urpojjesperspektiv - Våga spänna bågen hårt!

Våga spänna bågen hårt!

Jag har länge längtat efter en utmaning. Jag har letat och funderat men inte hittat något . Under tiden tar jag mig an mindre utmaningar och sätter upp små delmål att jobba mot. Jag är en målmedveten person och har jobbat med målbilder i många år utan att ens veta vad det är. Just nu har jag ett mål i maj som känns roligt och lite utmanande. Men det är inte jättestort. Det viktiga där är att jag kommer att ha väldigt roligt på vägen fram mot målet och det är en bra belöning också. Belöningen blir att ha picknick i gräset med goda vänner. Det kan spöregna, det kan vara kallt men det brukar vara väldigt trevligt ändå. Häng på ni också. VÅRRUSET! Mitt mål är smart. Vårruset (S) med mitt coola lag. Sträckan är 5 km och jag ska springa på ....minuter (M). Jag är ruskigt taggad (A). Det fixar jag lätt (R). Datum; 25 maj kl. 19.00 (T)

Sen har jag andra mål också som jag jobbar mot. Just nu är det om jag har räknat rätt 6 konkreta mål förutom alla minimål som finns varje dag. Man skulle kunna tro att jag har en svår diagnos som gör att jag behöver minutiös planering. Så kan det vara, men jag tycker jag får större frihet när jag har koll på vad jag ska göra och när det ska göras. Av planering blir jag flexibel. T.ex. ska jag sitta här i 8 minuter till innan jag ska påbörja nästa uppgift. Normalt??? Tja, vem bryr sig ;)

Igår fick jag ett sug i magen som jag kände igen som den känsla jag får när jag har spänt bågen och ställer mig på startlinjen för att börja jobba mot ett större mål. Ett mål som jag sugs mot och som kommer att kräva en stor insats av mig. Det var ett meddelande på FB och en komplimang som fick mig att växa minst 0,5 cm (vilket innebär att jag nu är 160 cm lång och slipper ljuga om det). Den utmaningen är inte riktigt realistisk i år men tack för känslan jag fick. Den känslan gav mig en superdos med energi och kraft som antagligen kommer att driva mig mot det målet, fast inte i år. Det jag insåg var att jag spänner bågen för löst. Jag lägger ribban för lågt. Det är därför jag inte hittar en utmaning. Varför? Jag är rädd naturligtvis. En fegis! Förra veckan slängde jag Jante i väggen. Nu tar jag ett steg till. Av med fegiskoftan!

Olika mål kräver olika insatser för att komma fram. Vägen mot Vårruset känns lätt. Det ger mig massor av glädje och energi. Jag tror man ska ha roligt på vägen mot sina mål. Ibland krävs stora insatser, med kropp, känslor eller hjärna. Men det kan vara roligt ändå.

Sen är jag delaktig i andras mål. Andras kämpaglöd och målgång ger mig nästan ännu större lycka än när jag når mina egna mål. Snart ska jag få vara med om en superduperspännande sak med en underbar människa. Hon ska göra något hon aldrig har gjort, och jag ska få vara med. (Nu kommer tårarna.) Jag har nog nån liten diagnos i alla fall. :)

Nu tycker jag att vi spänner våra bågar. Och när vi når fram till måltavlan och skjuter mitt i prick så firar vi rejält!

Det har gått 8 minuer och det är dags att titta framåt mot dagens nästa ljuspunkt.