På min näthinna och i mitt hjärta.
Ett kaxigt I`m back och sen skriver jag inget på flera veckor. Nåväl, tanken räknas ju också.
Idag sitter jag och funderar på min lilla kommun där jag bor och på vårt lilla land Sverige. Från att ha varit en ort med nästan bara infödda Överkalixbor, eller i alla fall svenskar har vi blivit en mångkulturell ort med människor från hela världen. Man kanske tror att det bara är flyktingar som "tvingats" bosätta sig här för att de blivit placerade. Men nej, det har kommit människor till Överkalix av fri vilja. De har valt Överkalix som bostadsort! En del har varit här som utbytesstudenter, en del har arbetat och några har valt att stanna permanent. Dessutom är det så att många av dem som blivit "placerade" här har valt att stanna kvar. Tänk så fantastiskt att vi får förmånen att lära känna alla dessa nya människor. Att vi får lära känna andra kulturer och att vi får möjlighet att ifrågasätta våra egna självklara tankar, fördomar och värderingar. Jag blir rent av lycklig när jag tänker på människorna jag träffat och lärt känna senaste åren. Människor från Schweiz, Etiopien, Somalia, Kongo, Afghanistan, Colombia, Kongo och Thailand. Människor som har valt att bo i Överkalix och som jag har mött i olika situationer.
Ofta när vi pratar om invandrare handlar det om hur vi ska integrera dem i det svenska samhället, hur de snabbast ska lära sig svenska och hur de ska ta del av vår svenska kultur. Viktiga saker, självklart. Men det som jag tycker är det bästa med människor som kommer från andra länder är att de vet saker som jag inte vet, har sett saker som jag inte sett, upplevt saker jag aldrig upplevt (naturligtvis inte bara positiva upplevelser) och att de har en annan syn på saker och ting än jag har. Det bästa för mig är när jag får ta del av deras kunskap och möta dem så äkta som möjligt. Ibland krockar det rejält och det blir svårt att hitta en gemensam grund, ibland kör vi över varandra och ibland förstår vi inte överhuvudtaget hur man kan tycka och tänka på ett visst sätt. Men på min näthinna finns så många underbara möten som jag sparar i mitt hjärta.
På min näthinna och sparat i mitt hjärta finns middagen jag blev bjuden på i köket på Vuxenskolan en kväll för ett par år sedan. Två kvinnor (en kristen och en muslim), etiopisk mat och ett samtal jag aldrig glömmer. Jag minns när jag kom in i församlingshemmet och såg den vackraste kvinna jag någonsin sett. Med ett nyfött barn i famnen och med en hållning som skulle göra vilken balettdansös som helst grön av avund. Jag minns hur vi skrattade tillsammans när barnmorskan visade preventivmedel för oss när jag hade en studiecirkel med nyanlända. Jag minns också tårar som runnit, på mina och mina vänners kinder i samtal som för oss människor nära varandra. Kaffefesten jag blev bjuden på glömmer jag aldrig. Samtalet med killarna från Afghanistan gör att jag drar på munnen. Jag frågade om det är vanligt att tjejer tränar i Afghanistan, i linne och tights...De skrattade och svarade: "Inga, inga, ha, ha, ha. Men bra här." Jag samlar på möten. Möten med människor gör mig levande, men också öppen och sårbar.
Att vara öppen och att våga möta andra människor i samtal och konflikt är inte alltid lätt och alla kan och vågar inte mötas. Ibland gömmer vi oss bakom värderingar, traditioner, inskrängdhet och till och med illvilja för att slippa möta det svåra. Ibland är det okunskap som gör att vi inte vågar möta det nya och främmande. Jag är också rädd ibland men man måste våga göra vissa saker ändå, annars är man bara en liten lort.
Tack alla ni som vågat möta mig. Kan tänka mig att det kan krävas lite mod för det ibland.
Trevlig andra advent.
Dagens reklam; Om ni vill ha tips på hur man bakar goda lussebullar, fråga Silvana. :)