urpojjesperspektiv

Relationer. Tänk att det ska va så komplicerat. Ska man vara nära vänner, vänner, bekanta, ytligt bekanta. När  och var går gränsen? Många människor vill ha sin kärngrupp runt sig och inget mer. Inga nya bekantskaper. Tryggt och säkert. Rätt skönt kanske. Några få vänner, nära vänner. Men måste det ena utesluta det andra? Jag älskar att träffa nya människor, eller "gamla" vänner, bekanta i nya situationer. Se nya sidor hos varandra. Våga mötas. Se varandra, lyssna till varandra och lära av varandra. Sen är jag ingen social prick som älskar stora sammanskomster och partyn. Tvärtom kan jag bli stressad om det förväntas av mig att komma hit eller dit och göra ditt och datt. Men det beror också på situationen och dagsformen. Fester är trevligt. Jag älskar att luncha med mina vänner och att träna tillsammans med likasinnade. När blir jag stressad? Hm...tror det beror på om jag känner att det förväntas att det ska bjudas igen. Jag gillar att bjuda, men vill inte att den jag bjuder ska känna att den måste bjuda igen. Jag gillar inte när sällskap låser dörren för nya människor. Jag märker när jag blir insläppt bara idag, men inte nästa gång. Grupper är trevligt. Men gemenskap betyder ofta utanförskap och det är inte trevligt. Därför gillar jag nya konstellationer av människor, samma människor i nya situationer och utmaningar där man är öppna för att möta nytt, nya människor. Sen behöver vi känna trygghet. Ha människor vi litar på och kan vara oss själva med. Jag har några få som finns där när jag behöver dem.Jag träffar inte alla regelbundet men de är mina soulmates. Sen gillar jag att möta nya såna människor. Som jag kan spegla mig i och lära mig av. Vänner kommer och går. Vissa består och andra går vidare till andra människor och nya uppdrag. Det är ingen fara. Vissa kommer tillbaka, med nya erfarenheter och kunskaper.

Senaste halvåret har jag mött en massa nya härliga männiksor. Jag kan bara inte låta bli att skriva om det igen. Senast idag har jag haft en härlig eftermiddag i ett ganska nytt sällskap och ett "gammalt". Det gav mig massor av energi och glädje. Tack för det mötet, båda två. :)

Det blir kanske lite tjatigt med mina texter om möten, men jag älskar det.

Semestern är här för många. Skönt att vara ledig, men inte alltid så lätt att varva ner och känna glädje i kravlösheten. Många blir trötta, förkylningar man burit på bryter ut och det kan tom kännas meningslöst. Man är inte van att inte prestera. Det kalla vädret göra att sommarkänslan inte infinner sig. Tänkte idag att man kanske inte ska vara så rädd att gå ner till nolläge. Våga känna sig lite nere och deppad om man känner sig så. Kanske man behöver göra som naturen gör på hösten. Det vissnar och blir brunt och trist för att sedan när våren kommer börja spira på nytt. Man kanske behöver vila några dagar, låta motorn gå ner i varv och kylas av en stund. När man har vilat och blundat en stund kan man öppna ögonen och möta världen på ett nytt sätt. Sakta växa upp som en blomma ur gräset. Dag för dag ta in lite nytt. Förundras över sin tillvaro, sin familj, sina vänner och sin miljö. Känna dofter och använda sin lediga tid åt att se de små detaljerna man inte hinner se när livshjulet snurrar i full fart. Våga varva ner. Våga möta tröttheten. Våga vila. Om man aldrig stannar livshjulet riskerar man att kastas av, i full fart. Och det gör ont.

Man kanske inte upplever mer för att man skyndar sig. Stanna upp. Betrakta det som är framför dig just nu. :)