Att leva som man lär. Inte alltid så lätt.
"Mitt liv är mitt budskap." (Mahatma Gandhi)
Jag och min man har spenderat helgen i Stockholm. Lördagen ägnade vi åt att svettas, flåsa och gegga ner oss i ett terränglopp. Söndagen spenderade vi på gatorna i Stockholm och sittandes på parkbänkar och i stentrappor. Stillsamt, meditativt och helt i vår smak. Vi lämnade hotellet vid tiotiden efter att ha intagit en underbar hotellfrukost. Vi strosade längs Odengatan när vi fick se en präst närma sig. En präst på väg till arbetet, till gudstjänsten för att predika om sanningen och livet, om livet och döden, om anden och om törsten. Vi närmade oss sakta varandra. Vi i stillsam strosfart och prästen med lite snabbare mer målmedvetna steg. Med några meter kvar tittade jag på prästen och sökte av någon anledning kontakt, ögonkontakt, utan att lyckas. Vi passerade varandra, utan att mötas. Jag och min man tittade på varandra, brast i skratt och min man sa: Han skulle säkert predika om att se varandra...
Jag såg en präst och förväntade mig att bli sedd. Jag så hans krage, en krage som för mig är en symbol för trygghet, tillit, närhet och gemenskap. Att känna tillit är inget självklart. Tilliten för Svenska kyrkan har fått många törnar genom åren. Ändå litar jag på att kyrkan finns där för mig. Att gemenskapen bjuder in mig när jag känner törsten och längtan. Att kyrkan, som är världsvid och personlig ser mig när jag behöver bli sedd. Jag förväntar mig att en präst, när han/hon har kragen på, är beredd att se och möta mig, även på Odengatan i Stockholm. Eller kanske rentav, åtminstone på Odengatan i Stockholm.
Nåväl, vi konstaterade att det var ju bara en av många präster. Alla är ju individer. Och som tur var (trodde vi) stötte vi strax därefter på ännu en präst. Då var min man beredd. Så precis innan vi passerade varandra såg han prästen i ögonen och sa: Hej! Den reaktionen hade varit rolig att filma. Jag tror han blev både förvånad och förskräckt. Kanske också lite glad. Återigen såg jag och min man på varandra och brast i skratt (lite tystare denna gång för att inte skrämma mannen ännu mer). Han var nog inte svensk, sa maken, när vi följde prästens snabba steg med blicken.
Att leva som man lär. Inte alltid så lätt. Inte ens när man är präst. Men att se varandra. Det borde inte vara så svårt. För mig är vi alla bärare av kärlekens budskap. Vi ska alla göra vårt bästa för att göra världen lite bättre att bo på¨i. Men jag tycker faktiskt att en präst på väg till gudstjänst ska leva som han/hon lär. Åtminstone den lilla stunden. Annars är man inte bara osann utan även en fegis.
"Mitt liv är mitt budskap." (Mahatma Gandhi)
Första Johannesbrevet 3:18 "Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning."
Jag tror fortfarande på Svenska kyrkan. Jag vilar i trygghet i Kristi ord. Jag känner gemenskapen, men också utanförskapet. Men mitt förtroende för prästerskapet...nja...
VVS
Anna:)