urpojjesperspektiv

Stod i hallen påklädd och redo för en inplanerad morgonlöptur. Suckade och beklagade mig lite inför äldsta dottern som bakade muffins i köket. Det kändes tungt av någon anledning. Alternativet att inte springa fanns inte eftersom det inte fanns någon riktig anledning, så mycket visste jag i alla fall. Satte mig på huk för att göra en kort analys av mitt beteende och mina känslor denna gråmulna morgon. Analysera, det kan jag så jag kunde snabbt identifiera känslan av oro, rädsla. Varför? Planen för detta pass var långsam jogg i 7-8 kilometer inför helgens lopp i Stockholm...AHA! Rädslan gällde inte för idag utan för lördag. Idag skulle jag ju njuta av en löptur i sakta mak där tankarna skulle få färdas fritt och jag skulle andas in den friska vårluften. Men mina känslor var äkta, och är fortfarande efter min underbara löptur där jag njöt av att känna de friska vårvindarna mot mitt ansikte och ljudet av mina skor mot den blöta asfalten. Jag känner fortfarende oro men jag är även full av glädje och energi efter min härliga morgonjogg. Jag njöt av mina spontana tempoökningar när mina ben ville öka och jag gladdes åt alla människor som jag mötte och som vinkade glatt. Jag blev stark när jag sprang förbi skolan och en lärare som stod ute och rökte hejade på och ropade att jag skulle öka tempot. Inspiration kan komma från alla möjliga håll, bara man är öppen. Men oro och viss rädsla, eller rent av skräck inför lördagens lopp det känner jag. Jag är orolig för att hitta till starten, för att komma ihåg nummerlappen, för att ha rätt kläder, för att magen ska besvära mig, för att orka, för att våga ta ut mig, för att komma imål, för att hitta mina torra kläder efter loppet. Det är en verklig oro och nu vet jag var den hör hemma. Inte i morgonens underbara löprunda utan i uppladdningen inför helgen. Nu kan jag se oron i ögonen och välkomna den. För den behövs för att jag ska genomföra loppet på lördag. Det är en oro, men även en spänning och ett sätt att förbereda kroppen och tanken för en prestation.

 

Oro och rädsla känner vi då och då. En del känner det ofta och en del mer sällan. Den kan göra oss stressade och hindra oss att göra saker i våra liv. Alla känslor är äkta, frågan är om de är sanna och om vi kopplar ihop dem med rätt saker. Jag kände oro och kopplade ihop den med morgonens löptur. Om jag hade lyssnat utan att fundera lite så kanske jag hade stannat hemma och trott att jag inte hade lust att springa. Jag ville springa, men jag ville inte plåga mig idag. Jag ville inte flåsa och stånka och känna mjölksyra i benen. Idag var min löpglädje kopplat till joggfart och till att njuta av en stund med mig själv. På lördag kommer jag säkert att vara orolig, en befogad oro som jag hoppas ska omvandlas till jävlaranamma och adrenalin så jag gör ett bra lopp och känner glädje i mjölksyra och blodsmak.

 

Vi ska lyssna på våra känslor, men komma ihåg att de inte alltid är helt sanna.

 

VVS

Anna :)