urpojjesperspektiv

Jämför dig inte med andra! Det har jag hört många gånger i mitt liv. Jag är en tävlingsmänniska och tävlar så fort jag får chansen och i alla möjliga grenar. Jag gillar att jämföra mig, både med mina egna resultat och med andra. Jag älskar att vinna och jag avskyr att förlora. Visst, det kan gå till överdrift ibland. Jag tänker inte ens berätta om situationer där jag tävlar, utan att mina motståndare ens vet om att de deltar i en tävling. Oftast vinner jag då...och det kan ju bero på att de andra inte anstränger sig så mycket eftersom de ju som sagt var inte vet att det är en tävling. Men det är ju upp till dem tycker jag. Och om de förlorar så vet de ju inte ens om det eftersom de inte vet om att de deltog i en viktig tävling. Jag erkänner att det finns nackdelar av att ha en sån, vad ska jag kalla det, livsstil. Det finns risk att min prestation blir lika med mitt människovärde och att jag när jag misslyckas (vilket jag faktiskt gjort vid ett par tillfällen i livet) inte blir så mycket värd. Jag talar nu om självkänsla kontra självförtroende.  Att söka bekräftelse och värde genom att prestera, att lyckas, att vara duktig. Det är faktiskt inte så bra. Jag inser det. Därför har jag tagit kontrollen över mitt liv och begränsar mitt tävlande och min önskan att ständigt prestera.  Numera springer jag t.ex. en gång i veckan utan att ta tid! Alltså jag tar tid, men jag tar inte tid hur fort jag springer utan bara hur länge jag springer. Och jag bryr mig inte om hur långt jag springer. Jag bara maler på i sakta mak och låter tankarna flyga iväg. Väldigt skönt, för kropp och själ. Jag upptäcker till och med när jag ökar tempot och saktar då ner igen till detta behagliga icketävlingstempo.

 

Min dotter sa idag; Jag gillar att få bra på prov. Jag frågade; Har du någonsin haft dåligt på ett prov? Dottern; Ja, på växtprovet!!! Vi brast båda i skratt, eftersom det växtprovet var när hon gick i sjuan för fyra år sedan...Saken är den att hon gillar att lära sig saker. Ska man förhindra det? Det är inte så självklart att man inte ska prestera. Hur skulle världen se ut om vi inte hade människor som gillar att prestera. Vilka läkare skulle vi gå till, vem skulle uppfinna alla kluriga manicker och makapärer som hjälper oss i vardagen? Det "farliga" är väl när vi blir vår prestation, när vi inte har ett värde utan att vinna tävlingar, få höga betyg eller bli utsedd till årets chef för fjärde året i rad. Tyvärr är det svårt att märka sånt. Ibland kan det ta år innan man upptäcker att vår självkänsla är i botten. Ibland tappar vi den på vägen, utan att märka det. Det läcker ut lite här och där och plötsligt är den slut. Och om vi presterat och legat på topp när självkänslan läckt ut märker vi inte att den är borta förrän vi "misslyckas" i en prestation på något sätt.

 

Vi är inte bara vad vi äter, vi är våra handlingar, våra tankar och våra känslor också. Jag gillar att tävla och det tänker jag fortsätta med, men jag är inte min prestation, jag är så mycket mer än det. Ibland kommer jag ihåg det, ibland inte. Att vara människa är ett hårt jobb ibland. Det gäller att inte vara så hård domare mot sig själv.

 

Ylva Eggehorn skriver:

 

 

 

 

 

 

 

 

Så när jag inte tror på mig själv när jag säger att jag är värdefull så skickar jag en stilla bön till Gud; Bär mig tills jag orkar vandra själv.

 

VVS

Anna:)