Då kommer alla känslorna på en och samma gång...
Jag är en människa som har nära till mina känslor. Ibland kommer till och med alla känslorna på en och samma gång...Jag använder även alla mina sinnen väldigt intensivt. Jag känner dofter, jag hör och lyssnar, jag är känslig för hur saker känns mot min hud och mina ögon suger in det som kommer för min syn. Så var det på min löprunda i morse. Jag sprang efter älven och ängarna och det var så vackert så jag fick tårar i ögonen. Jag kände doften av gräs och höst. Jag kände den kalla luften mot min kropp som blev varmare och varmare för varje kilometer. Kallt och varmt, samtidigt, en konstig känsla. Jag hörde fåglarna kvittra, löven prassla och fötternas ljud mot underlaget. Jag springer aldrig med musik. Jag vill uppleva, leva. Ibland nar jag springer så går benen nästan av sig självt. Det är en härlig känsla och så var det idag. Så kom då alla dessa känslor. Om vart annat. Känslor och tankar om livet, just nu, idag.
Jag kände en fullkomlig lycka över att få finnas i denna vackra bygd. Lycka över min stora fantastiska familj. Lycka över att min kropp vill och orkar springa och göra det jag vill göra. Lycka över att jag har mod att leva livet som jag vill. Jag kände glädje över att mina äldsta döttrar idag har gett sig iväg på en resa. Ett äventyr som vi hoppas ska bli så fantastiskt och roligt som de förväntar sig. Och samtidigt med denna fullkomliga lycka kände jag en sorg i hjärtat. Sorg över de nära och kära som inte finns hos oss. Rädsla för hur fort lycka och glädje kan bytas mot sorg och smärta. Glädje och sorg. Hand i hand, så nära och så långt ifrån varandra. Mina tankar gick till de som lever i sin sorg, med sin sorg, varje dag, hela tiden.
I min glädje över mina döttrars resa finns även en oro. Oro och rädsla för att något ska hända, över att de ska bli ledsna och besvikna. En mors oro som kommer från den starkaste av alla känslor - kärleken. När jag sprang efter älvskanten var mina tankar bitvis oroliga. Men mitt hjärta sprängfullt av kärlek. Oro och kärlek går också hand i hand.
Jag kände skrattet i mig. Bubblande och kittlande. Jag kände tårarna i ögonvrån. Tårar av lycka, sorg, glädje och kärlek.
Nu sitter jag här och skriver. Fortfarande i träningskläder. Kroppen har landat och tankarna har jag sorterat. Men känslorna lever sitt eget liv. Känslorna, de äkta känslorna, tror jag inte vi kan styra. Det vill jag inte heller. Jag välkomnar de känslor som för stunden väller upp i mig. Av den enkla anledningen att det är lika bra. De gör ändå som de vill. Själens fågel sjunger sina egna sånger inom oss. Om vi förtränger sångerna och känslorna så kanske fågeln slutar sjunga och vad är vi då, vem är vi då?
VVS :)