urpojjesperspektiv

När jag gick min coachutbildning så skulle vi coacha varandra intuitivt, utan att prata med varandra. Vi var alla väldigt skeptiska men det blev en omvälvande upplevelse. I tystnaden uppstår känslor och tankar som på något sätt kommunicerar med andra människor utan ord. Det händer något som är svårt att förklara. Jag vill inte säga att vi läste varandras tankar. Men kanske vi skärpte våra sinnen och blev mottagliga för signaler vi inte ser i vardagens sus och brus där ord och ljud tar mycket plats.

 

Vi målade bilder på det vi upplevde och bilden jag fick av min coach rörde mig till tårar. Den var oerhört stark och visade saker jag tidigare inte haft ord för men som är en stor del av min personlighet och min största önskan i mitt arbete. På bilden hade min coach ritat någon som står under ett träd med armarna uppsträckta mot himmelen. En bit upp flyger några fåglar upp mot solen. Hon sa: Det här har jag målat. Jag vet inte vad det står för, men den bilden kom till mig. Jag sa: Det där är det finaste man kan ge en annan människa. Vingar som bär. Tänk om man kan lyckas med det. 

 

Jag kan aldrig lära någon flyga. Ingen kan lära mig flyga. Men vi kan hjälpa, stötta och utmana varandra att växa och vi kan öva tillsammans. Om vingarna sedan bär när vi hoppar ut från boet kan vi aldrig veta. Vi får helt enkelt lov att hoppas att vi kan flaxa tillräckligt fort. Det kan vara läskigt att våga ta steget. 

 

När jag coachar/tränar någon så vill jag göra den jag tränar med oberoende av mig så fort som möjligt. Inte för att slippa någon utan för att jag vill ge människor frihet att flyga på egen hand. Ibland behöver vi många timmar tillsammans, ibland bara några få. Mitt mål är att jag inte ska behövas. Att se någon lämna boet och flyga på egen hand är något av det underbaraste jag vet. 

 

Idag fick jag ett meddelande från en fågel som flyger högt och fritt med starka vingar och med blicken mot mål långt bort i fjärran. Jag behövs inte men då och då landar fågeln hos mig och berättar om sina färdigheter. Då vet jag att min plats under trädet är rätt plats för mig. 

 

Mina vingar bär mig oftast starkt och målmedvetet. Upp mot molnen och upp mot den värmande solen. Men ibland så störtar jag ner mot marken. Hittills har jag aldrig kraschlandat helt och hållet som tur är. Jag har människor som hjälper mig att putsa vingarna och som ger mig tips på hur jag ska navigera på bästa sätt. Däremot så flyger jag på egen hand. 

 

VVS

Anna :)