Råkade bara ha en åsikt...igen.

Det var lite för svårt att hålla sig.
 
Tillit är ett stort ord som vi svänger oss med rätt så lättvindigt. Jag litar på den och den. Nu kan jag inte lita på den mer. Den svek mig. Tillit är en del av en relation och en relation är väldigt komplex. Hur jag agerar i varje händelse har betydelse för hur andra människor ser på mig. Ibland ser andra en bråkdel av mig och bedömer. Ibland ser andra stora delar och bedömer. Tyvärr tenderar vi kanske oftare att döma såna vi ser en bråkdel av och bedöma de vi ser mer av. Det är lätt att bli dömande. Vi ska skilja på sak och person...men det är inte heller så lätt. Vårt agerande är en del av vår personlighet. Tar jag ansvar är jag en ansvarsfull person (lighet). Slarvar jag bort saker är jag en slarvig person (lighet). På samma sätt är vi (eller inte) en pålitlig person (lighet). Men hur är en sån? 
 
Tillit är inget man har rätt till enligt mig. Tillit är något som man liksom respekt förtjänar. Tillit är dessutom något som går åt två håll. Ibland kan jag känna att min tillit för någon sjunker. Jag känner inte samma tillit, jag litar inte riktigt på den människan som jag gjort förut. Ofta kanske vi då lägger skulden på den andra. Att den inte är pålitlig. Tänk om det går åt andra hållet också. Och vad värre är. Tänk om jag gjort en felbedömning (dömning). Tänk om det inte är riktigt som jag tror att det är. Oftast är det kanske som jag tror att det är, men det kanske finns mer att veta. 
 
När vi skriver att jag litade på den men nu gör jag inte det så tycker jag vi lägger skulden på den andra och gör oss själva till ett offer som blivit förrådd. Vad är att förråda? Ibland är det enkelt. Ofta är det en samvetsfråga. Ibland tror vi att vi tycker och tänker likadant om en fråga, fast vi faktiskt aldrig har diskuterat frågan i sak, eller att saker har ändrats sen vi senast pratade om saken. 
 
Vem kan vi lita på? Tänk om vi litar på fel personer. Kanske är de som är öppet kritiska mer pålitliga än de som alltid håller med. Det är riskabelt där ute. Livet är ibland som att gå genom ett minfält. Mitt i allt, där man minst anar smäller det. Ibland till och med bakom ryggen.
 
Hur gör då jag? 
 
Jag samlar fakta. Jag vet att de flesta är rätt så pålitliga och samtidigt ganske opålitliga och det är helt ok för mig eftersom de flesta är opålitliga därför att de värnar om sitt. De värnar om sina nära och kära och de flesta sviker inte av illvilja utan för att de gör ett val i livet som påverkar andra. Ibland blir jag förvånad (mer och mer sällan faktiskt) och ibland blir jag ledsen. Sen finns de såna som ljuger och som sprider lögner medvetet eller genom att inte ha kollat fakta. Det är svårt att hantera eftersom dessa lögner snabbt blir till sanningar i spridningsprocessen. 
 
Ett aningen förvirrat inlägg dagen efter jag bestämt mig för att ta bloggpaus. Jag är verkligen opålitlig.
 
VVS 
 
Allmänt | |
#1 - - Malin:

I det här fallet gillar jag att du är opålitlig :) Det kan ju vara så, att man är mindre pålitlig vad gäller vissa saker och mer pålitlig vad gäller andra ... jag undrar om det finns någon människa som är 100% pålitlig? Jag tror att jag är det, men ändå inte ... jag är inte alltid så pålitlig mot mig själv.
Nå en sak jag alltid kan lita på, är att jag kör järnet när jag tränar hos min PT. Där är både hon och jag pålitliga, ha, ha :)

Svar: :)
Anna Pohjanen Tegelid

#2 - - madde:

Tillit och trygghet går hand i hand med lärande (Lgr11,Lpfö98/10).

Rekommenderar Susanna Alakoskis krönika om tillit.

http://susannaalakoski.se/?s=fr%C3%A5n+m%C3%A5nen+till+jorden

Ha' det gott. Det blir nog bullar (många) och kaffe för mig på eftermiddagen - efter PW i skogen =).

Svar: Den ska jag läsa. Tack för tipset. :)
Anna Pohjanen Tegelid

Upp