urpojjesperspektiv

Jag har som en del av er ett motto som har förkortningen VVS, vilket betyder våga vara sann. Ett rätt så diffust motto och ett motto som man kan tolka på många sätt. Sanningen, finns den överhuvudtaget? Vad jag menar är att vara sann mot dig själv i första hand. Jag menar inte att tala om sanningen för andra i olika frågor. Förhållandet till andra är enligt mig lite mer komplicerat och människor som "alltid säger sanningen" hör inte till mina favoriter. Sanningen är som vi alla vet inte så enkel och oftast finns flera "sanningar". Så mitt motto handlar egentligen mest om att våga se på sig själv med så öppna och ärliga ögon man förmår för tillfället. Se på sitt beteende, sina känslor, sina tankar, situationer man befinner sig i så fritt från värderade åsiker som man bara kan. Det är ju så klart omöjligt att helt opartiskt granska sig själv och sitt beteende eftersom våra reflekterande tankar är ett resultat av vår kunskap, vår erfarenhet och vår medfödda förmåga. Därför är det också, tror jag, svårt att veta när tankarna är sanna. Jag kan gå runt och ljuga för mig själv ganska långa perioder och intala mig att det är sant, i meningen gott för mig själv. Men så plötsligt kan insikten komma. Vad håller jag på med? Varför gör jag så här/det här? Finns det då något värde i att ha ett motto som ändå kanske inte går att leva efter eftersom man inte vet om man lever efter det eller ej? Jag tror det. Genom att vara medveten om att jag kanske inte alltid är riktigt sann, ärlig mot mig själv så kan jag också hela tiden reflektera över mitt beteende, mina tankar och mina känslor. När jag reflekterar kan jag då och då, om jag har tur, komma till insikt om olika saker, vilket ger mig möjlighet att förändra.

 

Det jag tycker är svårast är situationer då jag känner en stor maktlöshet. När jag tycker att jag som medborgare i ett demokratiskt land med yttrandefrihet borde ha möjlighet att påverka och sedan upptäcker att jag inte har den möjligheten, eftersom andra redan har bestämt hur saker och ting är och ska vara. Min erfarenhet säger mig då att jag bör använda mig av Sinnesrobönen och släppa taget om det jag inte kan förändra. Och klok av erfarenhet som jag då är gör jag naturligtvis det...för att i nästa sekund styras av mina känslor som säger; var modig och förändra - det går. Och så håller jag på. I en ständig konflikt mellan mina känslor och mitt förnuft, i hopp om att någon gång bli vis nog att veta när jag ska backa och släppa och när jag ska ta ett modigt kliv framåt - och att varje gång göra det vid exakt rätt tillfälle. 

 

Men än så länge väntar jag på att visheten ska drabba mig och gör så gott jag kan. Jag försöker vara sann mot mitt innersta, min kärna och med hjälp av min kunskap, mina erfarenheter och trots mina känslor gör jag mitt bästa för att ge mitt lilla bidrag för att göra jorden till en bra plats att leva på för fler än bara mig själv.

 

Så trots att mitt motto VVS är ett svårt, kanske omöjligt sätt att veta om jag gör rätt eller fel är det i alla fall ett förhållningssätt. Jag tror inte att jag har sanningen med stort S. Jag tror inte att jag så ofta ens ser på mig själv speciellt ärligt. Men då och då när jag ser mig i spegeln kan jag se det som jag tror är mitt sanna jag och skuggorna runt som är mina val som jag gör för att tillvaron blir enklare då eller för att jag inte ser några andra alternativ. Och oftare och oftare märker jag att skuggorna som jag inte gillar runt mig själv är rädsla. Tänk om...tänk om jag skulle våga. Inte bara våga vara sann och se på mig själv just nu utan även våga se något som skulle kunna vara jag. Utan skuggor och med en ännu större kärna av mitt sanna jag.

 

Flummiga tankar från någon som sitter hemma med halsont och har lite halvtråkigt. Men jag har i alla fall gjort semlor - Vårens Viktigaste Smaskighet :)

 

VVS ;)

 

Anna