urpojjesperspektiv

Jag tänker rätt mycket just nu. Faktum är att jag tänker så mycket att jag inte hinner sortera mina tankar så jag hinner skriva ner dem innan jag får nya tankar. Jag upplever mycket i möten med människeor och jag irrar runt i mina egna labyrinttankar runt diverse saker. Det blir ett trassel i mitt huvud och jag sorterar ut det lite i sänder, men samtidigt blir garnhärvan större och större. Jag förvånas över hur människor agerar i olika situationer. 

 

Jag önskar att jag kunde finna ro att formulera mina tankar och hitta orden för att beskriva mina känslor. Det är så lätt att skriva, men så svårt att bli förstådd. Vi läser varandra med vår egen förförståelse och med våra egna tankar och känslor som mall för att tolka. Den rätten har vi både som läsare och i annan kommunikation. Därför har jag svårt att skriva. Jag önskar sällan råd av andra och jag upplever ofta att andra gärna vill ge råd, oavsett om man bett om det eller ej. Jag älskar när andra för ett samtal i tal eller text vidare genom att fråga, lägga till något eller på annat sätt höja diskussionen. Jag ogillar när människor ger råd utan att fråga om jag vill ha råd. Så är det faktiskt. Fråga däremot gärna om jag vill ha ett råd. Kanske jag är intresserad...

 

Jag har mycket att skriva men jag är inte redo att dela med mig av det. Det blir så lätt fel. Egentligen kan det inte bli feltolkat, men det blir ibland så att andra tror att de tolkat mina tankar och vet vad jag tycker fast de egentligen bara tolkat sina egna tankar. Spelar det någon roll då kan någon kanske tycka. För mig gör det det. Jag är inte så pigg på att andra tror att de vet vad jag tycker om saker och att vi kanske tycker samma, när vi i egentligen mest troligt inte tycker samma. Det är ju svårt att veta eftersom jag tolkar den andra personen på mitt sätt. 

 

Ska vi då inte kommunicera alls? Självklart. I livekommunikation kan jag styra lite över vart samtalet leder och säga något om jag märker att någon tolkar det jag försöker säga på ett sätt som känns helt fel för mig. Det är därför jag skriver så sällan. Sändarrollen blir statisk och mottagarrollen blir lite för fri för att jag ska känna mig bekväm.

 

Så det jag skrev i början om att det är en garnhärva är inte helt sant, om jag ska vara ärlig. Jag har nog rett ut en del trassel, men det blir en alldeles för färgsprakande och för mig vågad mössa om jag stickar av det garnet.

 

 

Rädsla? Kanske.

 

Mest troligt.

 

VVS (fast ibland är det svårt att våga)

 

// Anna