80-talet

https://www.youtube.com/watch?v=ojUpSFW2s0Q
 
Jag blir sällan nostalgisk. Tänker inte så ofta på min ungdom. Kanske beroende på att den pågick under 80-talet och att den tiden var lite för mycket...av allt. Men ikväll drabbades jag av en stark nostalgikänsla. Det hände 22.11 i kväll när jag körde genom Bränna, med radion på hög(sta) volym. Låten på radion (se länken ovan) är från 1984, precis i början av min tonårstid. Det året hade jag ridbyxor hela sommaren och bonnbränna på överkroppen. Jag luktade häst hela tiden och tvättade håret till midsommar och...när skolan började. Kvällen före skolan började stod jag inne in min garderob (ja, jag hade en walk-in-closet) och tittade på de tomma hyllorna. Där fanns nästan inga kläder. Inget jag märkt under sommaren eftersom behovet av civila kläder inte funnits. Till slut hittade jag ett par jeans och en lilaaktig tunn tjocktröja. Minns inte var tröjan kom ifrån men jeansen var arvegods från min coola storasyster som visste precis hur man skulle se ut 1984. Därför hade jag fått dessa jeans. Jag gick till skolan väl medveten om att det inte var helt rätt outfit för att vara en av de coola. Inte för att en snygg tröja eller en annan jeans hade hjälpt. En tönt är alltid en tönt. :) 
 
Jag minns att jag tyckte att jag var tråkig och ful. Jag hade komplex för mina tänder och för mitt råttbruna raka hår. Jag hade en självkänsla som var bottenlåg och ett självförtoende som var ännu sämre. Jag var helt enkelt värdelös. Men min ponny Adonis älskade mig och jag älskade honom. Idag fattar jag inte hur jag kunde tänka och känna så om mig själv. Jag var jättesöt! Jag var verbal (ibland lite för verbal), sprang snabbt och hoppade högt. Jag vann kommunmästerskap i bordtennis och var jätteduktig på tvärflöjt. Jag var ansvarsfull hemma och hade många kompisar. Men vi lever oss in i rollen vi blir tilldelad. 
 
Minnen från förr är ofta en blandning av bra och dåliga känslor. 80-talet var för mig en djup dipp och en underbar...tänkte skriva tripp men det kan ju misstolkas så jag skiver resa. Speciellt åren mellan -83 och -88 var fulla av både ångest och äventyr. Jag fick min första ponny, flyttade till Sirillus, blev moster, åkte till England på språkresa, slutade nian och började gymnasiet i Luleå, fick massor av kompisar där och blev kär i Patrik. Livet var härligt och besvärligt. När jag tänker tillbaka på den tiden när jag var 13-17 år så känns den som en evighet. Laura Branigan var väl ingen favorit direkt och den kom ganska tidigt i min tonårstid. Det finns mängder av andra låtar som väcker starkare minnen, både bra och dåliga. Inte så konstigt eftersom nästan all bra musik kommer från 80-talet. 
 
Varför skrev jag det här? Ingen aning. Jag fick bara en så stark 80-talsfeeling som jag ville dela med mig av. Det finns så mycket mer att skriva. Svartvita plastöronhängen, vita pumps, skipants, axelvaddar...
 
Tror nästan att jag måste återkomma till 80-talet en annan dag. I alla fall till temat minnen. Det finns så mycket att skriva. Men var lugn. Jag ska bespara er mina privata minnen. Däremot har jag lite tankar om hur minnen lever kvar i oss och hur de påverkar oss i vardagen. Som ni märker har jag väldigt många ord inom mig just nu. Det bubblar och pyser och jag har svårt att hinna bearbeta vad fingrarna skriver. Nåväl, det kan väl få vara så också ibland. Alltså att jag skriver som jag pratar. Utan att tänka först.
 
Nu är klockan lite för mycket igen. Men det är ju försommarkväll och i mitt inre spelas en massa filmer från 80-talet upp. Så jag måste nog stanna uppe och titta på dem en stund till. Men blir det för pinsamt spolar jag. 
 
Tur man blir äldre. För "Forever young" vill jag då inte vara. 
 
God natt
/Pojje (1987) :)
 
 
Allmänt | |
#1 - - Magdalena:

Vi lever oss in i rollen vi blir tilldelad - tack för den meningen Anna, precis vad jag behövde läsa just idag. Tack!

Upp