Min egen teater
Jag sitter här i köket och tänker att livet på många sätt är som en teater där man förväntas spela inte bara huvudroll i sin egen teater och en massa biroller i andras pjäser utan även klara av att vara scenograf, maskör, kostymör, inspicient, dramaturg, attributmakare, scentekniker, scenmästare och säkert en massa andra yrken som jag inte ens vet om att de finns trots att jag utför dem varje dag. Sen ska man även regissera och producera hela baletten. Den stora frågan är dock huruvida man är manusförfattare själv eller om det finns ett färdigt manus som man utan att vara medveten om det följer eller om man faktiskt skriver sitt eget manus varje dag...Och är man ens regissör eller är även det styrt av en mäktig osynlig hand? Kanske jag bara utför skådespelarens arbete genom att hantera uppkomna situationer på bästa sätt genom att använda mitt känsloregister och mina förärvda och förvärvade förmågor och egenskaper. Är alltihop Truman show??? Ibland undrar jag om det kanske är så. Nej, såna marionetter tror jag inte vi är. Men frågan kvarstår ändå. Hur stora valmöjligheter har jag? Vem sätter gränsen för mina valmöjligheter?
Visst har jag begränsningar för vad jag kan utföra och klara av. Mina förmågor kan utvecklas men inte hur långt som helst. Jag är 160 cm lång och väger 50 kg...Det finns gränser för vad jag kan klara av såklart. Men då kommer ju nästa fråga. Har jag testat rätt saker? Det finns ju så många saker jag inte testat där jag kanske skulle kunna använda ett större register av mina förmågor. Förmågot som jag vet att jag har men som jag inte använt mig av och förmågor jag inte upptäckt än. Och hur tusan ska man upptäcka dem när man utöver alla yrken jag radat upp ovan även är rollbesättare i sin egen pjäs, där man (kanske) skrivit manuset och gjort det utifrån de begränsade kunskaper och erfarenheter man har??? Nä, jag hoppas nog innerst inne att arbetet med att skriva mitt manus på nåt sätt görs av någon annan, eller av hela mänskligheten tillsammans, som en fjärilseffekt. Det är en härlig och skrämmande tanke. Mest troligt sann också. Jag är inte helt insatt i fjärilseffektens teori men i stora drag fattar jag vad den innebär...tror jag. Det jag gör här idag påverkar andra människor, direkt och indirekt.
Skolämnena borde byta namn. Så man fattar varför man har dem. Tänk om jag hade fattat att rasterna egentligen var praktik inför framtiden, som en slags prao. Slumpmässigt fördelades rollerna ut och sen stöttade lärarna oss att spela rollerna på bästa sätt. Då kanske det hade varit lättare att fatta att rollen somliga fick som mobbad bara var en roll. Allt var bara teater. Precis som resten av livet. Och tänk på klassens kungar och drottningar. Inte så kul att vara kung om det bara är en roll...Rätt så töntigt faktiskt.
Det finns mycket att säga om livets teater. Och eftersom jag spelar huvudrollen i min pjäs och bara birollen i din så kan du välja hur stor min roll ska vara. Skönt va! ;) När jag tänker efter så ska jag nog stryka några av rollerna i min pjäs. De är inte så viktiga. Några roller ska få ta större plats och jag ska även bli bättre på att se att det finns pyttesmå roller som är viktiga för utvecklingen i dramat. Det behövs poler i ett drama för att spänningen ska finnas kvar. Åh, vad spännande!!! Jag måste repetera det klassiska dramats modell. Och tänk vad spännande att tänka sitt liv i termer som rum, tid och handling. Upptrappning, klimax, avrundning...
Ha en bra dag. Back to work. Börjar med att städa scenen... Det ska också göras. :)
VVS
Anna
Teaterchef