Hjälp! Jag har börjat krympa!
Jag har storhetsvansinne. Men till mitt försvar kan jag trösta mig (och kanske er) med att jag är medveten om det. Jag blir nämligen medveten om det varje gång jag och min man passerar en spegel samtidigt. Oftast händer detta när vi går på stan och jag i ett skyltfönster råkar få syn på en pygmé bredvid en rätt så lång kille. Varje gång blir jag lika förskräckt när jag inser att det är jag och Patrik. Om nu någon som läser det här mot förmodan inte vet hur vi ser ut så är det så att jag är 159,5 cm kort och min man är 188 cm lång. Detta är jag fullkomligt medveten men mitt storhetsvansinne ligger i att jag i vardagen har en bild av att vi är ungefär lika långa. Ja, så illa är min självbild. Eller som jag ser det själv, så underbart självuppfyllande. Därför blir jag ju då väldigt överraskad varje gång jag blir slagen i huvudet av verkligheten när vi passerar en spegel.
Ja, och slagen i huvudet blev min syster (som är pyttelite kortare än jag) när hon gick in med näsan i ett järnrör häromdagen. Idag publicerade hon bilden av järnröret som till min förvåning är placerad rätt så lågt ner. Till saken hör att hon hade klackeskor. Eftersom min syster och jag är nästan lika korta så inser jag nu att min självbild är ännu snedare än jag trott var möjligt. Jag är verkligen jätteliten. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag har börjat krympa. Den insikten fick jag ikväll på gymmet. Jag har läst att man kan bli kortare om man lyfter tungt men eftersom jag inte bara är kort utan även rätt så svag så har jag inte trott att det skulle drabba mig. Men nu har det hänt. Och det är inte mina ben eller min ryggrad som blivit kortare, vilket efter vad jag har läst är det vanligaste sättet att krympa, utan mina armar. Otäckt, men sant. Jag tränar sällan bänkpress, men idag gjorde jag ett undantag och körde några set. Inte alls så jättetunga vikter, men ändå stången plus en viktskiva på varje sida. Det gick bra och jag kände mig rätt så bänkpresscool när jag efter sista repetitionen på sista setet skulle lägga upp stången i racket och inser att mina armar blivit så korta så att jag inte når upp! Som tur var hade jag assistans i närheten som kunde lyfta upp stången. Mitt storhetsvansinne har fått sig en törn. Det gör mig lite ledsen eftersom min inre bild av att jag är en relativt lång person är en av mina två absolut mest älskade falska sanningar. Tänk om jag börjar se mig själv som en kort person...med korta armar! Då finns ju risken att jag börjar tvivla på min andra falska sanning, nämligen min fantastiska sångröst, som likt en nådegåva från ovan dyker upp varje gång jag sätter mig ensam i bilen, slår på en cd-skiva och sjunger duett med Helen Sjöholm, Celine Dion, Whitney Houston eller Carola.
Må detta aldrig hända! Att uppfyllas av sin egen fantastiska bild av sig själv, som mest troligt är helt felaktig, är en härlig känsla. Det händer så sällan att jag tycker man kan njuta av den när man drabbas. Hybris, welcome!
God natt
Anna :)
(Minns ni boken om Anna och den långa farbrorn? Den tjejen är kort.)