Varje liten människa är ett mirakel.
Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Min barnatro var stark.
Livet är en gåva. Varje liten människa är ett mirakel.
En mamma som burit sina barn under sitt hjärta, som fött och älskat sina barn varje dag i deras liv. Hur kan jag se på när hon tvingas säga till sina barn; vi är inte välkomna här. Hur kan jag höra henne säga; nej vi ska inte ge upp, vi ska fortsätta kämpa för våra drömmar, för era drömmar. Höra henne säga att hoppet ska leva när ögonen som möter mina säger jag orkar inte mer.
Hur kan jag se en stark, stolt och rakryggad pappa kämpa mot tårarna?
Därför att jag inte har något val. Därför att jag inte ser vad jag kan göra. Därför att jag väljer att stanna kvar även om det inte ligger i mina händer att förändra något.
Jag vill att vi ser varandra. Jag vill inte vara den som säger; jag följde bara order.
Mina barnatro var stark. Den var utan tvivel.
Min vuxentro är skör, med en massa tvivel. Jag ber och skäller på Gud, omvartannat. Ibland vill jag skrika: Du finns ju ändå inte!!!
Men någonstans vet jag att ansvaret för varje barns trygghet ligger hos oss. Ingen uppgift kan vara större än att se och hjälpa varje liten, värdefull människa.
Kristina hade rätt. Du måste finnas, du måste...
Min barnatro var stark och trygg, utan tvivel. Min vuxentro är lite mer desperat men samtidigt full av en enormt tillit och kärlek.
Jag kan inte möta ögonen fulla med sorg och smärta. Vi kan inte. Men vi gör det ändå. Därför att det är vår viktigaste uppgift. Var och en på sitt sätt, alla har olika uppgifter. Men vi vänder inte ryggen till. Det är inte rätt.
Vår nästa är nära.
VVS
Anna <3