urpojjesperspektiv

Barn sprängs i luften, kläms till döds under raserade hus, utnyttjas och misshandlas. Våra hav innehåller snart mer plast än fisk. Våra glaciärer smälter. Vi låter barn krypa omkring i gruvgångar för att vi ska kunna köpa mobiltelefoner som innehåller koltan. Vi frågar oss om det finns intelligent liv på andra planeter än vår. Jag frågar mig om det finns intelligent liv på den här planeten. Hur orkar vi med att vara en del av denna tragedi? Vi är alla en del av våldet, både på människor och miljö. Det låter deprimerande och skrämmande när jag skriver så här. Tyvärr är det ju sant. Jag måste fråga mig själv vad jag bidrar med för att minska lidandet för vår värld. Jag kan inte göra allt, men lite...eller kanske ganska mycket. 

 

 

Jag möter så mycket vänlighet, medkänsla och omtanke varje dag att jag orkar med nästa dag. Andra människor ger mig kraft och kärlek. Vad skulle jag göra om jag inte mötte så många fina människor varje dag? Vad gör människor som inte får kärlek och omtanke? Hur orkar de möta allt elände som sker nära och långt bort? Jag vet, många orkar inte. Jag har stunder då jag känner att jag balanserar på kanten till att inte orka. Ibland hela dagar. Men de flesta dagar är jag fylld av den energi jag får av alla underbara människor jag möter varje dag. Tyvärr möter vi alla också människor som tar av den energi vi har. Ibland är vi den som tar energi. Oftast har jag tillräckligt med energi för att inte påverkas. Men inte alltid. Om jag själv balanserar på kanten så kan en liten kommentar eller en situation jag vanligtvis inte alls skulle påverkas av vara det som ger den lilla, lilla knuffen som gör att jag faller. 

 

Idag har jag haft en bra dag. En dag med många glada möten men också en dag med några möten som berör och som gör mig skör. Fast skör och stark, på samma gång. Det är konstigt. Hur svåra, tunga möten inte alls behöver ta energi utan kan ge styrka och hur vanliga vardagssamtal med ett par ord som andas missunsamhet och avundsjuka kan suga ut all energi, på några sekunder. 

 

Till dig som känner att du balanserar på kanten idag, kanske till och med har trillat ner. Jag tror att du gör ditt bästa. Och det räcker. Jag mötte en person idag som jag tror hade en sån dag. Kanske du läser det här. Du gör det bra, det du gör. Och framför allt så är du människa, och det räcker långt. Människa och medmänniska. 

 

Idag har mitt Facebookflöde fyllts av elände från världens alla hörn. Ett elände som är långt borta och samtidigt så nära. Skräck som sprids flera hundra mil bort och samtidigt så nära att vi kan se rädslan i ögonen varje dag. Ett beslut, en underskrift som förändrar ett helt liv. Jag skulle inte vilja ha den befogenheten. 

 

Världen brinner och vi har tid att vara missunsamma och avundsjuka. Barn dör i koltangruvor och av infekterade sår för att det inte finns rent vatten. Barn genomgår cellgiftsbehandlingar och ryggmärgsprovtagningar. Barn förlorar hem och familj i naturkatastrofer och krig. Och vi ägnar oss åt småaktighet och gnäll.

 

Världen kan jag inte göra om. Men jag kan rannsaka mig själv och fråga mig om det finns något litet mer jag kan göra för att göra vår värld lite bättre. Jag kan försöka att se världen utan våra konstruerade gränser. Jag kan försöka se mig som en världsmedborgare. Jag kan inte göra om jorden. Men jag kan utmana mitt sätt att se på jorden. Jag kan ifrågasätta mina egna tankar om hur det ska vara för att vara bäst. För bäst för mig kanske innebär att någon annan får det sämre. Vilka små val kan jag göra i min vardag för att göra jorden till en lite bättre plats?

 

En hungrande människa mindre betyder en syster mer.

 

I morgon hoppas jag på att få en ny chans att göra din dag lite bättre. Min intention är den i alla fall. Återstår att se om jag har kraft att lyckas. 

 

Kram och god natt <3