Samklang
Jag är yogainstruktör och coach, jag borde kunna fånga mina tankar. Fånga tankarna och släppa tankarna som susar omkring i mitt huvud. Ett huvud som stundtals känns som om det är bortkopplat från resten av kroppen. Mina tankar, min kropp och mina känslor. En treenighet som borde kunna fungera som en samklang, som alltid borde vara i symbios. En treenighet som i mina bästa stunder kan göra mig hel, stark och handlingskraftig. En treenighet som också kan göra mig öppen, kärleksfull, svag och reflekterande. Jag fungerar som bäst när det är balans mellan kropp, tanke och känslor. Tillsammans blir de jag.
Det händer att jag är den där fantastiska klangen, att jag är ett med mig själv, med min kropp, mina känslor, mina tankar. Det händer att kropp och själ möts, smälter ihop och blir till en energi som är ljus, som är sann, som är självklar. När det händer finns inga tvivel, det finns inte ens tankar eftersom tankarna har gått ihop med känslorna och kroppen och bara är. Kroppen finns men känns inte. I den stunden när jag är ett med mig själv går känslorna inte att sortera eller ens värdera. Jag kan bara beskriva den känslan som allomfattande kärlek. Inte från någon, inte till någon. En kraft som helt enkelt bara finns och som jag får vara ett med. I stor tacksamhet har jag upplevt såna stunder, sekunder. Allt är självklart. Jag behöver inte fundera på livets mening eller mål, för allt finns där och då. Jag är jag.
Oftast är jag inte där. Oftast är jag inte den perfekta samklangen som spelar i en ensemble med hela universum utan jag spelar med en tangent i sänder, en sträng i taget, vardagslunken. Det låter väl inte jätteilla men det är inget änglaspel. Jag spelar min livsmelodi och det känns rätt så bra. Det lunkar på som vi brukar säga...Lunka på, lunka på, vi har långan väg att gå. (Martin Lindström, i åminnelse.) När livet klinkar lunka på så är jag i bra balans, kanske lite sparlåga, men det lyser i alla fall.
Tyvärr får min kropp då och då nån idé om att den ska styra över tanken och tanken vill då gärna göra likadant och i sin tur styra över kroppen (och säga hur dålig den är). Känslorna blir då sugna på att spela jättehög opeppande musik som gör att kroppen krymper ihop och tankarna lyder. Av någon anledning är det så lätt att låta dessa negativa krafter ta över. Då blir det riktigt dålig musik. Som tur är händer det inte så ofta nu för tiden. Det finns metoder för att säga stopp när det är på väg att hända. Och som jag har övat genom åren. Övning ger färdighet. Jag har verktygen och jag kan hjälpa mig själv. Oftast lyssnar jag på mig själv, men inte alltid. Ibland tar jag på mig offerkoftan och tycker riktigt synd om mig själv.
Lunka på är rätt så okej. Att vara i total samklang är en nådegåva som jag är tacksam för att uppleva då och då. Jag är tacksam varje gång det händer.
Anna