Kvantitativa samtal
Idag hade jag ett kvantitativt samtal med en av mina underbara vänner. Det blir ofta så när det är länge sen vi haft möjlighet att utbyta tankar. Ord möts som på ett slagfält och ord omfamnar varandra som en kärlekshandling, starkt, ofta utan eftertanke. Två floder av tankar möts och skapar virvlar, strömmar och forsar där det är omöjligt att i stunden förstå någonting. Sen går vi hem och tankarna som förenats i forsen stillar sig och strömmar lugnt och stillsamt vidare i våra huvuden. Tankarna är aldrig stilla men det är lättare att iaktta ett stillsamt flöde än en fors och där i stillhet vaskar jag ofta fram guldkorn ur alla kvantitativa tankar som korsats och forsat fram tillsammans.
Trots denna fors av ord sa jag idag till min vän att mina ord är slut. Dock inte mitt ordförråd eller mitt ordflöde, utan min förmåga att fånga och beskriva det som mina känslor målar inom mig, i mötet med mig själv och i mötet med andra. Min längtan att skriva är stor, men något hindrar mig. Kanske är det så att jag inte vågar skriva, beskriva det jag känner och tänker. Eller kanske det helt enkelt är så att mitt ordförråd är för litet, för begränsat för att beskriva mina känslor och tankar. Kanske jag inte har orden, aldrig har haft orden. Det känns som om det jag vill skriva är som när man ska försöka knöla ner en dunsovsäck i sovsäckspåsen. Sovsäcken är helt enkelt för stor för påsen. När man trycker på ett ställe så bubblar det ut på ett annat. Man sitter på sovsäcken, pressar och trycker och om man har riktigt tur så får man till slut ut all luft och den tidigare fluffiga och mysiga sovsäcken ligger besegrad och platt nedtryckt i den inte helt släta påsen. Mina känslor forsar och strömmar, de är stora och kraftfulla, fluffiga och mysiga. Men när jag ska försöka få ner dem på papper så blir de som sovsäcken. Platta och besegrade ligger de där på pappret och flämtar. Eller är det jag som är den ihoppressade dunsovsäcken? Som drömmer om att få komma ut ur den trånga sovsäckspåsen, fyllas med luft och ge värme i den kyliga höstkvällen.
Anna <3