Man kan ju inte få allt.
Jag har valt att leva i Norrbotten. Ofta frågar jag mig själv varför. Efter att ha resonerat med mig själv brukar jag komma fram till att en anledning är att vi inte har så många och vanligtvis inte så stora naturkatastrofer, om nu inte sviron hör till kategorin naturkatastrofer förstås. Sen är det en vacker natur och inte så mycket folk. Man slipper trängas om man säger så.
Tyvärr finns det rätt så många saker som gör att jag ofta ifrågasätter min bostadsort. Det är kallt på vintern och kallt på sommaren. Jag gillar djur men knott och mygg tillhör inte mina favoriter. Vattnet är iskallt och stränderna oftast under högvattnet. Jag älskar värme och trivs bäst när det är jämn temperatur i vatten och luft, si så där 28 - 29 grader, minst. Men nu bor jag här därför att jag trots allt kommit fram till att fördelarna överväger. Jag vill bara vara tydlig med att jag trots att jag gnäller mycket över kylan och insekterna så trivs jag här i Överkalix.
Men...
jag måste skriva lite mer om nackdelarna med att bo här.
Sent igår kväll krockade jag och Patrik med en ren strax söder om Morjärv. Smack...rakt på. Vi mötte en långtradare och en ren samtidigt. Som tur var hade Patrik sinnesnärvaro att styra rakt och välja renen. Renen dog, snabbt. Vi klarade oss helt oskadda. Bilens front blev skrot. Tacksamhet. Livets väsentligheter blir väldigt tydliga. Liv och död...
Vilt på vägarna är vardagsmat. Vintervägar är vardagsmat. Tung trafik på E10;an är vardagsmat. Smala vägar utan viltstängsel...vardagsmat. Vi får ju faktiskt skylla oss själva som har valt att bo i obygden. Man kan ju inte få allt.
Idag skulle Patrik ringa försäkringsbolaget. Han provade ringa före han åkte skogsvägarna mot Haparanda. Kön var låååång. Han tog på headsetet för att kunna ta samtalet när det var hans tur. När han närmade sig...vet inte vilken by, men österut, hörde han rösten i öronen som sa att han var nästa på tur. Vad händer då? Jo, samtalet bryts...ingen täckning. Strax därefter får han ett meddelande som välkomnar honom till Finland...Flera mil från gränsen. Ingen täckning...vardagsmat. Vi har ju valt att bo i obygden. Man kan ju inte få allt.
Jag trivs i norr. Vi har ju massor av naturresurser. Nån rättvisa måste det ju vara. Vi kan ju inte få allt. Det förstår jag. Vi har naturresurser. Stockholm har infrastruktur. Stockholm har ju även bra täckning för telefoni. Det har inte vi. Men å andra sidan så pratar vi fortfarande med varandra, IRL.
Over and out.
Anna :)
(Ska nog köpa en walkie talkie. Till min katastroflåda. Eller katastrofryggsäck, som jag ska bära med mig överallt.)