Att hitta sin uppgift.
Jag sitter på min yogamatta och ska precis göra min avslutande uppgift på yogalärarutbildningen. Alla i gruppen har en position var som vi ska lära ut till gruppen. Jag är stark och har fått en rätt så avancerad position. Väl förberedd och laddad sitter jag och väntar på min tur. Jag känner mina muskler i kroppen och jag har total koll på vad jag ska göra och hur jag ska förbereda gruppen på positionen. Då säger min lärare:
- Anna, du ska inte göra den positionen du har förberett. Du ska ha avslutningen.
Hon tittar mig rakt in i ögonen. Hon ser rakt ner i min själ.
Det går en rysning genom hela min kropp och jag nickar. Självklart.
Jag går fram till ledarmattan och sätter mig. De andra tittar på mig och jag låter blicken svepa över gruppen. Människor jag har träffat under tre underbara helger. Människor som delat med sig av sina liv. Sin kärlek, sin glädje och sin smärta. Jag har delat med mig av min energi, av mina tankar och av min styrka. Nu är det dags att öppna upp det sista. Det som är den totala kraften, mötet. Här och nu, tillsammans. Det som inte går att beskriva och det som inte går att planera och förbereda.
Jag har ingen aning om vad jag ska säga eller hur jag ska börja. Då kommer tanken till mig. Vi börjar på ett berg, nära himlen och med den kraft som bara går att tanka högt, högt uppe i skyn.
Där och då skapade vi magi tillsammans. Jag var beredd på att ge av min styrka och kraft, muskler och fysik. Istället fick jag möjlighet att kasta mig ut över stupet, lita på mig själv och min förmåga att möta och mötas. Jag vågade. I den stunden blev jag medveten.
Jag var beredd att ge instruktioner för att använda muskler. Istället fick jag en gåva. Jag var tvungen att släppa alla mina förväntningar och min planering, min kontroll. Jag lyssnade på de tysta kropparna, jag kände energin som spreds i rummet. Mina ord växte ur tystnaden och kraften i rummet. Ord som inte kom från min hjärna utan från mitt hjärta. Där och då förstod jag.
Det blev starkt. Det var tyst.
- Anna, du vet vad din uppgift är.
- Ja, svarade jag.
Min uppgift är lika stor som din, som allas vår uppgift. Alla har sin egen uppgift. Att hitta den är stort.
Men att hitta den är också svårt.
Att mötas är lätt. Att lämna är svårt.
Kram <3
