Lidingöloppet
Mina tankar efter loppet.
Jag tog mina gamla skor. Det var nog ett klokt val för mina fötter mådde bra hela loppet. :)
Magen klarade sig, med lite hjälp av min vän Immodium. Däremot trodde jag att jag behövde gå på toa vid en mil så vi köade 3 minuter och slösade alltså totalt fem minuter vid den kontrollen eftersom jag hade klarat mig...
Hade jag/vi sprungit tillräckligt? Tillräckligt med backar. Vi var starka uppåt och neråt. Vi sprang hela Abborrbacken. Som jag har längtat till den backen och det var nog höjdpunkten för mig. Malde på uppåt och upptäckte rätt snabbt att den var slut... :) Men såklart hade vi behövt några långpass i benen. Ett långpass på fyra månader (Dundret) och ett par halvlånga är för lite för att vara helt förberedd på att kunna springa snabbt.
Är jag då nöjd? Ja, jag är nöjd. Första gången jag springer tre mil. Vi sprang i ett behagligt tempo hela vägen och varken jag eller Patrik önskade under loppet att det skulle ta slut. Det var en trevlig resa från början till slut. Och med tanke på det så kanske vi sprang lite för sakta, men det var skönt att njuta av loppet och inte flåsa sig runt. Vi stannade till och tog för oss av det som bjöds vid stationerna. Åt en bulle, saltgurka, banan och drack vatten. Vid sista vätskekontrollen vågade jag till och med ta sportdryck.
Erfarenhet; Man ska inte lyssna på några råd. Vi försökte att inte göra det men det var ett råd vi lyssnade på vilket var dumt. Det var att man inte ska springa om folk i början där det är trångt. Visst på vissa ställen gick det inte men vi hade kunnat hålla ett högre tempo första kilometern. En minut snabbare bara på första hade varit att önska.
Patrik är starkare i början av lopp och jag i slutet. Lärdom: Våga hålla Patriks tempo första halvan och mitt andra halvan. Då blir vi snabbare båda två och det hade vi orkat.
Efter målgång var vi nöjda...och kalla. Fasen vad vi frös. Började äta direkt efter loppet och lite i taget hela kvällen. Mådde inte illa men var trött på kvällen. Tre mil är en bedrift hur sakta eller fort man än springer. Ruggigt bra faktiskt.
Vi såg kändisarna från En svensk klassiker. Vi såg hela svenska folkets hjälte Anders efter spåret och såg hans målgång på stor TV-skärm. Vi sprang förbi Leif (?) med coochen. Det var lite kul.
Busskön från loppet till Ropsten var säkert en kilometer lång.
Nästa helg Stockholm igen för en kurs och jag laddar mina energidepåer för att jobba mot nya mål.
Det är svårt att beskriva känslan av ett lopp och jag kommer inte att försöka. Känslan av att närma sig målet och veta att man klarat att springa i tre mil. Känslan av att vara så nära sig själv som man bara kan komma. Genom en stor fysisk ansträngning kommer jag närmare mig själv och närmare mina känslor. Det lilla i livet blir det stora och det som ofta känns viktigt blir oviktigt. Prestationen i sig är inte det viktiga utan det andra i livet. Allt känns självklart och vägen känns klar.
Kommer jag att göra om Lidingöloppet? Kanske. Vet inte säkert. Det finns andra lopp som lockar mer. Dundret igen - definitivt. Spring-cross var kul och mer utmanande bana än L.L. Jag är sugen på att testa hur långt jag kan springa och då menar jag inte Maraton (för mycket asfalt och tråkigt) utan terräng, långt. Sen ska jag ju åka skidor nu, och cykla.
Men framförallt ska jag njuta av mitt liv, här och nu. Det lilla är det stora och det stora är det lilla. :)