urpojjesperspektiv

Jag är en njutningsmänniska. Jag gör i stort sett bara saker jag gillar. Saker som på ett eller annat sätt gör mig nöjd, tillfreds, glad (are), stimulerad, inspirerad, motiverad, klokare (???). Saker som gör mitt liv lite bättre. Jag lever mitt liv precis som jag vill. Nu är det kanske någon som tänker: Lätt för henne att säga, hon verkar ha det rätt lätt i livet. Eller: Bah, detta ältande av carpe diem. Livet är minsann inte alltid en dans på rosor. Prova att gå i mina skor några mil.

 

Då vill jag påminna om att vi faktiskt inte har en aning om hur människor mår innerst inne, vilka erfarenheter våra medmänniskor har med sig, att carpe diem tolkas av olika människor på olika sätt. Jag hävdar att jag är en lycklig människa. Även i mina jobbigaste stunder kan jag känna djupaste lycka. Oj, hon är verkligen helt galen denna människa. Det kanske jag är, men framförallt vill jag säga att ordet lycka är ett ord, men ett laddat ord som har många olika tolkningar. Alltså, jag är lycklig, i min tolkning av lycka. Jag har pratat om lycka med andra människor ganska många gånger och jag har då ofta upplevt att det finns ett behov av att försöka definiera och förstå vad jag menar med lycka. Kanske för att kunna sortera in min grad av lycka, nöjsamhet i ett fack. Av någon anledning vill vi kunna sortera in andra människor i ett fack, kanske för att vara trygga med vad det är för en människa vi har att göra med. Jag menar, tänk om jag faktiskt är lycklig på riktigt. På det där irriterande sättet. Att jag faktiskt inte har nåt att klaga på. Tänk om någon skulle upptäcka att jag lever "The perfect Life"!!! Därför är det bäst att definiera andras lycka på sitt eget sätt. Hon är säkert lycklig = inte missnöjd, lagom lycklig. Jag tror inte vi ska försöka definiera andras lycka, eller kanske ens försöka förstå. Jag tror inte vi kan det. Vi kan samtala och tro att vi delar samma värderingar, samma åsikt och har samma definition av något (av någon anledning verkar det som om målet med alla samtal är att bli av samma åsikt). Vi kan försöka förstå varandra och ibland lyckas vi. Men ofta tror jag vi pratar förbi, över, under, runt varandra. Vi har så olika erfarenheter, kunskap och vishet att det är svårt att fullt ut förstå andra människor. Jag undrar; är det ens nödvändigt. Ibland kanske det räcker med att lyssna, ta in vad en annan människa säger. Inte tolka, inte värdera, bara lyssna och beröras. Så när jag påstår att jag är en lycklig människa som lever väldigt mycket här och nu, läs, reagera precis som du vill, men det finns egentligen ingen anledning för dig att analysera det för att kanske komma fram till att jag inte förstår innebörden av lycka eller olycka. Du kan och förstår mycket som inte jag kan och förstår. Jag kan och förstår också mycket som du inte kan och förstår. Tänk vad fantastiska våra olika erfarenheter är. Vad härligt det vore om lät varandra få ha dem och om vi alltid skulle lyssna på varandra utan att läsa in våra egna tankar i den andra människan. Svårt, väldigt svårt.

 

Ibland händer förstås saker som gör att det är svårt att vara njutningsmänniska och göra saker som jag gillar. När livet blir tungt och svårt av någon anledning. Då kan det vara svårt att hitta den lilla ljuspunkten som lyser upp tillvaron så det blir hanterbart. Men även i såna stunder och perioder tror jag på att försöka leva så att livet får det värde jag tycker mitt liv har. Mitt liv och allas liv. Ett liv i värdighet och med den frihet vi väljer att ge oss själva och varandra, utifrån de förutsättningar vi har, just nu och just här.

 

Att vara njutningsmänniska innebär för mig att göra allt jag gör för att jag har valt att göra det och att lägga in ett verkligt värde som jag själv bestämt i varje sak, aktivitet. När jag känner att jag verkligen inte trivs med att göra en sak och jag inte kan hitta något som får mig att tycka om det, då slutar jag med det. Självklart faller jag ner i bitterhetsgropen ibland. Ibland är jag jättearg för att jag valt att göra något, t.ex. städa. Men just i det fallet är det en fruktansvärt kreativ ilska som faktiskt i slutändan för något gott med sig. Min städilska är självvald och den fungerar bra. När jag väljer att städa väljer jag också att öppna ilskelådan och låta ilskan flöda i samma takt som dammsugaren och vaskmoppen. Effektivt och aggressivt (njutbart). :)

 

När mina arbeten har tagit mer än de gett mig så har jag bytt jobb eller bara slutat utan att ha ett annat jobb. Lätt för dig kanske någon tänker. Då svarar jag: Inte alls. Svårt, mycket svårt. Det har varit tungt både känslomässigt och ekonomiskt. Men det har varit mitt beslut. Jag har ett liv och det lever jag så gott jag kan. Med min kunskap (som jag försöker öka på hela tiden), med mina erfarenheter och mina förutsättningar.

 

Jag är lycklig. :) Är du?

 

VVS - våga vara sann.

 

Carpe Diem ;)