Gift med en idiot...

Publicerad 2014-06-22 17:25:41 i Allmänt

I Överkalix heter centralorten Bränna. Bränna är ett gammmeldags köpcentrum och alla affärer finns längs Storgatan. Mitt i byn står kyrkan och tvärs emot finns torget och kommunhuset som kallas Vita huset. Raggarsvängen går efter storgatan och där cirkulerar amerikanare i långa rader. I Överkalix har de flesta egen bil eftersom det inte finns någon lokaltrafik, förutom skolskjutsarna. Och eftersom det inte finns lokaltrafik så finns heller inga busskurer, förutom då vid skolan. Just därför blev jag så förvånad under en löptur förra sommaren. Vi hade passerat brandstationen och sprang efter Älvgatan (som är en återvändsgata). I slutet av Älvgatan bakom Vita huset finns en parkering där de kommunanställda parkerar sina bilar. Från parkeringen går en liten gångväg upp till torget och Storgatan. Vi sprang alltså över parkeringen och upp mot Storgatan. Plötsligt tvärstannade jag. "Men titta! En busskur!", utbrast jag förvånat. Min man tittade lite konstigt på mig, men jag fortsatte: "Vad konstigt, varför har de ställt en busskur här?" Då såg min man lite bekymrad ut. Han fick det där uttrycket som jag ser då och då och som betyder: Ja, jag är gift med en idiot. Sen sa han: "Det är ingen busskur, det är en rökkur..." 
 
Det var vansinnigt roligt och varje gång jag springer förbi så tänker jag; Men det ser ut som en busskur. Och står det någon och röker brukar jag fråga när bussen kommer... ;)
 
Men bara så ni vet, jag är inte dum, ibland har jag dock lite otur när jag tänker. :)
 
VVS
 
// Anna :)

Vingar som bär.

Publicerad 2014-06-05 20:51:39 i Allmänt

När jag gick min coachutbildning så skulle vi coacha varandra intuitivt, utan att prata med varandra. Vi var alla väldigt skeptiska men det blev en omvälvande upplevelse. I tystnaden uppstår känslor och tankar som på något sätt kommunicerar med andra människor utan ord. Det händer något som är svårt att förklara. Jag vill inte säga att vi läste varandras tankar. Men kanske vi skärpte våra sinnen och blev mottagliga för signaler vi inte ser i vardagens sus och brus där ord och ljud tar mycket plats.
 
Vi målade bilder på det vi upplevde och bilden jag fick av min coach rörde mig till tårar. Den var oerhört stark och visade saker jag tidigare inte haft ord för men som är en stor del av min personlighet och min största önskan i mitt arbete. På bilden hade min coach ritat någon som står under ett träd med armarna uppsträckta mot himmelen. En bit upp flyger några fåglar upp mot solen. Hon sa: Det här har jag målat. Jag vet inte vad det står för, men den bilden kom till mig. Jag sa: Det där är det finaste man kan ge en annan människa. Vingar som bär. Tänk om man kan lyckas med det. 
 
Jag kan aldrig lära någon flyga. Ingen kan lära mig flyga. Men vi kan hjälpa, stötta och utmana varandra att växa och vi kan öva tillsammans. Om vingarna sedan bär när vi hoppar ut från boet kan vi aldrig veta. Vi får helt enkelt lov att hoppas att vi kan flaxa tillräckligt fort. Det kan vara läskigt att våga ta steget. 
 
När jag coachar/tränar någon så vill jag göra den jag tränar med oberoende av mig så fort som möjligt. Inte för att slippa någon utan för att jag vill ge människor frihet att flyga på egen hand. Ibland behöver vi många timmar tillsammans, ibland bara några få. Mitt mål är att jag inte ska behövas. Att se någon lämna boet och flyga på egen hand är något av det underbaraste jag vet. 
 
Idag fick jag ett meddelande från en fågel som flyger högt och fritt med starka vingar och med blicken mot mål långt bort i fjärran. Jag behövs inte men då och då landar fågeln hos mig och berättar om sina färdigheter. Då vet jag att min plats under trädet är rätt plats för mig. 
 
Mina vingar bär mig oftast starkt och målmedvetet. Upp mot molnen och upp mot den värmande solen. Men ibland så störtar jag ner mot marken. Hittills har jag aldrig kraschlandat helt och hållet som tur är. Jag har människor som hjälper mig att putsa vingarna och som ger mig tips på hur jag ska navigera på bästa sätt. Däremot så flyger jag på egen hand. 
 
VVS
Anna :)

I det stora och i det lilla.

Publicerad 2014-05-28 10:24:25 i Allmänt

Vi har haft val. Jag röstade trots att jag får lov att erkänna att jag egentligen inte var tillräckligt insatt för att göra ett korrekt ställningstagande för något av partierna. Däremot var jag tillräckligt insatt för att göra ett ställningstagande för att aktivt motverka det jag inte tror på. Jag har tur som bor i ett land med demokratiskt styre. Som medborgare i ett land med demokrati har jag många rättigheter (även om det naturligvis brister i vissa fall) men jag har också skyldigheter. 
 
En skyldighet är att använda min röst i olika sammanhang. Min röst är lika mycket värd som Reinfeldts. Min röst påverkar demokratin när jag använder den. Men den påverkar även demokratin när den är tyst. 
 
Det är lätt att luta sig tillbaka och se på det som händer i omgivningen (den stora och den lilla) och säga att man inte använder sin röst därför att man inte är så insatt. Det är lätt att säga att man inte tar ställning därför att man inte orkar. Eller för att det inte har med mig att göra. Men det mesta har ju faktiskt med mig att göra. När tillräckligt många röster tystnar så vacklar demokratin. Då hörs endast rösterna från de som orkar och de som tycker sig vara insatta. Tänk om jag då vaknar upp och lyssnar. Tänk om de rösterna står för något som inte stämmer med min syn på hur ett demokratiskt samhälle ser ut. Trots att jag inte ens är insatt...
 
Tänk om min tysta röst ger kraft åt de röster som inte vill ha en demokrati med mänskliga fri- och rättigheter för alla människor. Tänk om de rösterna är många.
 
Vi tystnar alla ibland. Alla kan behöva en stund för reflektion och eftertanke. En tid att samla kraft. Bara vi inte blir för bekväma i reflektionsfåtöljen. Reflektion ger insikt och insikt ger oss möjlighet att göra val, att välja. 
 
I en demokrati är varje röst lika. Det är vår skyldighet att använda den. Låt den ljuda.
 
VVS
Anna :)

Björn

Publicerad 2014-05-26 20:28:19 i Allmänt

Nu följer ett väldigt kort inlägg. 
 
Ikväll har jag sett en björn!!!
 
Vi körde med bilen efter vägen väseröver och plötsligt gick en livs levande björn över vägen. 
 
WOW!!!
 
Och nej. Vi hann inte fota... 
 
:)
 
 
 
 

Barn av vår tid.

Publicerad 2014-05-15 13:26:14 i Allmänt

Vi är barn av vår tid. Vad innebär det egentligen? Vi är även barn av den tid då vi inte fanns, barn av vårt kulturella arv som vi delar med vissa andra, barn av våra ärvda traditioner. Att vara barn av vår tid är väl en sammanslagning av allt som gör oss till den vi är idag. Vilket innebär att jag är en annan i morgon. Ständig påverkan av olika saker förändrar oss. Det gäller att vara uppmärksam så man inte förändas utan kontroll, utan att vara med på att bli den vi blir.
 
Vi är biologiska barn av våra föräldrar, barn av vår familjs värderingar och ageranden. Vi är individer i en grupp som är starkt påverkade av den lilla närmiljön, den större regionala miljön, den ännu större nationella miljön, den ännu större internationella miljön och den globala miljön. Allt påverkar oss till att bli den vi är och till att göra olika val. Inte konstigt att vi är olika. Samtidigt så kanske det finns starka krafter som påverkar oss mer än andra. Positiva och negativa krafter. Grupptryck i olika sammanhang påverkar oss att ta ställning, för och emot saker. Det är inte lätt. Ibland kan det vara svårt att veta vad man ska tycka och tänka. Genom att välja att inte ta ställning kan vi bli medlöpare, vilket är samma sak som att ta ställning.
 
Vi är barn av vår tid. Vi har inte valt tiden vi lever i. Vi har inte valt kulturen vi fötts in i. Vi har inte valt familj och social gruppering. Vi har inte valt våra gener och våra fysiska förutsättningar. Alla har vi olika grund att stå på. 
 
Det känns lite läskigt att tänka på att det som jag idag tycker är en liten grej och ett litet val kan påverka andra människor inte bara idag utan även i framtiden. Våra åsikter är viktiga. Både i det stora och det lilla. 
 
Att vara barn av vår tid kanske innebär att utgå från den jag blivit fram till idag genom arv och miljö. Ta den insikten, reflektera över vem det är och vad den personen kan göra för att möta dagens värld, i det stora och i det lilla. Att vara barn av idag är ett stort ansvar. Jag lever i dag i en värld som jag ska förvalta åt barn av i morgon. Vad vill jag ge barnen av i morgon? I den lilla världen och i den stora världen. 
 
Det är du och jag som är förvaltare just nu. 
 
VVS
Anna
 
 

Dagens kloka tanke.

Publicerad 2014-05-14 21:27:58 i Allmänt

Efter kvällens träning bakade jag lite bullar. Mumsigt värre så här en onsdagkväll. Jag bakade snurrbullar utan bullformar. Det blev både kanelbullar och vaniljbullar. Och det blev rätt så många bullar ner i magen också. Kanske nästan lite för många. Men det fina med att baka bullar utan formar är att ingen annan ser hur många bullar man ätit. Och själv kan man lätt som en plätt glömma hur många man smaskat i sig...och ta en till. :)

Råkade bara ha en åsikt...igen.

Publicerad 2014-05-13 10:00:55 i Allmänt

Det var lite för svårt att hålla sig.
 
Tillit är ett stort ord som vi svänger oss med rätt så lättvindigt. Jag litar på den och den. Nu kan jag inte lita på den mer. Den svek mig. Tillit är en del av en relation och en relation är väldigt komplex. Hur jag agerar i varje händelse har betydelse för hur andra människor ser på mig. Ibland ser andra en bråkdel av mig och bedömer. Ibland ser andra stora delar och bedömer. Tyvärr tenderar vi kanske oftare att döma såna vi ser en bråkdel av och bedöma de vi ser mer av. Det är lätt att bli dömande. Vi ska skilja på sak och person...men det är inte heller så lätt. Vårt agerande är en del av vår personlighet. Tar jag ansvar är jag en ansvarsfull person (lighet). Slarvar jag bort saker är jag en slarvig person (lighet). På samma sätt är vi (eller inte) en pålitlig person (lighet). Men hur är en sån? 
 
Tillit är inget man har rätt till enligt mig. Tillit är något som man liksom respekt förtjänar. Tillit är dessutom något som går åt två håll. Ibland kan jag känna att min tillit för någon sjunker. Jag känner inte samma tillit, jag litar inte riktigt på den människan som jag gjort förut. Ofta kanske vi då lägger skulden på den andra. Att den inte är pålitlig. Tänk om det går åt andra hållet också. Och vad värre är. Tänk om jag gjort en felbedömning (dömning). Tänk om det inte är riktigt som jag tror att det är. Oftast är det kanske som jag tror att det är, men det kanske finns mer att veta. 
 
När vi skriver att jag litade på den men nu gör jag inte det så tycker jag vi lägger skulden på den andra och gör oss själva till ett offer som blivit förrådd. Vad är att förråda? Ibland är det enkelt. Ofta är det en samvetsfråga. Ibland tror vi att vi tycker och tänker likadant om en fråga, fast vi faktiskt aldrig har diskuterat frågan i sak, eller att saker har ändrats sen vi senast pratade om saken. 
 
Vem kan vi lita på? Tänk om vi litar på fel personer. Kanske är de som är öppet kritiska mer pålitliga än de som alltid håller med. Det är riskabelt där ute. Livet är ibland som att gå genom ett minfält. Mitt i allt, där man minst anar smäller det. Ibland till och med bakom ryggen.
 
Hur gör då jag? 
 
Jag samlar fakta. Jag vet att de flesta är rätt så pålitliga och samtidigt ganske opålitliga och det är helt ok för mig eftersom de flesta är opålitliga därför att de värnar om sitt. De värnar om sina nära och kära och de flesta sviker inte av illvilja utan för att de gör ett val i livet som påverkar andra. Ibland blir jag förvånad (mer och mer sällan faktiskt) och ibland blir jag ledsen. Sen finns de såna som ljuger och som sprider lögner medvetet eller genom att inte ha kollat fakta. Det är svårt att hantera eftersom dessa lögner snabbt blir till sanningar i spridningsprocessen. 
 
Ett aningen förvirrat inlägg dagen efter jag bestämt mig för att ta bloggpaus. Jag är verkligen opålitlig.
 
VVS 
 

Au revoir.

Publicerad 2014-05-11 21:07:00 i Allmänt

Eftersom min frustration för tillfället är större och tar mer plats än min förmåga att lösa problem och att möta problem tar jag en bloggpaus. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Jag vet faktiskt inte just nu. Jag är helt enkelt inte redo för den nya världen. Jag är inte redo att spela det sociala spelet. Jag förstår reglerna (de flesta) men är inte beredd att följa dem. Så, jag tar en paus och funderar över hur jag ska förhålla mig till olika, vad ska jag kalla det, samhällsfenomen kanske.
 
Det är så lätt att säga till andra att livet blir precis så vackert som vi väljer att se det. Tyvärr är jag inte så godhjärtad och vidsynt att jag kan se allt på det sättet. Jag ser mycket vackert i mitt liv och njuter av det. Sen finns det saker som jag blir ledsen av och tyvärr har jag svårt att se det vackra i det. Jag har senaste tiden upplevt att positivt tänkande kan gå hand i hand med strutsbeteende. Om vi väljer att låtsas som om allt är bra och om vi endast umgås med de som inte kritiserar så blir det mesta rosaskimrande. Om vi dessutom blir av med alla som inte tänker likadant så blir allt ännu vackrare. I den bästa av världar finns bara en åsikt... (???)
 
Som sagt. Mina tankar är inte så rosaskimrande och min frustration är rätt stor.
 
Så för att inte förmörka andras tankar så säger jag "au revoir".
 
Vi ses.
 
VVS Anna :)

Skolan

Publicerad 2014-05-11 11:15:18 i Allmänt

Det finns bra skolor. Det finns dåliga skolor. Det finns skolor som är bra på något och sämre på något annat. Det finns individer på dåliga skolor som gör bra jobb. Det finns individer på bra skolor som gör dåliga jobb. En person tycker att en skola är bra och en annan tycker att samma skola är dålig. En elev trivs och utvecklas och en annan trivs inte och får lov att byta skola. Åsikterna om skolan är många och det är bra. En öppen diskussion är väl något som kan göra en verksamhet bättre. Tyvärr ser jag det motsatta. Den som ifrågasätter får flytta på sig. Den som är positiv och en ja-sägare blir kvar. Det är enklast så. Men är det utvecklande? Tror inte det. Jag har många åsikter och har upplevt mycket. Jag har fem barn varav två gått ut grundskolan och tre är kvar. Mina barn har haft många fantastiskt duktiga lärare. Men tyvärr ser jag också motsatsen. Kunskap prioriteras inte av alla. En av de bloggare jag följer tipsade om följande länk: http://helenavonschantz.blogspot.se/2014/01/tiden-for-undervisning-i-skolan-maste.html Jag är mycket bekymrad över mina barns skolgång. VVS Anna

Tecken

Publicerad 2014-05-07 10:26:00 i Allmänt

Jag tror på att vara öppen för tecken i tillvaron. Tecken som visar vägar vi kan välja att ta. Jag tror inte att våra liv är förutbestämda (fast ibland kan man ju undra) utan tecken som vi får ger oss valmöjligheter. Vad dessa tecken är går inte att säga och egentligen är det kanske inte ens yttre tecken utan jag själv som i olika stunder ser olika saker. Man skulle så klart kunna kalla det tillfällen eller möjligheter. Mest troligt missar jag en massa tillfällen och möjligheter att utvecklas på grund av att jag inte är öppen. Dagar då jag är pigg och glad ser jag fler möjligheter än dagar då jag skulle vilja dra en filt över huvudet.
 
Men igår hade jag en dag som var mitt emellan bra och dålig. Kanske ändå lite mer åt det dåliga. Då fick jag ett tecken. Inte en wow-möjlighet att utvecklas utan en inbjudan. En inbjudan som jag fått flera gånger och tackat nej till, vilket jag gjorde även igår. Men en timme senare mötte jag personen som bjudit in mig. Vi möttes på gatan, helt oväntat. Pratade lite och fortsatte åt varsitt håll. Väl hemma började jag tänka. Tänk om det var ett tecken, en möjlighet...Jag skickade ett sms och tackade ja. Nu har jag varit på aktiviteten som jag blev inbjuden till. Känslorna är väldigt blandade. Nu frågar jag mig så klart om det var positivt eller negativt att jag gick in i den öppna dörren. Tiden får utvisa. Dessutom var det inget jättemärkvärdigt bakom dörren. Det var som en liten farstu med många dörrar åt olika håll. De flesta av dessa dörrar var väldigt stängda idag. Kanske en tillfällighet...Men man vet aldrig vad det kan ge att stå i en hall och prata om väder och vind. Fröer som ser obetydliga ut där de ligger i sin fröpåse kan växa upp till fantastiska växter som förgyller trädgården. Fast dessvärre är att ogäsfrön har också varit små och oskyldiga. 
 
Men som vi alla vet måste man ju våga så för att kunna skörda. Det gäller väl bara att vara uppmärksam på om det dyker upp tistlar. Och vid närmare eftertanke så kanske det inte växer alls. 
 
Nu sitter jag och väntar på nästa tecken (möjlighet). Och jag behövde inte alls vänta länge. Det har slutat snöa och gården väntar på att bli omskött. 
 
VVS
Anna :)