Jag vill vara Askungen på bal.

Jag sitter i klassrummet, på en stol längst bak, och ser film. Askungen kommer galopperandes över en äng, utan sadel och träns, barfota och med håret fladdrandes i vinden. Plötsligt förstår jag allt, och ingenting.
 
Vad gör jag här? Varför sitter jag instängd i ett klassrum när jag skulle kunna galoppera över en äng och känna friheten i hela kroppen? Varför har vi ens uppfunnit en situation där vi boxar in oss i ramar och lådor där den enda möjligheten för överlevnad är att följa med strömmen?
 
Jag inser att det enda jag egentligen vill göra är att rida i sporrsträck över en stor äng, eller efter en lång sandstrand. Jag vill yoga på en bergstopp med hjärtat mitt i kroppen och mitt i mig själv. Jag vill möta människor i nuet, för stunden och för livet. Jag vill lyssna till människors tankar och känna deras känslor.
 
Jag förstår att allt har en mening och att det är mitt ansvar att försöka förstå. Jag förstår att väggar, ramar och regler är en förutsättning för trygghet...Väggar kan också stänga in och begränsa.
 
Jag förstår inte varför jag som önskar vara en free spirit begränsar mig till en tillvaro där själar ska tämjas och tankar ska tystas. Inte bara i min lilla värld utan i den större världen. 
 
Jag vill vara som Askungen, Zorro, Arn, Ivanhoe...eh...jag vill vara en karaktär i en film. (VVS)
 
När mina tankar börjar vandra riskerar de ofta att vandra iväg lite väl långt. Anne på Grönkulla och jag. Men det är där, i gränslandet mellan verklighet och fantasi som drömmar vaknar till liv, vaknar igen. Det är i gränslandet allt är möjligt. Där finns inga hinder, inga måsten, inga krav. Där kan jag tillåta mig att vara mig själv fullt ut, med hjärtat mitt i kroppen, utan rustning. 
 
Idag var jag Askungen. En liten stund, på en stol, längst bak i klassrummet. Jag galopperade över en äng och jag gick på bal. Klockan slog fyra och jag åkte hem. Vagnen blev pumpa och hästarna möss. Men vet ni vad. När jag kom hem satt prinsen i gungstolen i mitt kök.
 
Anna :)
VVS
 
 
Allmänt | | Kommentera |

En liten tagg i hjärtat.

Jag har en låt som jag behöver vissa dagar. Dagar när det är lite motigt och tungt. Oftast kan jag borsta av mig det som känns jobbigt. Ibland är det svårare. Efter 40 minuter på cykeln och lite axelpressar känner jag mig som en warrior igen. Jag har till och med en gympolare som spelar låten på gymmet när det verkar som att jag behöver lite extra push. 
 
Ibland hör man intressanta saker. Vissa dagar skrattar man. Vissa dagar sätter det sig som en tagg i hjärtat. Idag kändes det som en tagg. Nu har jag dragit ut den och bestämt att ta saken som en komplimang. Men...det blev ett litet sår efter taggen. Sår brukar läka om man håller det öppet och rent. Så jag försöker öppna hjärtat så det lilla såret får läkas. Alla har vi små ärr på hjärtat. Det är inte farligt. Det kan påminna oss om att inte sticka taggar i andras hjärtan. Jag ska försöka. 
 
Här är texten till låten:
 
Feel like the world don't love you
They only want to push you away
Some days people don't see you
You feel like you're in the way
Today you feel, as if everyone hates
Pointing their fingers, looking at your mistakes
You do good, they want great
No matter what you give they stilll want to take

Give your love and they throw it back
You give your heart they go on attack
When there's nothing left for you
Only thing that you can do, say

Today, today, live like you wanna,
Let yesterday burn and throw it in a fire, in a fire, in a fire,
Fight like a Warrior

Today, today, live like you wanna,
Let yesterday burn and throw it in a fire, in a fire, in a fire,
Live like a Warrior
 
VVS
Anna <3
Allmänt | | Kommentera |

Man kan ju inte få allt.

Jag har valt att leva i Norrbotten. Ofta frågar jag mig själv varför. Efter att ha resonerat med mig själv brukar jag komma fram till att en anledning är att vi inte har så många och vanligtvis inte så stora naturkatastrofer, om nu inte sviron hör till kategorin naturkatastrofer förstås. Sen är det en vacker natur och inte så mycket folk. Man slipper trängas om man säger så. 
 
Tyvärr finns det rätt så många saker som gör att jag ofta ifrågasätter min bostadsort. Det är kallt på vintern och kallt på sommaren. Jag gillar djur men knott och mygg tillhör inte mina favoriter. Vattnet är iskallt och stränderna oftast under högvattnet. Jag älskar värme och trivs bäst när det är jämn temperatur i vatten och luft, si så där 28 - 29 grader, minst. Men nu bor jag här därför att jag trots allt kommit fram till att fördelarna överväger. Jag vill bara vara tydlig med att jag trots att jag gnäller mycket över kylan och insekterna så trivs jag här i Överkalix. 
 
Men...
 
jag måste skriva lite mer om nackdelarna med att bo här. 
 
Sent igår kväll krockade jag och Patrik med en ren strax söder om Morjärv. Smack...rakt på. Vi mötte en långtradare och en ren samtidigt. Som tur var hade Patrik sinnesnärvaro att styra rakt och välja renen. Renen dog, snabbt. Vi klarade oss helt oskadda. Bilens front blev skrot. Tacksamhet. Livets väsentligheter blir väldigt tydliga. Liv och död...
 
Vilt på vägarna är vardagsmat. Vintervägar är vardagsmat. Tung trafik på E10;an är vardagsmat. Smala vägar utan viltstängsel...vardagsmat. Vi får ju faktiskt skylla oss själva som har valt att bo i obygden. Man kan ju inte få allt. 
 
Idag skulle Patrik ringa försäkringsbolaget. Han provade ringa före han åkte skogsvägarna mot Haparanda. Kön var låååång. Han tog på headsetet för att kunna ta samtalet när det var hans tur. När han närmade sig...vet inte vilken by, men österut, hörde han rösten i öronen som sa att han var nästa på tur. Vad händer då? Jo, samtalet bryts...ingen täckning. Strax därefter får han ett meddelande som välkomnar honom till Finland...Flera mil från gränsen. Ingen täckning...vardagsmat. Vi har ju valt att bo i obygden. Man kan ju inte få allt. 
 
Jag trivs i norr. Vi har ju massor av naturresurser. Nån rättvisa måste det ju vara. Vi kan ju inte få allt. Det förstår jag. Vi har naturresurser. Stockholm har infrastruktur. Stockholm har ju även bra täckning för telefoni. Det har inte vi. Men å andra sidan så pratar vi fortfarande med varandra, IRL.
 
Over and out.
Anna :)
 
(Ska nog köpa en walkie talkie. Till min katastroflåda. Eller katastrofryggsäck, som jag ska bära med mig överallt.)
 
 
 
 
 
 
Upp