Igår hade jag SMS-samtal med en klok kvinna. Vi "pratade" om möten och om att växa. Jag skrev något om att vi växer av möten med andra människor, men att ibland möter vi "fel" människor och då är det bra att ha starka rötter så vi klarar dessa möten. Då skrev hon att inga möten är fel, att alla möten, både bra och dåliga är livet. "Men sen att få mötas helhjärtat, levande och vibrerande, om bara för ett kort ögonblick är ju helt underbart. Å det behöver vi alla mer av. " (SMS från klok kvinna 16 maj) Vi hade träffats tidigare under dagen och har alltid så mycket att prata om. Vi möts i samtal, skratt och igår i gråt. Ser alltid fram emot dessa tillfällen.

 

Faktum är att jag har många såna människor i min omgivning. En massa kloka kvinnor och män som jag möter och lär mig saker av. Idag träffade jag en av dessa kloka kvinnor. Jag sa att jag varit lite förkyld varpå hon svarade att det är viktigt att lyssna  på sin kropp. Klokt, eller hur. Och man ska lyssna på såna som har erfarenhet. Som gång på gång inte lyssnat på sin kropp och fått en hel del hårda smällar. För de vet vad de pratar om. Vi skrattade tillsammans åt det komiska att hon sa det. Men vem skulle annars säga det och mena det annat än någon som har erfarenhet? Sen att hon kanske inte riktigt lärt sig lyssna fullt ut själv än spelar egentligen ingen roll. Jag har förtroende för henne och jag har lyssnat. Idag har kroppen vilat. Fast jag ville springa på Halljärv. ;)

 

Sen finns ju de människorna man inte träffar så ofta men som alltid finns där när man behöver dem. Min bästa  älskade vän som altid finns i mitt hjärta även om vi inte träffas så ofta. Hon har ett hjärta av guld, är mjuk som sammet, skör som en porslinskopp med rosa blommor och samtidigt den starkaste jag känner. Hon håller för att luta sig mot. Tack för att du finns.

 

Dagen idag har varit full av härliga, helhjärtade och levande möten. I kön på Konsum, vid glasdisken på Seth Engström, vid köksbordet på Boheden, i skolan och genom syberspace från en telefon till en annan. Ja, till och med ett SMS kan vara helhjärtat och levande.

 

Igår hade jag en "bad hairday" fast med hela kroppen. Sur och tvär och trött och grinig. Avslutade dagen med ett härligt träningspass. Boxning och styrketräning med ett underbart gäng. Lite plus var att min käre make var med och jag fick boxas mot honom. "Kom igen, slå ut all ilska sa han med ett leende på läpparna."  En halvdålig dag fick ett bra avslut. Ett helhjärtat, levande, vibrerande och kanske lite aggresivt möte. Men det var bra för kropp och själ.

 

VVS

Anna

Mina tankar är stilla, mina ord är få. Tiden går långsammare än vanligt och allt är väldigt nära.

 

Malena Ernmans stämma fyller köket.

 

Här är allt så nära

jag stannar här ett tag

tar det jag kan bära

och det som är idag.

 

Jag vill bara andas

se färgerna igen

sol och regn som blandas

med ro i skymningen.

 

Jag har orden- och jag följer dem

till min plats på jorden

jag tror jag kommit hem.

 

Här ska dimman lätta

och ljuset bryta in

lägga sig tillrätta

på platsen som är min

 

Jag har orden och jag följer dem

till min plats på jorden

jag tror jag kommit hem.

 

Får jag orden och jag följer dem

till min plats på jorden

då har jag kommit hem.

 

Hör du orden och du följer dem

till din plats på jorden

då har du kommit hem.

 

Text: Py Bäckman

 

När jag i stunder av stillhet  känner att kropp, själ och ande är på samma ställe, då är jag hel. Ofta springer kroppen iväg och glömmer att själen skulle med. Kanske jag springer från själen därför det är lite lättare att hantera livet då. Splittring och oro fyller vår värld och jag är en del av den.

 

Att hitta sin plats på jorden i den hårda värld vi lever i är inte lätt.  Att hitta en plats där vi kan känna oss hela och sanna mot oss själva. En fysisk plats att leva på, ett sammanhang att finnas i och en uppgift som känns viktig och riktig för just mig.

 

 

Det finns stunder när orden inte räcker till. Jag har inga egna ord att skriva. Igår började mitt inre leta efter något. Jag visste vad det var, men ändå inte. Jag fick en känsla som jag upplevt förut. Jag letade en sång. En sång som berört mig vid flera tillfällen. Berört mig starkt. Varje gång har jag frågat mig varför. Idag hittade jag den, men ingen inspelning som gav den rättvisa. Så här kommer bara texten.

 

Till dig Siv säger jag tack.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland är livet verklig en som ett 1000-bitarspussel. Med stor iver tömmer man ut bitarna på bordet. Nu minsann ska hjärnan få en utmaning. Man vänder på bitarna och börjar bygga. Kanske får man ihop lite himmel och eventuellt ramen. Sen är allt bara ett enda virrvarr av bitar som inte verkar passa ihop. Man tänker att man kan bygga lite varje dag, men dagarna går och annat kommer emellan.  Pusslet ligger där vecka ut och vecka in. Man tittar på det och skakar på huvudet. Omöjligt. Är det ens rätt bitar? Då och då hitttar man ett par bitar som passar med varandra för att sedan vara lika förvirrad som tidigare. Pusslet börjar samla damm och man tänker att det var ett dåligt projekt. För svårt för mig och dessutom ganska tråkigt. Fast ändå, ett sista försök kan ju inte skada. Och då plötsligt ser man saker man inte sett förut. Hörnet på ett hus och fören på en fiskebåt. Sen årorna och fiskenätet. Med stor iver börjar man bygga och plötsligt ser man bilden börja ta form. Det är möjligt! Jag kan!

 

Livets pussel är svårare eftersom man inte har nån bild att titta på när man bygger. Pusselbitarna verkar många gånger komma från en massa olika pussel och man förstår inte vad man ska ha bitarna till. Människor man möter, saker som händer, platser man besöker. Vilken betydelse kommer de att få? Vi gör hundratals val varje dag. Ibland är det svårt att avgöra vilka som är viktiga och vilka som inte har så stor betydelse. Små till synes enkla val kan få stor betydelse och de som man uppfattar som svåra, stora val visar sig inte betyda så mycket som man trodde. Ibland kommer nya människor in i våra liv. Människor som vi aldrig har mött förut trots att vi levt i närheten av varandra under lång tid. Ibland kan relationer ta tid på sig att växa fram. Vissa relationer är samma år ut och år in och vissa relationer förändras med tiden.

 

Vi samlar på våra pusselbitar till livspusslet. Vrider och vänder på dem. Ibland får vi bitarna att passa ihop, ibland är allt bara förvirring och kaos. Jag gläds åt de stunder och dagar jag ser en ny del av mitt pussel ta form. När jag plötsligt förstår hur människor, händelser och känslor hänger ihop. När jag får en aha-upplevelse i livet. Det kan vara en bild som var nästan klar men någon liten bit fattades. Det kan också vara en bild som varit helt suddig och förvirrande. Idag fick jag flera bitar på en gång till en sån del av mitt livspussel och bilden börjar ta form. Jag ser inte vad det föreställer men det är vackra färger och det är energi i bilden. Så mycket kan jag se. Det räcker för att jag ska ha motivation och glädjen att fortsätta bygga. Dagens och veckans pusselbitar tackar jag ett gäng härliga människor för. Tack för att jag fick möta just dig!

 

Vi bygger våra egna pussel men vi är också en del av andras livsppussel. Därför tänker jag att vi ska försöka ge så fina bitar åt varandra som vi bara kan när vi möts. Inte alltid så lätt, men en spännande utmaning.

 

VVS

Anna :)

 

"Mitt liv är mitt budskap." (Mahatma Gandhi)

 

Jag och min man har spenderat helgen i Stockholm. Lördagen ägnade vi åt att svettas, flåsa och gegga ner oss i ett terränglopp. Söndagen spenderade vi på gatorna i Stockholm och sittandes på parkbänkar och i stentrappor. Stillsamt, meditativt och helt i vår smak. Vi lämnade hotellet vid tiotiden efter att ha intagit en  underbar hotellfrukost. Vi strosade längs Odengatan när vi fick se en präst närma sig. En präst på väg till arbetet, till gudstjänsten för att predika om sanningen och livet, om livet och döden, om anden och om törsten. Vi närmade oss sakta varandra. Vi i stillsam strosfart och prästen med lite snabbare mer målmedvetna steg. Med några meter kvar tittade jag på prästen och sökte av någon anledning kontakt, ögonkontakt, utan att lyckas. Vi passerade varandra, utan att mötas. Jag och min man tittade på varandra, brast i skratt och min man sa: Han skulle säkert predika om att se varandra...

 

Jag såg en präst och förväntade mig att bli sedd. Jag så hans krage, en krage som för mig är en symbol för trygghet, tillit, närhet och gemenskap. Att känna tillit är inget självklart. Tilliten för Svenska kyrkan har fått många törnar genom åren. Ändå litar jag på att kyrkan finns där för mig. Att gemenskapen bjuder in mig när jag känner törsten och längtan. Att kyrkan, som är världsvid och personlig ser mig när jag behöver bli sedd. Jag förväntar mig att en präst, när han/hon har kragen på, är beredd att se och möta mig, även på Odengatan i Stockholm. Eller kanske rentav, åtminstone på Odengatan i Stockholm.

 

Nåväl, vi konstaterade att det var ju bara en av många präster. Alla är ju individer. Och som tur var (trodde vi) stötte vi strax därefter på ännu en präst. Då var min man beredd. Så precis innan vi passerade varandra såg han prästen i ögonen och sa: Hej! Den reaktionen hade varit rolig att filma. Jag tror han blev både förvånad och förskräckt. Kanske också lite glad. Återigen såg jag och min man på varandra och brast i skratt (lite tystare denna gång för att inte skrämma mannen ännu mer). Han var nog inte svensk, sa maken, när vi följde prästens snabba steg med blicken.

 

Att leva som man lär. Inte alltid så lätt. Inte ens när man är präst. Men att se varandra. Det borde inte vara så svårt. För mig är vi alla bärare av kärlekens budskap. Vi ska alla göra vårt bästa för att göra världen lite bättre att bo på¨i. Men jag tycker faktiskt att en präst på väg till gudstjänst ska leva som han/hon lär. Åtminstone den lilla stunden. Annars är man inte bara osann utan även en fegis.

 

"Mitt liv är mitt budskap." (Mahatma Gandhi)

 

Första Johannesbrevet 3:18 "Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning."

 

Jag tror fortfarande på Svenska kyrkan. Jag vilar i trygghet i Kristi ord. Jag känner gemenskapen, men också utanförskapet. Men mitt förtroende för prästerskapet...nja...

 

VVS

Anna:)

 

Stod i hallen påklädd och redo för en inplanerad morgonlöptur. Suckade och beklagade mig lite inför äldsta dottern som bakade muffins i köket. Det kändes tungt av någon anledning. Alternativet att inte springa fanns inte eftersom det inte fanns någon riktig anledning, så mycket visste jag i alla fall. Satte mig på huk för att göra en kort analys av mitt beteende och mina känslor denna gråmulna morgon. Analysera, det kan jag så jag kunde snabbt identifiera känslan av oro, rädsla. Varför? Planen för detta pass var långsam jogg i 7-8 kilometer inför helgens lopp i Stockholm...AHA! Rädslan gällde inte för idag utan för lördag. Idag skulle jag ju njuta av en löptur i sakta mak där tankarna skulle få färdas fritt och jag skulle andas in den friska vårluften. Men mina känslor var äkta, och är fortfarande efter min underbara löptur där jag njöt av att känna de friska vårvindarna mot mitt ansikte och ljudet av mina skor mot den blöta asfalten. Jag känner fortfarende oro men jag är även full av glädje och energi efter min härliga morgonjogg. Jag njöt av mina spontana tempoökningar när mina ben ville öka och jag gladdes åt alla människor som jag mötte och som vinkade glatt. Jag blev stark när jag sprang förbi skolan och en lärare som stod ute och rökte hejade på och ropade att jag skulle öka tempot. Inspiration kan komma från alla möjliga håll, bara man är öppen. Men oro och viss rädsla, eller rent av skräck inför lördagens lopp det känner jag. Jag är orolig för att hitta till starten, för att komma ihåg nummerlappen, för att ha rätt kläder, för att magen ska besvära mig, för att orka, för att våga ta ut mig, för att komma imål, för att hitta mina torra kläder efter loppet. Det är en verklig oro och nu vet jag var den hör hemma. Inte i morgonens underbara löprunda utan i uppladdningen inför helgen. Nu kan jag se oron i ögonen och välkomna den. För den behövs för att jag ska genomföra loppet på lördag. Det är en oro, men även en spänning och ett sätt att förbereda kroppen och tanken för en prestation.

 

Oro och rädsla känner vi då och då. En del känner det ofta och en del mer sällan. Den kan göra oss stressade och hindra oss att göra saker i våra liv. Alla känslor är äkta, frågan är om de är sanna och om vi kopplar ihop dem med rätt saker. Jag kände oro och kopplade ihop den med morgonens löptur. Om jag hade lyssnat utan att fundera lite så kanske jag hade stannat hemma och trott att jag inte hade lust att springa. Jag ville springa, men jag ville inte plåga mig idag. Jag ville inte flåsa och stånka och känna mjölksyra i benen. Idag var min löpglädje kopplat till joggfart och till att njuta av en stund med mig själv. På lördag kommer jag säkert att vara orolig, en befogad oro som jag hoppas ska omvandlas till jävlaranamma och adrenalin så jag gör ett bra lopp och känner glädje i mjölksyra och blodsmak.

 

Vi ska lyssna på våra känslor, men komma ihåg att de inte alltid är helt sanna.

 

VVS

Anna :)

Fram och tillbaka, hit och dit går mina tankar, och har gjort så under rätt lång tid. Jag funderar, reflekterar, kommer till insikt, glömmer bort, får nya idéer och erfarenheter, går till nästa nivå av insikt för att ögonblicket senare falla rakt ner genom ett rör till underjorden igen där jag tvingas att brottas med krokodiler (läs tvivel och oro) för att efter en stund kravla mig upp mot ljuset och nästa nivå igen. Som tur är, har jag märkt, har jag på något sätt ändå lyckats ta mig några nivåer upp och ibland lyckas jag klara mig undan rören eller de förrädiska hålen som gör att jag faller till nivån under. Jag spelar aldrig tv-spel eller dataspel, men jag har sett när andra spelar och jag känner samhörighet med några av figurerna som jag sett på barnens spel. Kan det vara Mario-spel kanske? Nån gång då och då lyckas jag träffa en svamp (tror jag det är) som gör att jag växer och blir i det närmaste oövervinnerlig. Jag blir Super-Mario. Då är livet härligt att leva. Såna dagar och perioder kan jag klättra flera nivåer. Ibland blir jag pytteliten och alla steg känns små och obetydliga. Men då har jag lärt mig (genom åren) att även de små stegen är viktiga. Då hinner jag tänka efter, lyssna inåt och se på omvärlden med reflekterande ögon. T.o.m. att ramla ner i ett hål så jag får börja om är bra, även om det är tråkigt. Då vet jag var jag ska gå och vilka fällor jag ska undvika. En del grottor som jag ramlat ner i är rätt mysiga. Att vara med sig själv och slippa utmaningar och ansvar i större mängd är också trevligt. Men plötsligt är provianten slut och jag måste ut i världen för att proviantera. Det är också trevligt. Livet är som ett Mario-spel. Upp och ner, snabbt och långsamt. Ibland går vi i fällan, ibland lyckas vi hoppa över fallgroparna. Då och då prickar vi en svamp och blir oövervinnerliga. Och då och då får vi verkliga insikter.

 

Häromdan satt jag på tröskeln till stallet och grubblade. Plötsligt tändes en glödlampa i huvudet och hjärtat på mig och jag frågade min make och mentor; Kan det vara så enkelt att min livsuppgift är att.......

Han tittade på mig, log och svarade; Ja, det kan det.

Han sa inget mer. Men eftersom jag är tankeläsare hörde jag honom tänka; Herregud vilken tid det har tagit att fatta det. Sen tänkte han också; Hon är ju för söt...;)

 

Tur att jag är tankeläsare.

 

VVS

Anna:)

Här händer inte mycket. Har en del ämnen men tar mig inte rikigt tid att sätta mig ner för att skriva. Har inte ens tagit mig tid att läsa ett spännande manus som ligger i min inkorg i e-posten. Jag har en del planer för bloggen och dess framtid. Ganska stora förändringar, till det bättre, hoppas jag. Men nu måste jag laga mat till min familj så detta lilla inlägg är bara en liten hälsning så ni vet att jag lever. Det är mycket fokus på träning just nu, men senaste två veckorna har det smugit sig in två andra saker vid sidan om styrketräningen och löpningen, nämligen mer hästtid och yoga.

 

Anna :)

"Kännetecknande för dig är du är kreativ, fantasifull och målinriktad. Du har troligtvis en konstnärlig ådra som du ger uttryck för i olika sammanhang....Ett yrke med en konstnärlig inriktning borde passa dig eftersom du där kan kombinera dina kreativa anlag med din problemlösningsförmåga."

 

Jag gjorde ett test för att se vilket yrke jag skulle passa för och jag hamnade i facket "kultur/media/design/hantverk"... Det var väl i och för sig inte så förvånande med tanke på mina gener, men problemet för mig är att jag inte vet vilket som är min "kreativa" kanal. En konstnärlig ådra borde väl upptäckas nån gång under ens uppväxt? Upptäckas och stöttas så man får möjlighet att utveckla den så man kan använda den när man blir vuxen och hamnar i facket "kultur/media/design/hantverk" när man gör ett yrkestest. Fast om man utvecklat sin kreativa ådra som barn och ungdom behöver man kanske inte sitta och göra yrkestest på internet när man är 41 år...

 

Min problemlösningsförmåga har jag däremot utvecklat, och använt under hela mitt liv. Lösa problem är jag nog lite av en expert på. Planera, hitta på saker, se möjligheter där andra ser problem, se helheten där andra ser detaljer. Jag är flexibel, men målmedveten. Kanske jag helt enkelt ska skippa den konstnärliga ådran (som jag ändå inte vet vilken det är) och ägna mig åt att lösa problem. Vad skulle jag då kunna arbeta med? Tänker....kommer inte på något. Eller rättare sagt kommer jag på en massa yrken, men de är så tråkiga så jag blir deprimerad bara jag tänker på att bli; personalchef, redovisningskonsult, samordnare inom en enhet av något slag. Usch vad trist.

 

Nä, jag fortsätter att dagdrömma om att jag har en oupptäckt talang som snart kommer att explodera i ett färgsprakande fyrverkeri som blir startskottet för min karriär inom "kultur, media, design, hantverk". Åh, vad jag längtar. Jag hoppas det är inom design. Tänker på mina rosa träningsbyxor som jag sydde i nian. Eller hantverk. Mitt hålbroderi gick inte av för hackor. Visade det faktiskt för min familj härom dagen och de blev alldeles tysta (hänförda).

 

Den som väntar på nåt gott...

 

VVS - våga vara sann. Eller förresten. Idag säger jag VD - våga drömma.

 

Ha det bra.

 

Anna :)

 

Min mamma har berättat för mig att jag brukade klaga på min fröken när jag gick på lågstadiet. Jag tyckte att hon gick omkring i klassrummet och pratade högt och störde. Sanningen var nog den att hon smög omkring och hjälpte barnen på ett väldigt lågmält sätt. Sanningen är också den att jag är en väldigt ljudkänslig person som inte kan koncentrera mig om det låter runt mig. Det är en känslighet som jag hade som barn och som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag skickar en tacksam tanke till mina fina fröknar som jag hade under låg- och mellanstadiet som skapade en miljö i klassrummet där jag fick arbetsro och möjlighet att koncentrera mig. Än idag har jag svårt att klara ljud och faktum är att min ljudkänslighet blir värre och värre för varje år. Vissa dagar är ljudet av tangenterna ett störande moment. Att ha fem barn innebär att tiden för tystnad och lugn och ro är väldigt begränsad. Jag behöver tid av tystnad för att klara vardagen. Och då menar jag fullständig tystnad. Ingen som slörpar te eller kaffe eller bläddrar i en tidning så det prasslar högt. Ja, så känslig är jag. Men får jag min tid i stillhet och ro klarar jag sen av att vistas i den moderna världens starka ljud och ständiga brus. 

 

Jag är 40 år och har lärt mig hantera min ljudkänslighet. Men jag är inte ensam om detta. Det finns många som har samma känsliga hörsel och/eller känlighet för andra intryck i miljön. Många har svårt att koncentrera sig om det är mycket rörelse i rummet eller om det doftar starkt. Jag har inga problem med inlärning. Jag behöver inga fasta rutiner för att klara vardagen. Men jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig. Vad vill jag säga med det här halvtråkiga inlägget då? Egentligen bara att jag tror att många barn (framförallt) och vuxna lider i tysthet av ljuden som ständigt finns runt omkring oss. Att en skolmiljö där barnen varje lektion får arbeta tillsammans och småprata är förödande för vissa barn i en klass. Barn som kan klara av ett svagt surrande någon lektion då och då men som behöver en tyst och lugn miljö för att kunna koncentrera sig. Jag pratar inte om barn med ADHD eller andra särskilda behov. Jag pratar om barnen som ofta lider i tysthet och som inte ens vet att deras behov är lika viktiga som barn med andra behov.

 

Jag var ett barn med särskilda behov. Jag var i stort behov av lugn och ro. Jag kan tänka mig att ett sånt uttryck inte ens fanns när jag var 7 år. Ändå fick jag det av mina fröknar och av min klass. Vi hade klassens roliga timme och vi gjorde grupparbeten där vi jobbade och pratade med varandra. Men vi fick lugn och ro när vi arbetade enskilt. Och det mådde jag bra av. Jag hade särskilda behov. Det hade alla mina klasskompisar. Många hade det särskilda behovet att de behövde lugn och ro. Många hade behovet att röra på sig och ropa högt. Det behovet fick de (vi) också utlopp för. Vi hade gymnastik och raster.

 

Jag tror vi behöver mer stillhet, tystnad, lugn och ro i vårt samhälle. Jag tror att många barn och vuxna har det särskilda behovet.

 

VVS

Anna :)

Jämför dig inte med andra! Det har jag hört många gånger i mitt liv. Jag är en tävlingsmänniska och tävlar så fort jag får chansen och i alla möjliga grenar. Jag gillar att jämföra mig, både med mina egna resultat och med andra. Jag älskar att vinna och jag avskyr att förlora. Visst, det kan gå till överdrift ibland. Jag tänker inte ens berätta om situationer där jag tävlar, utan att mina motståndare ens vet om att de deltar i en tävling. Oftast vinner jag då...och det kan ju bero på att de andra inte anstränger sig så mycket eftersom de ju som sagt var inte vet att det är en tävling. Men det är ju upp till dem tycker jag. Och om de förlorar så vet de ju inte ens om det eftersom de inte vet om att de deltog i en viktig tävling. Jag erkänner att det finns nackdelar av att ha en sån, vad ska jag kalla det, livsstil. Det finns risk att min prestation blir lika med mitt människovärde och att jag när jag misslyckas (vilket jag faktiskt gjort vid ett par tillfällen i livet) inte blir så mycket värd. Jag talar nu om självkänsla kontra självförtroende.  Att söka bekräftelse och värde genom att prestera, att lyckas, att vara duktig. Det är faktiskt inte så bra. Jag inser det. Därför har jag tagit kontrollen över mitt liv och begränsar mitt tävlande och min önskan att ständigt prestera.  Numera springer jag t.ex. en gång i veckan utan att ta tid! Alltså jag tar tid, men jag tar inte tid hur fort jag springer utan bara hur länge jag springer. Och jag bryr mig inte om hur långt jag springer. Jag bara maler på i sakta mak och låter tankarna flyga iväg. Väldigt skönt, för kropp och själ. Jag upptäcker till och med när jag ökar tempot och saktar då ner igen till detta behagliga icketävlingstempo.

 

Min dotter sa idag; Jag gillar att få bra på prov. Jag frågade; Har du någonsin haft dåligt på ett prov? Dottern; Ja, på växtprovet!!! Vi brast båda i skratt, eftersom det växtprovet var när hon gick i sjuan för fyra år sedan...Saken är den att hon gillar att lära sig saker. Ska man förhindra det? Det är inte så självklart att man inte ska prestera. Hur skulle världen se ut om vi inte hade människor som gillar att prestera. Vilka läkare skulle vi gå till, vem skulle uppfinna alla kluriga manicker och makapärer som hjälper oss i vardagen? Det "farliga" är väl när vi blir vår prestation, när vi inte har ett värde utan att vinna tävlingar, få höga betyg eller bli utsedd till årets chef för fjärde året i rad. Tyvärr är det svårt att märka sånt. Ibland kan det ta år innan man upptäcker att vår självkänsla är i botten. Ibland tappar vi den på vägen, utan att märka det. Det läcker ut lite här och där och plötsligt är den slut. Och om vi presterat och legat på topp när självkänslan läckt ut märker vi inte att den är borta förrän vi "misslyckas" i en prestation på något sätt.

 

Vi är inte bara vad vi äter, vi är våra handlingar, våra tankar och våra känslor också. Jag gillar att tävla och det tänker jag fortsätta med, men jag är inte min prestation, jag är så mycket mer än det. Ibland kommer jag ihåg det, ibland inte. Att vara människa är ett hårt jobb ibland. Det gäller att inte vara så hård domare mot sig själv.

 

Ylva Eggehorn skriver:

 

 

 

 

 

 

 

 

Så när jag inte tror på mig själv när jag säger att jag är värdefull så skickar jag en stilla bön till Gud; Bär mig tills jag orkar vandra själv.

 

VVS

Anna:)

 

 

Min erfarenhet är att man märker på sina barn när något inte är som det ska. Ibland får man veta på en gång vad som felar och ibland får man vänta lite tills det kommer ut. Vissa saker får man dra fram och vissa saker kommer av sig själv till slut, ofta i samband med nattning. Gång på gång brukar vi påminna våra barn om att "sanningen" kommer fram förr eller senare i alla fall. Och mina barn har många gånger blivit högst förvånade när sanningen kommit fram, ofta från oväntat håll. Det brukar inte gälla så farliga saker, men ändå saker där man borde ha tagit konsekvensen av sitt handlande direkt.

 

Jag tycker barn ska ta konsekvensen av sitt handlande.  Det kan vara hårt och svårt att ringa och be om ursäkt till någon eller att berätta om något man gjort för en vuxen, men när det är gjort har man förhoppningsvis lärt sig något och kan gå vidare i livet. Igår kom min son hem och hade det där uttrycket "jag mår inte riktigt bra i själen" i ansiktet. Efter ett par timmar kröp det fram. Han hade skjutit med en innebandyboll inomhus och skjutit rakt på en klocka. Visste han att man inte får skjuta med boll inomhus? Ja, det visste han. Men han valde att göra det ändå. Och eftersom han har blivit riktigt bra på att skjuta hårda höjdare (det berättade han stolt för oss förra veckan) så vill han naturligtvis träna och visa detta för alla så ofta som möjligt (även inomhus i skolan...). Nu är det så att min son har en väldigt bra lärare som tydligt gjorde klart för honom att man ersätter saker man sätter sönder. - Vilken tur att du fick så mycket  pengar när du fyllde år, sa min man och bad sonen hämta summan med pengar från sin börs. Jag tror inte min son kommer att skjuta med boll inomhus närmaste tiden i alla fall. Hade han inte fått betala från sina egna pengar tror jag inte att det svidit lika mycket.

 

Men visst är det skönt när det handlar om bollar och klockor och det när det finns en tydligt skyldig. Då får man ta konsekvensen av sitt handlande (vilket är bra). Men hur gör vi när vi inte vet vem som är skyldig, när alla skyller på varandra? Min erfarenhet är att alla går "fria". Hur gör vi när det inte är något som  gått sönder utan någon? Hur ersätter vi det? När det trasiga inte syns, när ingen ser och ingen hör hur någon gråter inombords. När skadegörelsen på skolan inte gäller klockor och bänkar utan klasskompisar och lärare. Det låter hemskt, eller hur. Men varje dag blir det små sprickor och hål i barns inre. Sprickor och hål som klass"kamrater" orsakat. En spricka på en klocka kan man laga, men det är svårt att laga sprickor i barns inre.

 

Tack A för att du hjälpte min son att  se att han hade gjort fel och att han fick ta konsekvensen av sitt handlande. Vi måste hjälpas åt att hjälpa varandra att bli goda medmänniskor. Att inte sätta sönder vare sig saker eller andra människor.

 

Vi gör alla fel och att se någon i ögonen och säga förlåt, jag gjorde fel är modigt. Ibland behandlar vi även oss själva på ett dåligt sätt. Det är dumt och då borde vi också säga förlåt...och sen göra på ett annat sätt. :)

 

VVS

Anna:)

 

 

 

 

Jag återkommer till samma ämne gång på gång på gång. Att mötas. Goda möten när man möts med blicken, med ord, med medkänsla och i samförstånd. Såna möten ger livskraft och näring till själen. Och jag blir lika förvånad varje gång jag haft ett nära möte med någon. Förvånad över vilken effekt ett sådant möte har. Idag har jag haft såna möten, två stycken till och med. Samtal som fått mig att reflektera. När vi ser varandra och frågar hur livet är - och när vi är öppna för att lyssna på svaret, då öppnas själens dörr och agape flödar ut i mänsklighetens hårda värld. Våra hjärtan mjuknar och våra ögon ser allt lite klarare. Men det gäller att vara uppmärksam för att inte missa såna tillfällen. Det gäller att lyssna när någon knackar på i våra hjärtan för att fråga hur vi mår. I dagens stressade samhälle är det lätt att missa knackningen och kanske missta den för ett annat oljud i vår vardag. Och det gäller också att våga stanna upp för att vara medmänniska och lyssna på en annan människa.

 

Jag tackar för dagens möten och för att jag var så modig att jag vågade mötas. Jag har sett och blivit sedd. Det goda mötet är ofta kort, ibland bara ett ögonblick. Det kan slå omkull våra känslor på ett överraskande sätt. En annan människas omtanke och öppenhet kan öppna dörrar i vårt inre som vi inte ens visste att vi hade, dörrar som går till våra innersta rum, fulla med skatter...eller bråte...Idag hittade jag både och. Jag behöver städa lite i några av mina inre skrubbar, men det ser fram emot eftersom jag möter så härliga människor som delar med sig av sin omtanke och medmänsklighet.

 

Hittade denna dikt idag;

 

 

VVS

Anna

Vad är hälsa? En stor fråga och en aktuell fråga. En global fråga och en personlig fråga. Vad kan jag göra för att förbättra min egen hälsa? Vad kan jag göra och vad vill jag göra? Kortsiktigt och långsiktigt. Hälsa är ett stort begrepp och innefattar många saker. Det finns många sätt att se på hälsa och många saker som vi kan lägga  in i begreppet. Snart får du chansen att fundera, reflektera och kanske komma till insikt om hur du ser på hälsobegreppet i stort och hur du ser på din egen hälsa. Snart startar en studiecirkel där vår hälsa är i fokus och där vi får möjlighet att reflektera över vår egen hälsa. Vad behöver du? Kunskap? Motivation? Gemenskap? Mål? Mod? Inspiration? En spark i baken? ;) Anmäl dig. :)

 

Mer info. kommer snart. Endast tre träffar. Det kommer att bli kul!

 

Det är i Överkalix saker händer!!! :)

 

VVS

 

Anna