Lockrop från Akademibokhandeln i Uppsala

Den nya Akademibokhandeln i Uppsala är som himmelriket för en bokälskare. När jag gick in dit förra veckan så blev jag alldeles matt i hela kroppen samtidigt som jag vibrerade av spänning. Jag älskar böcker. Men ack så svårt att välja vilka böcker som skulle få följa med mig hem. Jag gick omkring och lyssnade på böckernas lockrop. Vilken bok lockade på mig? Det tog så lång stund så jag började tvivla på att det var någon av böckerna som ville ha mig, men så plötsligt hörde jag en liten röst som sa;
- Jag är en ganska liten och oansenlig bok men jag är precis vad du behöver.
Rösten kom från en liten blå pocketbok. Jag läste på baksidan och insåg att boken hade rätt. Den var för mig. Dessutom hade den två syskon som också fick följa med hem. På väg till kassan tvärstannade jag förskräckt när en bok nästan skrek
- Är du dum eller? Tänker du bara gå förbi mig?
Såklart inte. Den fick också följa med och i dess sällskap har jag senaste dagarna njutit av en vistelse i Skottland.
 
Men tillbaka till mina nya vänner, tre syskonen pocketbok. Tre böcker, tre dagar. Jag tänker inte ens berätta vad böckerna heter eller vad författaren heter. Gå in i bokhandeln och lyssna vilken bok som lockar på dig.
 
Däremot ska jag dela med mig av sista raderna i första boken.
 
"Och där en utsträckt hand inte längre bara är en gest, utan ett ögonblick av kärlek som fortsätter in i sömnen, in i uppvaknandet, in i vardagen."
 
När jag läste orden första gången vällde gråten över mig som en våg av både smärta och kärlek. Så otroligt starka ord. Att sträcka ut handen till en annan människa är inte så svårt. Det svåra är om den andra personen inte vill ta handen. Det svåra är att våga stå kvar med handen utsträckt. Att säga, jag finns kvar om du väljer att ta min hand. Ett ögonblick av kärlek. Bara det att vi sträcker ut handen till varandra är, när vi gör det i kärlek,  tillräckligt för att en annan människa ska sova lite bättre, vakna lite lättare, orka med vardagen. Även om vi inte ens når varandras händer så är det ett ögonblick av kärlek som påverkar en annan människas liv. Denna insikt vill jag dela med dig som varje dag sträcker ut din hand, inte som en gest, utan i ett ögonblick av kärlek. Fortsätt. Det betyder mer än vi kan förstå.
 
Tänk om jag inte hade hört den ödmjuka viskningen från en liten bok på Akademibokhandeln i Uppsala. Tack, min fina lilla bok. Tack för att du sträckte ut din hand till mig och sa, jag finns här för dig Anna.
 
<3
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Borde det inte säga "klonk" snart?

Det finns en sak som är väldigt konstig och som jag funderar en hel del på.
 
Jag lär mig något nytt varje dag. Jag samlar även dagligen på min nya erfarenheter och möter människor som ger mig nya infallsvinklar till den kunskap och de erfarenheter jag redan samlat på mig under 45 år på denna jord. Logiskt sett så borde jag bli klokare för varje dag, eller hur. Men så är inte fallet. Istället ligger jag varje kväll i min säng och förundras över hur många nya frågor och funderingar som skapats i mitt huvud under dagen. Någon gång då och då trillar en liten minipollett ner och jag ser samband och förstår varför det är på det ena eller det andra viset. Men oftast så somnar jag mer förvirrad än jag var när jag vaknade på morgonen. Eftersom detta har pågått under så lång tid börjar jag misstänka att det aldrig kommer att ta slut. Jag kommer aldrig att komma i mål. Alltså tankemässigt. Fatta!!! Jag är fast i en spiral där jag för varje dag förstår mindre och mindre. Det konstiga är att det liksom borde ta slut nån gång. Jag borde komma till botten, där jag inte förstår någonting överhuvudtaget. Kanske jag börjar närma mig den, det känns lite så. Vad händer då? Om jag en dag förstår att jag ingenting alls förstår, överhuvudtaget. Tänk om jag en dag vaknar upp och förstår att det inte finns något att förstå. Var då hela resan, hela mitt tankearbete förgäves? Eller kommer det plötsligt att vända så jag förstår allt? Ni vet, den där glödlampan! Klonk!!! Aha!!! Jag förstår!!! Och vad är det då jag i så fall kommer att förstå? Var kommer alla mina tankar, all min kunskap om alla möjliga konstiga saker att ta mig? Var kommer jag att landa efter alla mina möten, tanker, val och kraschlandningar? I himlen? I bästa fall...Så mycket som jag har funderat så tycker jag det borde säga klonk snart. Ett litet klonk i alla fall. Är det för mycket begärt?
 
Ooh, heaven is a Place on Earth... Plötsligt dök den upp i huvudet. Hur var det sen?
 
In this world we're just beginning
To understand the miracle of living
Baby I was afraid before
But I'm not afraid anymore
Ooh, baby, do you know what that's worth?
Ooh, heaven is a place on earth.
They say in heaven love comes first
We'll make heaven a place on earth
Ooh, heaven is a place on earth
 
Tänk om det är så enkelt. Love comes first. Kanske jag ska bestämma mig för att det är så. Kanske jag kan vila i det, tills motsatsen bevisas. Vila i tanken att det är så och sen försiktigt, eller kanske inte alls försiktigt, göra mig besväret att försöka leva efter det.
 
<3
 
Allmänt | | Kommentera |

Gammalt konfirmationstal

Ibland kan det kännas som om livet är ett enda stort skådespel där vi spelar en massa olika roller.

Maskerna som hänger i vapenhuset har konfirmanderna målat och hänger där för att påminna oss alla om att vi kan behöva ta av oss våra masker, kliva ur våra roller ibland. Att lämna dem ute i vapenhuset är en stark symbol. Våra roller är verktyg som hjälper oss att agera i samklang med andra. De kan fungera som en sköld och skydda oss mot livets hårdhet. Men de kan i värsta fall också fungera som vapen. Vapen vi använder för att spela med i vårt gemensamma samhällsspel. Tidvis ganska tuffa samhälle. Vi lever i en tid och i en del av världen där vi har frihet att göra nästan vad vi vill. Frihet att spela många olika roller i många olika sammanhang. Vi lever i frihetens tid… eller kanske förvirringens tid.  Vad är min uppgift? Hur ska jag hitta min väg och förverkliga mig själv? Och när du väl gjort ditt val dyker den inre rösten upp. Hur vet du att det är rätt? Hur kan du veta att det du gör är gott, för dig själv och för andra? Och börjar du lyssna blir du bara mer och mer förvirrad.

Det finns en fin berättelse om en munk som frågar sin abbot; ”Vad gott kan jag göra och hur ska jag leva mitt liv?” Abboten svarar; ”Vad gott är vet bara Gud.”  ”Är inte alla handlingar lika? Skriften säger att Abraham var gästfri och Gud var med honom. Elias älskade stillheten, och Gud var med honom. David var ödmjuk, och Gud var med honom. Gör det som du ser att din själ önskar efter Guds sinne och bevara ditt hjärta.”

Kloka ord. Vi är alla olika och har alla en massa goda egenskaper precis som David, Abraham och Elia. Nu är det ju så att det alltid finns två sidor av samma mynt. Vi har också egenskaper som gör att vi ibland framstår som mindre sympatiska.  Men det behöver vi kanske inte vara så oroliga för.  Även där är vi i gott sällskap. Patriarken Jakob ljög, Kung Salomo var för rik, Johannes Döparen var högljudd, Simson hade långt hår, Mose hade kort stubin…och det hade Petrus med.  Som tur är håller Gud inga anställningsintervjuer. Vi är alla olika med olika gåvor att förvalta.  

Tack för den här fina tiden som vi fått tillsammans. Ni är en härlig grupp med 12 unika och väldigt fina människor.

Var stolt över det som är du. Våga leva livet öppet. Öppna ögonen och se vad livet har att erbjuda. Anta utmaningar och våga göra spännande val. Men öppna också ditt hjärta och lyssna till själens fågel djupt inom dig. Känn efter vad den viskar till just dig. Det som är rätt val för en vän behöver inte vara rätt val för dig. Verklig frihet är inte att ständigt välja nya saker utan att förvalta de gåvor man tagit emot och hålla fast vid den röst som berättar för oss vad vi behöver veta för att välja det goda. Den rösten kommer inte från hjärnan utan är en röst som är betydligt visare än så.

Hjärtats röst.

Upp