Dörrar

Reflekterar över livet och känner en stor tacksamhet mot alla människor som öppnat dörrar för mig. Dörrar som jag sneglat nyfiket på, dörrar som jag stängt en gång och aldrig planerat att öppna igen och dörrar jag inte ens lagt märke till förrän de slagits upp framför näsan på mig. Jag är tacksam mot dessa människor eftersom de lägger sin tillit på mig och på min förmåga att klara de uppgifter jag får. Varje dag utmanas jag att våga möta verkligheten som den är precis just nu. En verklighet som består av möten med människor som utmanar mina förutfattade meningar, fördomar och min förmåga att tänka utanför boxen. Min box är många gånger väldigt liten och trång. En trygg komfortzon helt enkelt. Vissa dagar är boxen lättare att kliva ur än andra dagar. 
 
Att kliva in genom en dörr som leder till en plats man inte känner till kan vara spännande men även otäckt läskig. Nu kanske det låter som om jag har fått i uppgift att rädda Nemo, Menige Ryan eller en hel mänsklighet från en invasion av aliens. Så är det dock inte. Mina dörrar leder inte till Ovala rummet i Vita huset. Nej, mina dörrar leder ut till vanligt folks vardagsliv. Dötrist och långtråkigt? Nej, alldeles, alldeles underbart!!!
 
Dags för en löprunda för att rensa en överhettad hjärna. 
 
Ha en bra kväll.
 
Anna <3
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Mission impossible

God morning Mrs. Tegelid. Your mission, should you choose to accept it, involves... 
Oj, det verkar svårt...
Mrs Tegelid, this isn't mission difficult, it's mission impossible. Difficult should be a walk in the park for you.
 
Har det hänt att du tvivlat på om det du försöker åstadkomma verkligen kan vara ditt uppdrag? Har du verkligen förstått din intuition rätt när du valt väg och uppdrag? Kanske uppdraget var menat för någon annan. Har du någonsin tänkt och känt att det helt enkelt inte är möjligt att göra någon skillnad där du verkar? Att det till och med går bakåt... Det har jag. Jag har tvivlat många gånger. Lägger jag fokus på rätt saker? Är det här rätt val och rätt väg? Det verkar ju faktiskt helt omöjligt att göra någon skillnad. Jag har legat vaken med mina funderingar. Tårarna har varit många i mina stunder (och långa perioder) av tvivel. Vem är jag att tro att lilla jag har en viktig uppgift i denna stora värld? 
 
Ofta leder mina funderingar och grubblerier till att jag omformar mig lite. Jag anpassar mig till platsen och situationen för att passa in lite bättre. Jag blir lite mindre jag och lite mer in the box. Och för varje dag blir min omöjliga uppgift mer och mer suddig i kanterna och till sist har jag svårt att minnas vad jag ens trodde att lilla jag hade för viktig uppgift i denna stora värld. Mitt visionsmoln löses upp och försvinner. Jag glömmer vem jag vill vara och blir någon som passar in och någon som inte gör någon skillnad alls, för någon, inte ens för mig själv. Detta händer med jämna mellanrum i mitt kaotiska liv. 
 
Som tur är finns det någon som vänder mig upp och ner och skakar lite (eller mycket) när jag hamnar i denna beiga kappa. Oftast sker det genom drömmar. Starka och obegripliga. Men ändå så tydliga. Det kan också hända på ett yogapass, under en massage eller efter ett hårt träningspass. Ord som kommer till mig. Varma och kärleksfulla, heta som en vulkan eller i form av en riktig kalldusch. Ett uppvaknande. Olika känslor, olika ord men med samma innebörd. Du är viktig! Du har en uppgift och du vet vilken den är. Men du måste själv välja om du vill anta uppdraget. Mission impossible. 
 
Vi har alla ett mission impossible. Det är en av mina starkaste övertygelser. Uppdraget kanske inte är jättetydligt för alla och det är ofta föränderligt i praktiken men om och när vi upptäcker den självförstörande disken med information om vårt uppdrag är det upp till var och en av oss att välja om vi antar uppdraget eller inte. 
 
Jag har precis läst boken Hur man botar en fanatiker av Amoz Oz. Den handlar om hur varje människa kan bidra till tolerans och bekämpa fanatism. Intressant på många sätt. En sak fastnade på en gång i min tänkande process. Så här skriver han:
Hur handlar människor när det börjar brinna. Förmodligen på ett av förljande tre sätt:
1. Hon springer från eldsvådan så fort hon bara kan och bryr sig inte om dem som inte kan springa.
2. Hon skriver en ilsken insändare till tidningen och kräver en ansvarig makthavares avgång.
3. Hon hämtar en hink vatten och öser ut vattnet över elden. Om hon inte har någon hink så tar hon ett glas och  om hon inte hittar ett glas så tar hon en tesked. Alla människor har en tesked och om vi alla tar en tesked med vatten så kan vi faktiskt släcka elden. 
 
Vilken eld försöker du släcka? Känns det som om din tesked inte räcker till? Keep on going. Ditt mission impossible är ditt därför att mission difficult hade varit en walk in the park för dig. Och kom ihåg. Precis som Ethan Hunt har du ett team, det är jag säker på. Ni fixar uppdraget.
 
God natt och sov gott.
Mrs. Tegelid med team. <3
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Min egen teater

Jag sitter här i köket och tänker att livet på många sätt är som en teater där man förväntas spela inte bara huvudroll i sin egen teater och en massa biroller i andras pjäser utan även klara av att vara scenograf, maskör, kostymör, inspicient, dramaturg, attributmakare, scentekniker, scenmästare och säkert en massa andra yrken som jag inte ens vet om att de finns trots att jag utför dem varje dag. Sen ska man även regissera och producera hela baletten. Den stora frågan är dock huruvida man är manusförfattare själv eller om det finns ett färdigt manus som man utan att vara medveten om det följer eller om man faktiskt skriver sitt eget manus varje dag...Och är man ens regissör eller är även det styrt av en mäktig osynlig hand? Kanske jag bara utför skådespelarens arbete genom att hantera uppkomna situationer på bästa sätt genom att använda mitt känsloregister och mina förärvda och förvärvade förmågor och egenskaper. Är alltihop Truman show??? Ibland undrar jag om det kanske är så. Nej, såna marionetter tror jag inte vi är. Men frågan kvarstår ändå. Hur stora valmöjligheter har jag? Vem sätter gränsen för mina valmöjligheter? 
 
Visst har jag begränsningar för vad jag kan utföra och klara av. Mina förmågor kan utvecklas men inte hur långt som helst. Jag är 160 cm lång och väger 50 kg...Det finns gränser för vad jag kan klara av såklart. Men då kommer ju nästa fråga. Har jag testat rätt saker? Det finns ju så många saker jag inte testat där jag kanske skulle kunna använda ett större register av mina förmågor. Förmågot som jag vet att jag har men som jag inte använt mig av och förmågor jag inte upptäckt än. Och hur tusan ska man upptäcka dem när man utöver alla yrken jag radat upp ovan även är rollbesättare i sin egen pjäs, där man (kanske) skrivit manuset och gjort det utifrån de begränsade kunskaper och erfarenheter man har??? Nä, jag hoppas nog innerst inne att arbetet med att skriva mitt manus på nåt sätt görs av någon annan, eller av hela mänskligheten tillsammans, som en fjärilseffekt. Det är en härlig och skrämmande tanke. Mest troligt sann också. Jag är inte helt insatt i fjärilseffektens teori men i stora drag fattar jag vad den innebär...tror jag. Det jag gör här idag påverkar andra människor, direkt och indirekt. 
 
Skolämnena borde byta namn. Så man fattar varför man har dem. Tänk om jag hade fattat att rasterna egentligen var praktik inför framtiden, som en slags prao. Slumpmässigt fördelades rollerna ut och sen stöttade lärarna oss att spela rollerna på bästa sätt. Då kanske det hade varit lättare att fatta att rollen somliga fick som mobbad bara var en roll. Allt var bara teater. Precis som resten av livet. Och tänk på klassens kungar och drottningar. Inte så kul att vara kung om det bara är en roll...Rätt så töntigt faktiskt. 
 
Det finns mycket att säga om livets teater. Och eftersom jag spelar huvudrollen i min pjäs och bara birollen i din så kan du välja hur stor min roll ska vara. Skönt va! ;) När jag tänker efter så ska jag nog stryka några av rollerna i min pjäs. De är inte så viktiga. Några roller ska få ta större plats och jag ska även bli bättre på att se att det finns pyttesmå roller som är viktiga för utvecklingen i dramat. Det behövs poler i ett drama för att spänningen ska finnas kvar. Åh, vad spännande!!! Jag måste repetera det klassiska dramats modell. Och tänk vad spännande att tänka sitt liv i termer som rum, tid och handling. Upptrappning, klimax, avrundning...
 
Ha en bra dag. Back to work. Börjar med att städa scenen... Det ska också göras. :)
 
VVS
Anna 
Teaterchef 
 
 
Upp