Lidingö

Jag är anmäld till Lidingöloppet. Inget konstigt med det. Jag har sprungit det tre gånger förut och det är jättekul. I år hade jag accepterat att träningsmängden inte varit som föregående år och att det förmodligen kommer att gå långsammare. Just for fun. Vad jag inte hade räknat med var en rackarns förkylning som nu har antastat mig i en vecka och som vägrar släppa greppet. Skit! Kommer den att släppa? Kommer jag att vara frisk på lördag? Ingen som vet. Vad jag däremot vet är att jag på lördag kommer att ha vilat väldigt länge. Tiden blir ännu sämre. Nu tänker kanske en del; det kommer gå bra, hon har ju tränat så mycket genom åren. Jag önskar det skulle räcka men tyvärr är ju träning färskvara och resultatet beror på träningsmängden och träningens kvalité. Sen blir man ju bra på det man tränar på. Springer man blir man bra på att springa och styrketränar man blir man stark. Genom att kombinera olika träningsformer kan man så klart få önskat resultat. På detta ska man sen äta rätt, sova, ladda mentalt för att fomtoppa. Mina förutsättningar för en (för mig) bra tid är alltså rätt så dåliga. 
 
Trots det vill jag springa på lördag om jag är frisk. Jag vill springa för mig själv. För att jag kan springa. För att Lidingöloppet är en löparfest. För att det brukar vara en fin helg tillsammans med min bästa vän. Dessutom är det jubileumsår. Jag firar 10 är som träningsälskare. Jag har alltid tränat, mer och mindre. Men i 10 år har jag tränat många pass varje vecka. För 10 är sen drog Maxpuls igång och jag med. Spinning och pumping blev favoriter och ligger mig fortfarande varmt om hjärtat trots att jag nuförtiden inte går på pass så ofta. Jag älskar träning, i alla former. Därför vill jag springa på lördag. 
 
Jag hoppas att jag är frisk. Om jag kan springa vill jag göra mitt bästa och jag vill njuta av loppet. 
 
I år firar jag 10 är som träningsberoende. Jag tränar för att jag vill inte för att jag måste. Vad gör du för att du vill?
 
VVS
Anna :)
<3
Allmänt | | Kommentera |

Trapped

Trapped in a cage. Nowhere to go.
Alone in the mind. Alone in the soul.
A heart that is bleeding.
A mind that is dying. 
Alone in the soul.
Trapped in a cage. Nowhere to go.
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Mitt i mig.

Vem är jag? Vem är den här personen som sitter här och skriver? 
 
Jag är människa. Jag är kvinna. Jag är medelålders. Jag är mamma, fru, vän, lärare, yogalärare, dotter, syster, moster, faster, svägerska... Jag är även hästälskare, träningsgalen, boktokig och miljömedveten. Mitt förstaspråk är svenska och min nationalitet är svensk. Jag talar även engelska och lite, lite franska. Jag älskar potatis och bröd. Jag behöver åtta timmar sömn varje natt och mat var tredje timme. Storstäder är fina...att besöka. På landsbygden vill jag bo. Mina rötter finns norrbotten, utbredda från tornedalen till Råne älvdal. Uppvuxen mittimellan, i Överkalix. 
 
Men vem är jag? Vem skulle jag vara om jag vuxit upp någon annanstans? Vilka intressen skulle jag ha? Vilka traditioner skulle jag bära? Hur skulle jag värdera och prioritera? Eller om jag vore samma person, med samma uppväxt, men man istället för kvinna...Vem skulle jag vara då? Hur skulle jag bli bemött? 
 
Vem skulle jag vara utan mina barn? Utan min man? Hur skulle jag ha format mig själv om jag vuxit upp i en storstad? 
 
Det är spännande att fundera på.
 
En person sa till mig i förrgår: På hela den här stora planeten som vi kallar jorden finns det inte en enda liten plats som är min, dit jag kan åka. 
 
Vem vore jag om det inte fanns en enda plats på hela jorden som var till för mig? Om jag inte hade en nationalitet. Om jag inte kunde välja stad eller landsbygd. Vem vore jag om mitt livsträd var kapat och mina rötter uppslitna.
 
Jag är mitt innersta jag, mina rötter och mina traditioner. Jag är min barndom, min ungdom, mitt vuxna liv och mina ständiga val. Jag är den jag alltid varit och samtidigt i ständig förändring. Jag är mina känslor, mina tankar, min kropp och min själ. Jag är en viktig del av den stora helheten på samma sätt som mina celler är nödvändiga för mig, eftersom mina celler är jag.
 
Jag är medmänniska.
 
Anna i boken Anna och Herr Gud säger en sak som jag tycker är helt underbar. Om storheten i varje människa och om hur vi kan känna varandras storhet. Anna frågar Fynn; "Var någonstans vet du om mitt i mig?" Fynn svarar; "Någonstans inne i mig." Anna; " Då är det mitt i dig som du vet om mitt i mig." Sen säger hon att det är så vi känner Gud också. "Vi har alla Herr Gud mitt inuti, det är så vi känner varandra. Det är lätt"
 
"Gud är mitt i mig och jag är mitt i Gud" 
"Mitt i mig vet jag om mitt i dig. Då är det mitt i dig som du vet om mig."
 
Tja, vad ska man säga. Enkelt och förunderligt. Vi kan känna varandra mitt i oss själva. 
 
// Anna <3
 
 
 
 
Upp