En kall vind.

Jag avundas de människor som med några ord kan fånga en livssituation eller en känslostorm. Långa böcker har sin tjusning. Miljöbeskrivningar som sida upp och sida ner får mig att förflyttas till en annan plats är livgivande. Karaktärer kan få mig att skratta eller gråta genom sina repliker eller genom hur de beskrivs. Igenkänning är ett säkert kort. Jag älskar att färdas i tid och rum i en roman skriven med ett språk som passar för just den boken. Men en riktigt bra dikt är för mig det vackraste som finns. Jag är ingen duktig poesiläsare och kan ha svårt att förstå många dikter. Jag kan kämpa i huvudet med att försöka förstå något som jag kanske på nåt sätt anar att man inte ska förstå med huvudet utan med känslan den ger. Och ibland fattar jag väl helt enkelt inte. Så kan det också vara. Om en bok är en hel soppa så är en bra dikt en fond, en buljong reducerad till nästan ingenting, men ändå med alla smaker kvar. Jag önskar att jag kunde skriva dikter. Att jag kunde sätta ord på känslor, kortfattat och mitt i prick. Det kanske fungerar samma med att måla en tavla. Att måla det som vill ut, som ligger och gror. Om jag kunde måla de fröna eller små plantorna som gror inom mig skulle det nog tyvärr ibland bli rätt fula växter...Och ibland är det inte ens små plantor utan hela buskar som växer inom mig. Fulla med taggar och vassa grenar. Så klart har jag också små frön av vackra sommarblommor inom mig. Ibland så mycket att det blir en hel äng av färgprakt. Men de blommorna har jag lätt att dela med mig av. Att vara full av kärlek och glädje är betydligt lättare än att ha en massa ledsamhet och negativa tankar. Tyvärr tar ogräset lite för lätt över i trädgården. Det behövs bara ett par dagar av dålig bevattning och dåligt med näring för att de fula ska nästla sig in. Ett jäkla jobb att hålla rabatterna fina. 
 
Tänk om det går att överlista sig själv. Om jag tar en palett och fyller den med ljusa färger och lämnar de mörka tråkiga färgerna i en låda, kanske jag då kan måla en vacker sommaräng och kanske de fula taggiga, vassa, slemmiga växterna kryper tillbaka ner i jorden och ger lite näring åt maskarna istället och låter mig vara ifred. 
 
Om jag hade haft förmågan hade det nu kommit en vacker dikt som slutkläm på inlägget. Tyvärr har jag ju inte det och jag orkar inte leta reda på nån Edit Södergran eller Elmer Diktonius så nu slutar morgonens inlägg. Dyster och negativt. Jag ser karga ledsna grenar i träden utanför mitt fönster. De vajar hit och dit i vinden i rädsla att knäckas av i den hårda skonlösa vårvintervinden. Styrka och skörhet går hand i hand. Termometern i fönstret lovar en varm och skön dag men realtemperaturen är kall. En kall vind sveper över vår jord. 
 
Anna

VVS

Jag har som en del av er ett motto som har förkortningen VVS, vilket betyder våga vara sann. Ett rätt så diffust motto och ett motto som man kan tolka på många sätt. Sanningen, finns den överhuvudtaget? Vad jag menar är att vara sann mot dig själv i första hand. Jag menar inte att tala om sanningen för andra i olika frågor. Förhållandet till andra är enligt mig lite mer komplicerat och människor som "alltid säger sanningen" hör inte till mina favoriter. Sanningen är som vi alla vet inte så enkel och oftast finns flera "sanningar". Så mitt motto handlar egentligen mest om att våga se på sig själv med så öppna och ärliga ögon man förmår för tillfället. Se på sitt beteende, sina känslor, sina tankar, situationer man befinner sig i så fritt från värderade åsiker som man bara kan. Det är ju så klart omöjligt att helt opartiskt granska sig själv och sitt beteende eftersom våra reflekterande tankar är ett resultat av vår kunskap, vår erfarenhet och vår medfödda förmåga. Därför är det också, tror jag, svårt att veta när tankarna är sanna. Jag kan gå runt och ljuga för mig själv ganska långa perioder och intala mig att det är sant, i meningen gott för mig själv. Men så plötsligt kan insikten komma. Vad håller jag på med? Varför gör jag så här/det här? Finns det då något värde i att ha ett motto som ändå kanske inte går att leva efter eftersom man inte vet om man lever efter det eller ej? Jag tror det. Genom att vara medveten om att jag kanske inte alltid är riktigt sann, ärlig mot mig själv så kan jag också hela tiden reflektera över mitt beteende, mina tankar och mina känslor. När jag reflekterar kan jag då och då, om jag har tur, komma till insikt om olika saker, vilket ger mig möjlighet att förändra.
 
Det jag tycker är svårast är situationer då jag känner en stor maktlöshet. När jag tycker att jag som medborgare i ett demokratiskt land med yttrandefrihet borde ha möjlighet att påverka och sedan upptäcker att jag inte har den möjligheten, eftersom andra redan har bestämt hur saker och ting är och ska vara. Min erfarenhet säger mig då att jag bör använda mig av Sinnesrobönen och släppa taget om det jag inte kan förändra. Och klok av erfarenhet som jag då är gör jag naturligtvis det...för att i nästa sekund styras av mina känslor som säger; var modig och förändra - det går. Och så håller jag på. I en ständig konflikt mellan mina känslor och mitt förnuft, i hopp om att någon gång bli vis nog att veta när jag ska backa och släppa och när jag ska ta ett modigt kliv framåt - och att varje gång göra det vid exakt rätt tillfälle. 
 
Men än så länge väntar jag på att visheten ska drabba mig och gör så gott jag kan. Jag försöker vara sann mot mitt innersta, min kärna och med hjälp av min kunskap, mina erfarenheter och trots mina känslor gör jag mitt bästa för att ge mitt lilla bidrag för att göra jorden till en bra plats att leva på för fler än bara mig själv.
 
Så trots att mitt motto VVS är ett svårt, kanske omöjligt sätt att veta om jag gör rätt eller fel är det i alla fall ett förhållningssätt. Jag tror inte att jag har sanningen med stort S. Jag tror inte att jag så ofta ens ser på mig själv speciellt ärligt. Men då och då när jag ser mig i spegeln kan jag se det som jag tror är mitt sanna jag och skuggorna runt som är mina val som jag gör för att tillvaron blir enklare då eller för att jag inte ser några andra alternativ. Och oftare och oftare märker jag att skuggorna som jag inte gillar runt mig själv är rädsla. Tänk om...tänk om jag skulle våga. Inte bara våga vara sann och se på mig själv just nu utan även våga se något som skulle kunna vara jag. Utan skuggor och med en ännu större kärna av mitt sanna jag.
 
Flummiga tankar från någon som sitter hemma med halsont och har lite halvtråkigt. Men jag har i alla fall gjort semlor - Vårens Viktigaste Smaskighet :)
 
VVS ;)
 
Anna
 
 
 

Mitt sängbord

Jag städar sovrummet. Eller rättare sagt, jag städade sovrummet. Nu har jag paus eftersom jag plötsligt fick en oemotståndlig lust att skriva ett blogginlägg. Det är lite roligt att jag fick en sån stark lust att skriva att den inte gick att stå emot eftersom det på mitt sängbord ligger en bok om just självbehärskning. Oerhört intressant. Och det är just mitt sängbord som är anledningen till mitt inlägg. Jag dammtorkade sängbordet och gjorde min bokhög lite mindre ostadig. När jag tittade på mina böcker insåg jag att den bokhögen är en alldeles utmärkt presentation av mig som person. Därför kommer jag nu att presentera min bokhög och därmed mig själv. 
 
På mitt sängbord:
 
På mitt sängbord ligger Klaus Hempflings Dansa med hästar, Monty Roberts bok Från mina händer till dina (hästar), Ödets hav av Elisabeth Nemert, Kalevala av Lina Stoltz, Honungsbiets hemliga liv av Sue Mink Kidd, Pappas resväska av Pamuk, Det individualiserade samhället - Zygmunt Bauman, en reseguide om Edinburgh, Marshmallowtestet av W. Mischel, A hundred pieces of me av Lucy Dillon samt en kokbok som heter Värmande vintermat. Jag har även två böcker som jag och min man samsas om och som just nu ligger på hans sängbord. Dessa är Bibeln och Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. 
 
Jag läser naturligtvis inte alla böcker parallellt, men rätt många. Vissa är på väg tillbaka till biblioteket eller bokhyllan, vissa ligger alltid på mitt sängbord och någon ligger och väntar på att bli en del av min kunskap, erfarenhet och fantasi.
 
Vem är jag? Fri tolkningsrätt. Men jag kan väl säga att det är en rätt så komplett guide till mig som person. :)
 
Vem är du - utifrån ditt sängbord (eller var du nu har dina böcker)?
 
Ha en bra dag!
 
// Anna

Liknande inlägg