GRIT

Det engelska ordet GRIT är myntat av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. Grit handlar om förmåga att kämpa på trots motgångar. Svenska ordet skulle kunna vara "gott gry" eller jävlar anamma. Det finns tester för att se hur mycket grit man har. Självklart var jag tvungen att göra testet och resultatet blev som jag förväntat mig. Jag har väldigt lite, extremt lite grit vilket alltså innebär att jag har dålig karaktärsstyrka, kan inte hålla fast vid motgångar när jag jobbar mot långsiktiga mål och därmed saknar jag en av nycklarna till framgång.
 
Trots min brist på Grit har jag idag återigen lyckats ta mig ut på en löprunda och inte bara genomfört den utan genomfört den bättre än förra gången, som i sin tur var bättre än gången före det. Idag sprang jag i snöglopp och motvind. Då kanske någon tänker att, jamen du springer ju jämt. Faktum är att jag sen Lidingöloppet i september endast har sprungit 15 kilometer, på löpband. Jag har styrketränat och har inte på 10 år haft så dålig kondition som jag har nu. Det var alltså som att börja om från början med löpningen. Nybörjare kan jag inte kalla mig eftersom jag har många mil i benen sen tidigare, men ombörjare. Och det är nästan värre än att vara nybörjare. Hjärnan tycker att kroppen borde göra på ett visst sätt och kroppen lyder inte. Det känns konstigt och ganska otrevligt. Men kroppen minns och ganska snabbt anpassar den sig och börjar som smått lyda hjärnans instruktioner.
 
Det är tungt att vara ombörjare. Inte så himla kul. Det skulle vara lätt att ge upp och återvända till skivstången. Jag och skivstången gillar varandra.  Hur kommer det sig då att jag trots att jag enligt testet saknar Grit klarar att följa mitt program och göra det jag planerat? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag gjort det förut och vet att jag kan. Kanske för att jag avskyr att vara sämre än jag varit förut. Kanske för att jag innerst inne vet att jag älskar löpning, bara inte just nu. Eller kanske testet visade fel. Kanske jag har en sjuhelsikes jävlar anamma, bara det att jag väljer när jag ska använda den.
 
Jag tror på det sista. Och jag tror att du också har Grit. Välj vad du vill uppnå, gör en plan, och bara kör!
 
Fake it ´til you make it!
 
VVS
Anna
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Vi skapar oss själva.

Igår hade jag en meditation med två underbara tjejer. Meditationen handlar om mig själv, min kropp, mina tankar och mina känslor. I meditationen får jag möjlighet att bli medveten om att jag har en kropp men jag är mer än bara min kropp. Jag tänker massor av tankar varje dag men jag är mer än bara mina tankar. Jag har ett känsloliv och känner många olika känslor hela tiden men jag är mer än mina känslor. Meditationen avslutas med att man i tanken åker upp i ett utsiktstorn och tittar ut över en plantering som består av kroppen, känslorna och tankarna. Så frågar man sig vem det är som klivit in i tankarnas värld för att sen lämna tankarna för att fokusera på känslorna.  En sak som jag säger i slutet är att du själv kan välja dina tankar. Att dina känslor inte alltid (eller kanske aldrig) behöver värderas. Jag säger att din kropp gör sitt bästa varje dag så försök vara snäll mot den.
 
Du är dirigenten i din inre stora symponiorkester. Du är konstnären som skapar ditt liv utifrån din förutsättningar. Det är du som väljer i ditt liv.
 
Jag tycker det är en fin meditation och jag tror många som har gjort den har uppskattat den.
 
Jag avslutar med ett citat från en av tjejerna jag träffade igår.
 
"Plantorna representerar den man är, och det är den man vill vara som tittar på plantorna från tornet. Man kan ju plantera någonting annat ifall man vill!"
 
Det är du som väljer i ditt liv. Det är du som skapar ditt liv.
 
Kram
Anna
Allmänt | | Kommentera |

Snart har jag inga svar.

För varje dag som jag lever får jag fler och fler frågor och färre och färre svar. Snart vet jag ingenting. Vem har rätt och vem har fel? Vilken sanning är den sannaste? Ord som människovärde, frihet, ansvar och demokrati blir plötsligt levande på ett helt nytt sätt. De sätts in i nya sammanhang där jag plötsligt ser på orden med andra ögon. När jag reflekterar över orden finner jag att jag inte längre är så säker på vad de betyder.
 
Jag trodde att klokheten skulle komma med åldern och jag har nog på nåt sätt längtat efter att ankra i medelålderns trygga hamn. Jag trodde att min längtan efter att ge mig ut på det öppna havet för att upptäcka nya kontinenter skulle dämpa sig och att jag tryggt och stilla skulle guppa omkring och njuta av att vara en lagom klok och nöjd medelålders dam.
 
Men si det går inte. Jag bestämmer mig för att inte engagera mig, för att inte bry mig, för att inte fundera på större frågor än vad vi ska äta till middag och vad jag ska träna. Sen befinner jag mig plötsligt mitt inne i snåriga tankar som jag själv inte förstår. Varför kan jag inte bara låta bli att tänka? Jag har ju ändå inga svar. Det kommer bara fler och fler frågor ju mer jag tänker. Man kan nästan misstänka att jag gör något fel när jag tänker eftersom jag inte kommer fram till något.
 
Jag känner ett stort tvivel inom mig. Många av mina tankar gör mig ledsen och orolig. Samtidigt känner jag mitt i all denna förvirring och mitt i allt detta växande tvivel en självklarhet inom mig. Det självklara i att det lilla är det stora och att mitt i allt det svåra som är omöjligt att förstå och kanske omöjligt att rå på finns det något som är lättare att förstå och som i sin enkelhet har en kraft som är större än allt annat. Kärleken.
 
Det enda jag är relativt säker på är att kärleken är det största. Det betyder inte att det är det enklaste. I kärleken finns förutom alla härliga känslor även smärta, längtan, sorg, rädsla, ensamhet och säkert många känslor som jag aldrig har upplevt eller mött. Trots det är kärleken det vackraste och det största för mig.
 
Idag är jag förresten säker på en sak till. Jag är säker på att jag är rätt så förvirrad. Alltid nåt att trösta mig med när jag tror att jag inte är säker på nåt.
 
<3
Upp