Kvantitativa samtal

Idag hade jag ett kvantitativt samtal med en av mina underbara vänner. Det blir ofta så när det är länge sen vi haft möjlighet att utbyta tankar. Ord möts som på ett slagfält och ord omfamnar varandra som en kärlekshandling,  starkt, ofta utan eftertanke. Två floder av tankar möts och skapar virvlar, strömmar och forsar där det är omöjligt att i stunden förstå någonting. Sen går vi hem och tankarna som förenats i forsen stillar sig och strömmar lugnt och stillsamt vidare i våra huvuden. Tankarna är aldrig stilla men det är lättare att iaktta ett stillsamt flöde än en fors och där i stillhet vaskar jag ofta fram guldkorn ur alla kvantitativa tankar som korsats och forsat fram tillsammans.
 
Trots denna fors av ord sa jag idag till min vän att mina ord är slut. Dock inte mitt ordförråd eller mitt ordflöde, utan min förmåga att fånga och beskriva det som mina känslor målar inom mig, i mötet med mig själv och i mötet med andra. Min längtan att skriva är stor, men något hindrar mig. Kanske är det så att jag inte vågar skriva, beskriva det jag känner och tänker. Eller kanske det helt enkelt är så att mitt ordförråd är för litet, för begränsat för att beskriva mina känslor och tankar. Kanske jag inte har orden, aldrig har haft orden. Det känns som om det jag vill skriva är som när man ska försöka knöla ner en dunsovsäck i sovsäckspåsen. Sovsäcken är helt enkelt för stor för påsen. När man trycker på ett ställe så bubblar det ut på ett annat. Man sitter på sovsäcken, pressar och trycker och om man har riktigt tur så får man till slut ut all luft  och den tidigare fluffiga och mysiga sovsäcken ligger besegrad och platt nedtryckt i den inte helt släta påsen. Mina känslor forsar och strömmar, de är stora och kraftfulla, fluffiga och mysiga. Men när jag ska försöka få ner dem på papper så blir de som sovsäcken. Platta och besegrade ligger de där på pappret och flämtar. Eller är det jag som är den ihoppressade dunsovsäcken? Som drömmer om att få komma ut ur den trånga sovsäckspåsen, fyllas med luft och ge värme i den kyliga höstkvällen.
 
Anna <3
Allmänt | | Kommentera |

Lockrop från Akademibokhandeln i Uppsala

Den nya Akademibokhandeln i Uppsala är som himmelriket för en bokälskare. När jag gick in dit förra veckan så blev jag alldeles matt i hela kroppen samtidigt som jag vibrerade av spänning. Jag älskar böcker. Men ack så svårt att välja vilka böcker som skulle få följa med mig hem. Jag gick omkring och lyssnade på böckernas lockrop. Vilken bok lockade på mig? Det tog så lång stund så jag började tvivla på att det var någon av böckerna som ville ha mig, men så plötsligt hörde jag en liten röst som sa;
- Jag är en ganska liten och oansenlig bok men jag är precis vad du behöver.
Rösten kom från en liten blå pocketbok. Jag läste på baksidan och insåg att boken hade rätt. Den var för mig. Dessutom hade den två syskon som också fick följa med hem. På väg till kassan tvärstannade jag förskräckt när en bok nästan skrek
- Är du dum eller? Tänker du bara gå förbi mig?
Såklart inte. Den fick också följa med och i dess sällskap har jag senaste dagarna njutit av en vistelse i Skottland.
 
Men tillbaka till mina nya vänner, tre syskonen pocketbok. Tre böcker, tre dagar. Jag tänker inte ens berätta vad böckerna heter eller vad författaren heter. Gå in i bokhandeln och lyssna vilken bok som lockar på dig.
 
Däremot ska jag dela med mig av sista raderna i första boken.
 
"Och där en utsträckt hand inte längre bara är en gest, utan ett ögonblick av kärlek som fortsätter in i sömnen, in i uppvaknandet, in i vardagen."
 
När jag läste orden första gången vällde gråten över mig som en våg av både smärta och kärlek. Så otroligt starka ord. Att sträcka ut handen till en annan människa är inte så svårt. Det svåra är om den andra personen inte vill ta handen. Det svåra är att våga stå kvar med handen utsträckt. Att säga, jag finns kvar om du väljer att ta min hand. Ett ögonblick av kärlek. Bara det att vi sträcker ut handen till varandra är, när vi gör det i kärlek,  tillräckligt för att en annan människa ska sova lite bättre, vakna lite lättare, orka med vardagen. Även om vi inte ens når varandras händer så är det ett ögonblick av kärlek som påverkar en annan människas liv. Denna insikt vill jag dela med dig som varje dag sträcker ut din hand, inte som en gest, utan i ett ögonblick av kärlek. Fortsätt. Det betyder mer än vi kan förstå.
 
Tänk om jag inte hade hört den ödmjuka viskningen från en liten bok på Akademibokhandeln i Uppsala. Tack, min fina lilla bok. Tack för att du sträckte ut din hand till mig och sa, jag finns här för dig Anna.
 
<3
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Borde det inte säga "klonk" snart?

Det finns en sak som är väldigt konstig och som jag funderar en hel del på.
 
Jag lär mig något nytt varje dag. Jag samlar även dagligen på min nya erfarenheter och möter människor som ger mig nya infallsvinklar till den kunskap och de erfarenheter jag redan samlat på mig under 45 år på denna jord. Logiskt sett så borde jag bli klokare för varje dag, eller hur. Men så är inte fallet. Istället ligger jag varje kväll i min säng och förundras över hur många nya frågor och funderingar som skapats i mitt huvud under dagen. Någon gång då och då trillar en liten minipollett ner och jag ser samband och förstår varför det är på det ena eller det andra viset. Men oftast så somnar jag mer förvirrad än jag var när jag vaknade på morgonen. Eftersom detta har pågått under så lång tid börjar jag misstänka att det aldrig kommer att ta slut. Jag kommer aldrig att komma i mål. Alltså tankemässigt. Fatta!!! Jag är fast i en spiral där jag för varje dag förstår mindre och mindre. Det konstiga är att det liksom borde ta slut nån gång. Jag borde komma till botten, där jag inte förstår någonting överhuvudtaget. Kanske jag börjar närma mig den, det känns lite så. Vad händer då? Om jag en dag förstår att jag ingenting alls förstår, överhuvudtaget. Tänk om jag en dag vaknar upp och förstår att det inte finns något att förstå. Var då hela resan, hela mitt tankearbete förgäves? Eller kommer det plötsligt att vända så jag förstår allt? Ni vet, den där glödlampan! Klonk!!! Aha!!! Jag förstår!!! Och vad är det då jag i så fall kommer att förstå? Var kommer alla mina tankar, all min kunskap om alla möjliga konstiga saker att ta mig? Var kommer jag att landa efter alla mina möten, tanker, val och kraschlandningar? I himlen? I bästa fall...Så mycket som jag har funderat så tycker jag det borde säga klonk snart. Ett litet klonk i alla fall. Är det för mycket begärt?
 
Ooh, heaven is a Place on Earth... Plötsligt dök den upp i huvudet. Hur var det sen?
 
In this world we're just beginning
To understand the miracle of living
Baby I was afraid before
But I'm not afraid anymore
Ooh, baby, do you know what that's worth?
Ooh, heaven is a place on earth.
They say in heaven love comes first
We'll make heaven a place on earth
Ooh, heaven is a place on earth
 
Tänk om det är så enkelt. Love comes first. Kanske jag ska bestämma mig för att det är så. Kanske jag kan vila i det, tills motsatsen bevisas. Vila i tanken att det är så och sen försiktigt, eller kanske inte alls försiktigt, göra mig besväret att försöka leva efter det.
 
<3
 
Upp