A Mustang

What about life? Mostly I say; I don´t know. I don´t know almost anything. Today I am sure. Life is simple. Be true, be you, be kind. Simple but not easy. 
 
Most of the time my life goes really fast. Time is running and so do I. I try to embrace life while I´m running but sometimes it goes to fast. I like it that way. I am more like a sportscar than a familyvan. Burning tires, yeah that´s me. But like a sportscar I am close to the ground and I can stop as fast as I can start. Now I am on vacation, parked in the garage.  And if you have a Mustang in the garage you need to take good care of it. So now it is time to be taken care of. It is time to listen to the sound of silence, to look at the clouds in the sky. It is time to live simple, calm and close to family and friends. Now it is time to rest.
 
But a Mustang is not supposed to be locked in. Now and then it has to go out for a ride. I need to feel the wind in my hair and the rain in my face. I need balance. 
 
Today I slow down. I try to charge my batteries so I will be ready to be on the road, driving a little bit too fast...
 
If you don´t see me on the road I am in the garage living my life simple. 
 
Welcome
 
// Anna <3
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Överkalix i mitt hjärta.

Jag skrev tidigare ett inlägg om Min plats på jorden. Min plats på jorden är Överkalix. Det är här jag hör hemma. Jag älskar att resa.  Att se nya ställen, möta nya människor, äta ny mat och möta andra kulturer. Men jag älskar att komma hem. Hem till min plats på jorden. 
 
Jag älskar Överkalix på sommaren när älven glittrar i solskenet, björkarna vajar i vinden och smörblommorna brer ut sig som en gul matta över ängarna. Jag älskar Överkalix en höstmorgon när nattfrosten tagit potatisblasten och lingonen lyser röda i skogen. En eld som sprakar och en kaffekopp i handen...Jag älskar Överkalix en vinterdag när norrskenet sprakar på himlen och snön knastrar under fötterna när jag går ut i stallet på morgonen. Jag ser spåren av hustomten som precis smitit runt hörnet på stallet och på avstånd hör jag ljudet av en traktor som jobbar med snön som fallit under natten. Adventsljusstakar lyser i alla fönster och en ståtlig gran står på vårt vackra torg. Sen kommer våren. Vem älskar inte våren i Överkalix? Och jag gillar inte ens att pimpla. För mig räcker det att sitta lutat mot stallväggen och känna solen värma mitt ansikte. För varje stråle sol som lyckas leta rätt mig min bleka nuna känner jag hur livet pulserar starkare i min kropp. 
 
Jag älskar att känna doften av solvarm tallhed, blöt myrmark och sunkig sjöbotten när det är lågvatten i Djupträsk. Jag njuter av att höra tystnaden som smeker mina öron i mitt vackra Överkalix och jag irriterar mig på myggen som plågar mig på natten. 
 
Jag älskar människorna jag möter varje dag, både gamla och nya Överkalixbor. 
 
Jag är inte tvungen att bo här. Jag har valt att bo här. Jag bor i Överkalix för att det är min plats på jorden och för att det är en plats där min själ får ro. 
 
"Allt är ömhet, allt är smekt av händer." (Pär Lagerkvist). 
 
Det är Överkalix för mig.
Välkommen hit!
 
VVS
Anna <3
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Att våga

"Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv."
"To dare is to lose one´s footing momentarily. Not to dare is to lose oneself."
 
Soren Kirkegaard
 
Så här skrev jag i december 2015:
 
Nyfikenhet, öppenhet och mod. Tre ord som jag tar med mig in i 2016. Tre ord som får vara mina ledstjärnor i steget in i det nya året. Kanske jag kommer på fler under färden. Ord som kan hjälpa mig att vara den jag vill vara och gå de vägar jag vill gå. VVS!
 
Dessa ledstjärnor har lyst klart för mig under 2016 och jag har vågat följa stjärnorna. Speciellt genom att vara öppen och modig. Jag har försökt ha ett öppet hjärta och ett öppet sinne. Inte för att det har varit svårt precis. Bara dörren står på glänt så finns det alltid någon som hjälper till att slå upp portarna. Modig har jag också varit. På många sätt. Kanske framförallt genom att våga vara öppen även för det som gjort lite ont. 
 
Jag har vågat vara svag. Jag har vågat säga ja. Jag har vågat säga nej. Jag har vågat säga ifrån. Jag har vågat släppa. Jag har vågat stå upp för mig själv. Jag har vågat ge av mig själv och jag har vågat ta emot. 
 
Kanske jag nu vågar ta steget att tro på mig själv. Kanske jag vågar förlora fotfästet för en stund. Kanske jag vågar följa den starka stjärnan som nu lyser på himlen och tydligt visar min väg. Jag ser den och jag tror på den, men har jag modet som krävs?
 
VVS
Anna <3 
Upp