Julens dörr.

Jag skrev tidigare ett argt inlägg om människor som tänder sina adventsstjärnor och ljusstakar långt före advent. Jag förstår varför man gör det. Det är mörkt och trist och vi längtar efter ljuset. Det jag inte gillar är att jag tycker man missar det som är så fantastiskt med adventstiden fram till jul när man smäller upp alla julsaker redan veckan före första advent. Personligen vill jag sakta och med glädje gå ett steg i taget mot julen i en förväntansfull stämning som börjar nu på söndag med att Jesus rider in i Jerusalem under människors jubel. Sen går vägen via tomtetåg, kafferep, glöggmingel, Luciatåg mot höjdpunkten när vi får knäböja inför kärlekens kung i doften av rökelse och myrra med stjärnan ovanför oss. Ja, för mig är advent en kristen tid och julen en kristen högtid. Sen är alla tomtar och julklappar ett extra plus som jag fått med mig i den tradition och kultur jag lever i. Vi sätter naturligtvis ut gröt till gårdstomten på julafton och ser på julkalendern på tv. Men det viktigaste för mig är att adventstiden är en tid med förväntan i luften.
 
Advent - ankomst. Eller som Mats sa i kyrkan idag - tillkomst. Något är på väg att hända. Knappt fyra veckor som förhoppningsvis ska fyllas med glädje och samvaro. Förr fastade människor före jul. Ja, vissa gör det nu också, men det är nog inte så vanligt. Fastetid för att förbereda sig för att ta emot kärlekens kung. Jag tror de flesta tänker på mat, eller rättare sagt på att inte äta, när man pratar om fasta. Men fasta kan vara så mycket mer. Det behöver inte alls handla om mat, utan om andra saker i livet. Fasta kan vara en förberedelsetid då man kan välja bort sådant som tar energi för att istället lägga den energin och kraften på sådant som är viktigt på riktigt i livet. Jag önskar att min advent blir en tid då jag klarar av att välja bort det som jag inte tycker är värdefullt för att istället fokusera på möten och på att vara närvarande i nuet.
 
När jag jobbade med barn inom församlingen hade jag en dörr på golvet i vår andaktsring. Julens dörr. Vi dekorerade dörren och pratade om vad som finns bakom dörren fram till jul. Vi kände doften av pepparkakor och hörde prasslet av paketpapper. För varje vecka gläntade vi lite mer på dörren och föreställde oss vad vi såg om vi öppnade dörren lite till. Vi tände adventsljusen och pratade om hur vi kan sprida glädje och värme till varandra. 6 december läste jag ur boken Framtidslandet om hur Sankt Nicolaus hjälpte de som hade det fattigt trots att abboten i klostret var en riktig snåljåp. Myten om Sankta Lucia hördes genom den halvöppna julens dörr och tonerna av hennes sång ljöd genom det dunkla rummet som lystes upp av ljusen vi tänt för varandra. Jag tror att många fick uppleva en stämningsfull stund i vårt lilla andaktsrum på Kyrkmössen och jag önskar att många fler får uppleva det på olika sätt. Men då tror jag att man ska öppna dörren lite i taget, bara glänta lite på den till att börja med så man kan ana doften av jul och endast svagt höra julens klockor ringa. Då blir det en magisk upplevelse när man öppnar porten på vid gavel på julafton. Speciellt viktigt kanske det är för alla de som inte har en jul full av julklappar och ett dignande julbord. Då tror jag värdet av att ha fått känna gemenskap med andra människor, på olika ställen och i olika sammanhang, är ovärderligt. Jag vill verkligen försöka att ge av min tid och min glädje till både små och stora vänner under adventstiden. Kanske är det rent egoistiskt eftersom jag vet att jag får minst dubbelt tillbaka. 
 
En gång gjorde jag misstaget att lyfta på dörren från golvet innan alla barn gått ut och ett barn ropade: Sätt tillbaka dörren, du kan ju inte ta bort den än, det är ju inte jul!!! Då förstod jag att dörren var verklig, trots att den var gjord av filt med en träknapp som handtag. 
 
Så låt oss dekorera julens dörr för att sedan öppna den lite i taget och sen smälla upp den helt och hållet på julaftonsmorgonen eller när det känns som om det är dags för dig. Men inte än, snälla, då missar du så mycket av det som kommer smygande under december.
 
Sista versen på Margareta Melins psalm om advent:
 
Advent är väntan på Kristus.
Kom, Herre, kom hit i tid
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid. 
 
Med önskan om en fin advent med mycket kärlek och omtanke.
 
// Anna

SLÄCK!!!

Idag skriver vi 17 november och det är nästan två veckor till första advent. Ändå står tända granar på var och varannan gård och i fönster lyser stjärnor för fullt. Detta gör mig upprörd. Var och en gör naturligtvis som man vill, men tänk på att det drabbar andra!!!!! Jag kan blunda om jag promenerar...Men när jag kör bil är det väldigt svårt, och dessutom farligt. Jag får allergiska reaktioner i form av utslag, klåda och håravfall när jag ser detta hån mot de oskrivna, men självklara adventsbelysningsreglerna.
 
Jag startar ett upprop, på fullaste allvar. 
 
SLÄCK ADVENTS- OCH JULBELYSNINGARNA!!!
 
Nu är det ju tyvärr (eller kanske lyckligtvis) inte så många som läser detta arga brev. Men jag har i alla fall gjort min röst hörd, i cyberspace. Mest troligt går det rakt ut i rymden utan reaktion. Kanske en marsmänniska snappar upp min svaga röst.
 
Jag är en stor julälskare, som tar detta med advents- och julbelysningar på största allvar.
 
Med arga och upprörda hälsningar
 
Pojje

Just go with the flow.

Hur mycket bestämmer vi själva egentligen? Ibland kan jag få känslan av att den kontrollen jag trott mig ha är i händerna på helt andra krafter än mina. Visst, valen är mina och konsekvenserna får jag ta. Men jag förundras över hur jag ofta hamnar i nya och helt oväntade situationer. Situationer som ofta innebär möten och som kommer till mig som en gåva från himlen (eller tyvärr ibland som en otäck present från helv...). Ett telefonsamtal här, någon som knackar på dörren hemma, en dröm som ger en stor insikt, en inbjudan på e-posten. Är det bara slumpen?
 
Eller styrs våra steg av någon som vet var vi behövs och vad vi behöver? Jag vet inte men jag tycker det är spännande. Kanske det är så att jag omedvetet styr mina steg åt ett annat håll än jag tror mig gå. Kanske jag visar öppenhet mot saker och personer utan att vara medveten om det. Kanske jag stänger om mig i situationer där jag inte vill vara, omedvetet eller medvetet. Kanske mina drömmar är lösningar på saker jag bearbetat och jobbat med under lång tid och som i sömnen lägger sig till rätta.
 
Eller kanske viskningen i mitt hjärta på natten och telefonsamtalet från ett oväntat håll är svar på det jag viskat och önskat och bett om när min längtan har brunnit i bröstet på mig.
 
Kan det vara så att om vi med öppna hjärtan och en brinnande längtan vandrar vår väg så kommer livet oss till mötes på det mest oväntade sätt?
 
Just go with the flow (om och när det dyker upp)
 
Jag går med livet och ser var jag hamnar.
 
Pojje :)

Liknande inlägg