Jag var ett barn med särskilda behov.
Min mamma har berättat för mig att jag brukade klaga på min fröken när jag gick på lågstadiet. Jag tyckte att hon gick omkring i klassrummet och pratade högt och störde. Sanningen var nog den att hon smög omkring och hjälpte barnen på ett väldigt lågmält sätt. Sanningen är också den att jag är en väldigt ljudkänslig person som inte kan koncentrera mig om det låter runt mig. Det är en känslighet som jag hade som barn och som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag skickar en tacksam tanke till mina fina fröknar som jag hade under låg- och mellanstadiet som skapade en miljö i klassrummet där jag fick arbetsro och möjlighet att koncentrera mig. Än idag har jag svårt att klara ljud och faktum är att min ljudkänslighet blir värre och värre för varje år. Vissa dagar är ljudet av tangenterna ett störande moment. Att ha fem barn innebär att tiden för tystnad och lugn och ro är väldigt begränsad. Jag behöver tid av tystnad för att klara vardagen. Och då menar jag fullständig tystnad. Ingen som slörpar te eller kaffe eller bläddrar i en tidning så det prasslar högt. Ja, så känslig är jag. Men får jag min tid i stillhet och ro klarar jag sen av att vistas i den moderna världens starka ljud och ständiga brus.
Jag är 40 år och har lärt mig hantera min ljudkänslighet. Men jag är inte ensam om detta. Det finns många som har samma känsliga hörsel och/eller känlighet för andra intryck i miljön. Många har svårt att koncentrera sig om det är mycket rörelse i rummet eller om det doftar starkt. Jag har inga problem med inlärning. Jag behöver inga fasta rutiner för att klara vardagen. Men jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig. Vad vill jag säga med det här halvtråkiga inlägget då? Egentligen bara att jag tror att många barn (framförallt) och vuxna lider i tysthet av ljuden som ständigt finns runt omkring oss. Att en skolmiljö där barnen varje lektion får arbeta tillsammans och småprata är förödande för vissa barn i en klass. Barn som kan klara av ett svagt surrande någon lektion då och då men som behöver en tyst och lugn miljö för att kunna koncentrera sig. Jag pratar inte om barn med ADHD eller andra särskilda behov. Jag pratar om barnen som ofta lider i tysthet och som inte ens vet att deras behov är lika viktiga som barn med andra behov.
Jag var ett barn med särskilda behov. Jag var i stort behov av lugn och ro. Jag kan tänka mig att ett sånt uttryck inte ens fanns när jag var 7 år. Ändå fick jag det av mina fröknar och av min klass. Vi hade klassens roliga timme och vi gjorde grupparbeten där vi jobbade och pratade med varandra. Men vi fick lugn och ro när vi arbetade enskilt. Och det mådde jag bra av. Jag hade särskilda behov. Det hade alla mina klasskompisar. Många hade det särskilda behovet att de behövde lugn och ro. Många hade behovet att röra på sig och ropa högt. Det behovet fick de (vi) också utlopp för. Vi hade gymnastik och raster.
Jag tror vi behöver mer stillhet, tystnad, lugn och ro i vårt samhälle. Jag tror att många barn och vuxna har det särskilda behovet.
VVS
Anna :)