Julens dörr.

Jag skrev tidigare ett argt inlägg om människor som tänder sina adventsstjärnor och ljusstakar långt före advent. Jag förstår varför man gör det. Det är mörkt och trist och vi längtar efter ljuset. Det jag inte gillar är att jag tycker man missar det som är så fantastiskt med adventstiden fram till jul när man smäller upp alla julsaker redan veckan före första advent. Personligen vill jag sakta och med glädje gå ett steg i taget mot julen i en förväntansfull stämning som börjar nu på söndag med att Jesus rider in i Jerusalem under människors jubel. Sen går vägen via tomtetåg, kafferep, glöggmingel, Luciatåg mot höjdpunkten när vi får knäböja inför kärlekens kung i doften av rökelse och myrra med stjärnan ovanför oss. Ja, för mig är advent en kristen tid och julen en kristen högtid. Sen är alla tomtar och julklappar ett extra plus som jag fått med mig i den tradition och kultur jag lever i. Vi sätter naturligtvis ut gröt till gårdstomten på julafton och ser på julkalendern på tv. Men det viktigaste för mig är att adventstiden är en tid med förväntan i luften.
 
Advent - ankomst. Eller som Mats sa i kyrkan idag - tillkomst. Något är på väg att hända. Knappt fyra veckor som förhoppningsvis ska fyllas med glädje och samvaro. Förr fastade människor före jul. Ja, vissa gör det nu också, men det är nog inte så vanligt. Fastetid för att förbereda sig för att ta emot kärlekens kung. Jag tror de flesta tänker på mat, eller rättare sagt på att inte äta, när man pratar om fasta. Men fasta kan vara så mycket mer. Det behöver inte alls handla om mat, utan om andra saker i livet. Fasta kan vara en förberedelsetid då man kan välja bort sådant som tar energi för att istället lägga den energin och kraften på sådant som är viktigt på riktigt i livet. Jag önskar att min advent blir en tid då jag klarar av att välja bort det som jag inte tycker är värdefullt för att istället fokusera på möten och på att vara närvarande i nuet.
 
När jag jobbade med barn inom församlingen hade jag en dörr på golvet i vår andaktsring. Julens dörr. Vi dekorerade dörren och pratade om vad som finns bakom dörren fram till jul. Vi kände doften av pepparkakor och hörde prasslet av paketpapper. För varje vecka gläntade vi lite mer på dörren och föreställde oss vad vi såg om vi öppnade dörren lite till. Vi tände adventsljusen och pratade om hur vi kan sprida glädje och värme till varandra. 6 december läste jag ur boken Framtidslandet om hur Sankt Nicolaus hjälpte de som hade det fattigt trots att abboten i klostret var en riktig snåljåp. Myten om Sankta Lucia hördes genom den halvöppna julens dörr och tonerna av hennes sång ljöd genom det dunkla rummet som lystes upp av ljusen vi tänt för varandra. Jag tror att många fick uppleva en stämningsfull stund i vårt lilla andaktsrum på Kyrkmössen och jag önskar att många fler får uppleva det på olika sätt. Men då tror jag att man ska öppna dörren lite i taget, bara glänta lite på den till att börja med så man kan ana doften av jul och endast svagt höra julens klockor ringa. Då blir det en magisk upplevelse när man öppnar porten på vid gavel på julafton. Speciellt viktigt kanske det är för alla de som inte har en jul full av julklappar och ett dignande julbord. Då tror jag värdet av att ha fått känna gemenskap med andra människor, på olika ställen och i olika sammanhang, är ovärderligt. Jag vill verkligen försöka att ge av min tid och min glädje till både små och stora vänner under adventstiden. Kanske är det rent egoistiskt eftersom jag vet att jag får minst dubbelt tillbaka. 
 
En gång gjorde jag misstaget att lyfta på dörren från golvet innan alla barn gått ut och ett barn ropade: Sätt tillbaka dörren, du kan ju inte ta bort den än, det är ju inte jul!!! Då förstod jag att dörren var verklig, trots att den var gjord av filt med en träknapp som handtag. 
 
Så låt oss dekorera julens dörr för att sedan öppna den lite i taget och sen smälla upp den helt och hållet på julaftonsmorgonen eller när det känns som om det är dags för dig. Men inte än, snälla, då missar du så mycket av det som kommer smygande under december.
 
Sista versen på Margareta Melins psalm om advent:
 
Advent är väntan på Kristus.
Kom, Herre, kom hit i tid
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid. 
 
Med önskan om en fin advent med mycket kärlek och omtanke.
 
// Anna
Allmänt | |
#1 - - Malin:

Jag tänkte till. Och kom fram till att jag lever inte i nuet. Jag lever i framtiden. Vad jag ska göra i morgon. Vad som händer på söndag. Vad jag måste göra nästa vecka. Måste, borde, ska ...
Och så insåg jag att det är ganska sorgligt.

#2 - - Madde:

Anna - med risk att du blir förbannad; jag har satt upp adventsstjärnorna....I torsdags. Av den enkla anledningen att jag inte hinner på söndag. VFU och skola under veckorna och hockey på helgerna=). Ungefär så. Det finns nyanser i allt. Jag är ändå förväntansfull inför julen och både känslomässigt lyhörd och närvarande; i mötet med mig själv och andra. Tar en dag i taget och lever i nuet. Var och en skapar sina egna traditioner; utifrån förutsättningar och referensramar. Var och en gör som de vill, passar.

"Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan.", franskt talesätt.

Ha' det bra och vad roligt att Mats är tillbaka i kyrkan. Det var en rolig tid; kyrkans barntimmar m.m. med julfest i församlingshemmet, då du höll i trådarna. Jag har många fina minnen från den tiden. Minnen som jag skapar mina egna traditioner med. Här och nu, i mötet blir vi till.

Kram!

#3 - - Magdalena:

Tack Anna för ett tänkvärt och välformulerat inlägg!
Stor julefridskram

Upp