En tuff brud i lyxförpackning.

Jag är en tuff brud i lyxförpackning. En tuff brud i snyggt fodral. Hur var det sen? Ett stycke dynamit maskerad till sockerbit...
 
Den texten är väl helt underbar och det finns nog brudar som det stämmer in på. Tyvärr inte på mig. Inte helt och hållet i alla fall. Jag missade det där med lyxförpackningen...Och sen kanske jag inte direkt är maskerad till sockerbit...
 
Varför började jag tänka på den sången? Jo, för jag tänkte på hur oerhört lätt jag börjar gråta när jag läser en bok eller ser på en film. Det behövs nästan ingenting. Under julen skyllde jag på granen...att den gjorde mig allergisk. Annan tid brukar jag säga att vi måste dammsuga. Och min familj har vansinnigt roligt åt min blödighet. Utom en av mina döttrar som är lika allergisk...;) Igår läste jag en bok som egentligen inte var särskilt djup. Lite sämre skriven än denne författares andra böcker, men den hade ett härligt persongalleri och innehöll rätt många ämnen att fundera runt. Och jag grät, flera gånger. Tårarna rann och jag snörvlade. Ibland av ilska, ibland för att det var sorgligt och ibland bara föratt (jag vet att det inte ska skrivas ihop). Och hur går det ihop med sången? Jo, jag är en tuff brud i en rätt praktisk förpackning. En tuff brud i ett stadigt fodral. Kanske också ett stycke dynamit, men inte maskerad till sockerbit, utan ett stycke dynamit blandat med sockerbit. För jag är verkligen som en sockerbit rätt ofta. En sockerbit som smälter i tårarna över små obetydliga saker och över betydligt mer allvarliga saker.
 
Men jag gråter sällan i vardagen. Jag är en praktisk person. Saker händer och problem löses i takt med att de uppstår - oftast. Det som inte går att lösa sorteras i databasen i olika mappar. Vi matas med hela världens hemskheter via media och tar in så mycket information varje dag att hjärnan ibland blir aningens överhettad. Vår lilla nära värld har väl egentligen tillräckligt med både glädje och sorg men det är svårt att sortera. Hur mycket är det nyttigt att ta in utan att hinna bearbeta det? Visst tar jag mig tid för stillhet och ro. Tid att begrunda och att fundera. Men hinner jag och orkar jag bearbeta allt? Tror inte det. Alla möten framförallt med barn blir ett avtryck i hjärta och hjärna. Man ska vara proffessionell. Visst. Men människor är levande. Alla är vi amatörer i livet. Ingen har säkra svar och alla trevar sig fram efter bästa förmåga. Ibland kanske vi tar stora självsäkra steg. En del kanske alltid gör det, säkra på sin sak. Men många tar nog ett steg i sänder. Som på en tunn is. För att se om den bär. Men tillbaka till mina tårar. Jag älskar böcker och filmen eftersom de ger mig en möjlighet att gråta ut mycket av det jag samlat inom mig. På nåt sätt är det skönt att få lägga gråten på en fiktiv hund som blir påkörd av en bil i en bok (och som blir opererad och klarar sig vilket ger ännu ett tillfälle att gråta). Hunden får all den där gråten som jag samlat i ett stort badkar av tårar som jag har någonstans inom mig och som kommit från allt jag läst och sett och varit med om i det verkliga livet. Om jag inte läste skulle jag kanske svämma över inombords - och hur skulle det kännas? 
 
För jag är en tuff brud i en praktisk förpackning. En tuff brud i ett stadigt fodral. Jag är ett stycke dynamit, men samtidigt en sockerbit. 
 
Mina böcker är en dörr dit där evigheten och kärleken bor. Mina böcker ger mig glädje och fyller mig med kärlek. De öppnar mina sinnen och ger mig frihet att lämna tid och rum.
 
De ger mig kraft att gråta.
 
// Anna
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | |
#1 - - Malin:

BRA! :)

Upp