Tog ett återfall.
Loggade in. Delade två inlägg, om medmänsklighet, berättelser från livet, om människor. Gillade en sak. Tänkte gilla en annan, och en annan, och en annan. Avstod. Varför? Vet inte. Känns inte rätt. Gilla och bekräfta. Kan det vara fel? Det kan vara ett ljus i mörkret för en människa, att i alla fall bli gillad på FB. För en annan skiner det lite extra i en rätt så ljus tillvaro. Det är väl också bra. Härligt med gemenskap, kontakt, med nära och kära, även om de befinner sig långt borta. Man kan sprida information och skicka meddelanden. Smidigt och lätt. Ändå känns det fel. Ska jag blockera det jag inte vill se? Eller ska jag kommentera? Bemöta det som jag blir illa tillmods av. Jag gör inte det. Av bekvämlighet, av feghet, av den anledningen att jag inte tror att det hjälper. Jag ser fina citat delade av fina människor. Tänker gilla, men avstår. Tankarna kommer. Hur mår den här människan, irl? Jag borde göra mer än bara gilla på fb. Det är min vän. Eller? Jag skulle vilja möta på riktigt. Samtala.
Jag ser bilder på lyckliga människor. Människor som vill dela sin lycka med hela världen. Jag ler och tänker; Härligt att de mår så bra. Då är det kul med fb. Läser ett frustrerat inlägg av en frustrerad människa och tänker; Bra att få utlopp för sin frustration. Fb kan vara bra till sånt.
Läser ännu ett fint citat. Tänker; Tänk om det här är ett riktigt rop på hjälp. Ett rop som besvaras av ett antal "gilla". Eller ännu värre. Inte gillas av något. Att vara osynlig på fb. Att inte bli sedd. Att värderas mindre än andra. Att inte ens bli bekräftad på fb.
Fb är bra på många sätt. Ett sätt av många att kommunicera med andra människor. Jag önskar att jag kunde klara av att vara en del av det sociala nätverket. Tyvärr gör jag inte det. Det blir för många tankar. För många känslor som tar kraft. Jag är öppen och vill gärna vara det. Vill helst inte sålla utan möta fullt ut. Men det är svårt idag. Inte bara på fb utan även i "riktiga" livet. Jag är feg. Jag delar inte med mig av så många av mina tankar och åsikter. Det är lättast så. Jag väljer striderna noggrannt. Jag går inte rakt in i elden så ofta. Det behöver inte betyda att jag ger upp. Att jag inte står upp för det jag tror på. Det betyder att jag går en annan väg. Rätt eller fel vet jag inte. Det är svårt att gå en egen väg också. Ofta vandrar man rätt ensam. Men de möten jag får uppleva är spännande. De är ofta oväntade och ger mig kraft.
Jag har inte förmågan att vara en del av den sociala gemenskapen på fb. Det betyder inte att jag inte har social förmåga. Tror jag har lite av den förmågan. Vi har olika behov och de fördelar som fb för med sig väger inte upp nackdelarna. Så än en gång loggar jag ut. Tog ett återfall, var hög ett tag, och dalade (störtade) ner i avgrunden. Nä, så illa var det kanske inte. Men jag mår inte så bra av fb.
Vi möts när vi behöver varandra. Det är jag övertygad om.
VVS
Anna :)