Fingrarnas dans över tangentbordet.
Det är längesen jag inte vetat vad jag ska skriva. Jag har satt mig vid datorn och fingrarna har automatiskt hittat tangenterna. Orden har flödat ut. Inte alltid så kvalitativt men jag har släppt ut dagens tankar genom mina fingrar. Jag är ju så gammal så jag hade maskinskrivning på schemat. Två rara systrar (Maj-Britt och Majlis???) drillade oss i maskinskrivningens ädla konst. Jag har legat av mig lite i hastighet men jag har korrekt fingersättning på tangenterna vilket gör att jag kan skriva ganska snabbt i alla fall. Det är lite som en dans. Fingrarnas dans över tangentbordet.
Idag rör sig fingrarna automatiskt över tangenterna men jag får inte ut orden som jag har inom mig. Det kan bero på att jag har mer känslor än ord. Jag känner glädje, kärlek, tacksamhet men också en stor gnutta irritation, oro, förväntan, trötthet och en viss frustration. Om jag analyserar närmare kommer jag säkert fram till att en del av sakerna ovan inte alls är känslor utan något annat. Men jag kallar det känslor för enkelhetens skull. Denna vecka har varit omvälvande.
Veckan har bjudit på många skratt. Skratt är nödvändigt och som tur är finns det mycket glädje runt mig. Livgivande skratt. Att skratta är lätt. Även när det är svårt. Veckan har också bjudit på kärlek. Kärlek är också lätt att få, och då blir det lätt att ge. Tacksamhet...ständigt. Skratt, tacksamhet och kärlek. Nödvändiga för att bygga grunden som ska bära när de andra känslorna invaderar. Skrattet gör att jag inte trillar över kanten när irritationen och frustrationen växer inom mig. Humor har räddat många situationer som varit på väg att gå över styr. Tacksamheten och oron går hand i hand. Kärleken föder båda. Kärleken jag får ta emot gör också att jag inte störtdyker när tröttheten försöker knuffa mig över kanten.
Tangenterna stannar. Hjärnan är just nu en flaskhals. Det är för många tankar som trängs för att komma ut. Dessutom är tankarna mixade med känslor så det är svårt att reda ut trasslet. Det är lite jobbigt, men ändå härligt att känna många känslor samtidigt. Min hjärna jobbar som bäst när jag har många bollar i luften. Samtidigt vet jag att det är viktigt att plocka ner bollarna och vila efter att ha jonglerat ett tag. Kanske någon känner igen sig i det att jonglerandet går som bäst när man fått upp farten...Energin är på topp och det händer mycket. Kanske du också har samma erfarenhet som jag, att det är då man riskerar att tappa flest bollar. Vis av erfarenhet tar jag nu ner en boll i taget, lägger den i bollkorgen och förbereder helgvilan. Det behöver jag. I morgon ska jag inte jonglera så mycket utan vila i mötet med de människor jag får förmånen att möta i morgon.
Saker som ligger i luften får ligga kvar tills jag har samlat kraft att försöka samla ihop det som ligger där. I luften kan ju finnas många saker. Lösa trådar, bollar som inte låter sig fångas, sörjig massa av oidentifierbart material (t.ex. dåliga attityder) och andra flygande grejer. Men som sagt. De får ligga kvar. Om jag har tur kanske saker och ting löses upp och försvinner ut i rymden under helgen.
Snart dags för gymmet.
// Anna <3