Gymface
Jag kan inte påstå att jag ägnar så många minuter varje dag till mitt ansikte. Lite mascara och nåt litet kajalstreck. Skulle tro att det tar 2 minuter. Sen borstar jag håret...om jag hinner. Alltid i svans. När jag nån gång i halvåret låter manen hänga fritt så blir omgivningen så chockad så jag snabbt knyter ihop den igen. Sen försöker jag hålla ögonbrynen en bit från varandra. Jag vill helst inte skrämma eleverna. Med ett leende så kan man kamoflera en risig hästsvans.
Mina biceps, triceps, hamstrings och latissimus dorsi ägnar jag desto mer tid åt. Där snackar vi inte minuter utan timmar varje vecka.
Jag gillar kläder och älskar skor.
Jag är dålig på att raka benen men går regelbundet på massage.
Mina naglar är välklippta men helt utan finess. Tånaglarna lackeras däremot då och då.
Är jag då fåfäng? Absolut. Men jag hinner liksom inte med allt, så jag prioriterar. Och eftersom jag är en praktisk person så är det viktigare att vara stark än snygg. Skönheten kommer ju ändå inifrån... ;)
Varför nu dessa tankar? Jo, eftersom jag aldrig ägnat en tanke åt hur mitt ansikte ser ut på gymmet. På jobbet försöker jag se någorlunda ordentlig ut. Kollar alltid så jag inte har höstrån i håret eller spån på axlarna. Men på gymmet har jag aldrig tänkt på hur jag ser ut i ansiktet. Lite röd och svettig så klart. Utfluten mascara och blå läppar. Men jag har inte trott att någon lagt märke till det. Eller till mina ansiktsuttryck. Där hade jag fel. Vi åt middag på lördag och pratade om arga mammor. Då säger en person; Du såg så arg ut på gymmet så jag tänkte snapchatta. Men jag vågade inte.
Arg? Jag? Jo, men lite arg kan jag nog vara på gymmet. Eller laddad. Aggressiv. På gymmet låter jag känslorna spela ganska fritt. De får styra min träning. Så jag kan nog se glad ut också. Men röd och svettig är jag ändå. Ofta svettigast... Och det är jättebra. Ibland när jag är ledsen tränar jag väldigt bra. Ingen ser skillnad på svett och tårar så det är bara att låta allt flöda fritt. Vi kör inte med servetter på gymmet utan med femkilos pappersrullar. Fast ofta har jag en nog en lite allvarlig min. Och då kanske jag ser arg ut. Men var inte rädd. Jag är inte så farlig.
Vi har alla många olika sidor, många ansikten. Jag tror att de flesta av oss helst visar upp den mest välpolerade sidan när vi likt Fantomen går på gatan som vanliga människor (läs går till jobbet). Det där rödgråtna eller arga ansiktet lämnar vi helst hemma när vi lämnar gården.
Jag är avslöjad. Varje dag visar jag mitt stark/sköra ansikte på gymmet. Det som inte är regisserat och polerat. Jag var medveten om den röda färgen och de svarta strecken, men inte om insidan som speglas i mina ögon.
Och vet ni vad. Det är inte så farligt att visa lite aggressivitet offentligt. Jag tror faktiskt inte personen blev rädd, men kanske lite förvånad. Jag som alltid är så glad... ;)
VVS
Anna <3