Var blomman!
Jag läser om en mor som skriker ut sin smärta när hon återigen tvingas att se sin son lämna henne, lämna allt. Skillnaden denna gång är att han nu lämnar trygghet. Förra gången han lämnade sökte han trygghet.Jag ser bilder av flyende rohingyer och läser deras fruktansvärda vittnesmål. Jag läser om orkaner och svält, om krig och människors ondska. Mörkret sveper över jorden som en enorm dementor. Tar med sig själar, kärlek, hopp och skratt. Lämnar efter sig stängda hjärtan, tomma ögon och smärta. Hur kan jag fortsätta mitt liv som om ingenting hänt? Hur är det möjligt för människor att lämna allt och börja om, igen och igen och igen. Hur är det möjligt att fortsätta? Vad är det för fantastisk superkraft som människor i svårighet tar fram? Från vilken källa kommer styrkan?
Jag läser Magda Gaads rapporteringar från Syrien och Irak. Jag ser hennes bilder. Små barn med vuxna ögon, mammor mycket yngre än jag som ser ut som gamla människor. Syrien, hellre ett ödeland än ett fiendeland läste jag någonstans. Jag ser en bild på ett hus, sönderbombat, omöjligt att bo i. Där står en man, han bor där med sin familj. En blomma i en kruka berättar att det finns liv i en sönderbombad stad. En blomma är ett bevis för att där finns bultande hjärtan. En blomma på en balkong är ett tecken på att där kanske fortfarande finns ett leende, någon som smeker kinden på ett barn.
En blomma på en balkong i en sönderbombad stad är ett tecken på hopp.
Jag läser Magda Gaads berättelse om hur hon ensam i en sönderbombad stad blir någon, en människa, en vän, genom att bli en del av en gemenskap. Genom att dela bröd får hon även möjlighet att dela sorg, smärta, hopp, drömmar. Skratt och gråt, gemenskap, en utsträckt hand, inte bara en gest.
Att bli inbjuden till gemenskap i en sönderbombad stad är ett tecken på att kärleken lever.
"Jag tyar icke mer Karl-Oskar." Men hon gör ju det. Var kommer kraften ifrån?
Det är så mycket mörker så det verkar nästan omöjligt att göra något. Min femhundring till Världens barn, inte ens en piss i Mississippi. Det känns hopplöst och ibland känns det som om jag bara vill dra en stor filt över mig och sova. Sova och hoppas att jag vaknar till en ny värld.
Det kommer inte att hända. Det är mörkt och ibland är det övermäktigt. Men det finns också så mycket ljus. Ett enda par glittrande barnögon. En hand som fattar en annan utsträckt hand. Ett leende. Två ögon som möts.
Ett mörkt rum förlorar i kampen mot en enda tändsticka.
En blomma på en balkong i en sönderbombad stad är ljuset.
Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset!
Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.
Vill du att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan.
Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker.
Tänd rättens ljus i korruptionens mörker.
Tänd trons ljus i förnekelsens mörker.
Tänd hoppets ljus i förtvivlans mörker.
Tänd kärlekens ljus i dödens mörker.
Tänd ljus!
Bo Setterlind
Jag säger: Var ljus! Var blomman!