urpojjesperspektiv

När jag var 15 år tyckte jag att jag förstod livet. När jag var 16 visste jag ännu lite mer och var ännu lite säkrare. Så höll det på några år. Jag byggde sakta men säkert upp en bild av världen och en bild av mig själv. Bilden av mig var rätt så tydlig. En glad men bestämd person med en vilja av stål och en förmåga att argumentera som få vågade gå emot. Min rustning var stark, jättestark och den stod emot allt. Jag och mina kompisar var kärleksfulla, men hårda. Hårda mot oss själva och hårda mot andra. Världen var svart och vit och det fanns rätt och fel, ont och gott. När jag ser på mitt unga jag blir jag stolt. Jag var en kraftfull ung dam som levde intensivt och som hade många bollar i luften samtidigt. Och som dessutom metodiskt plockade ner bollarna utan att tappa en enda en. Jag ser på mitt unga jag med kärlek och med ömsinthet. Hon hade en ganska tung ryggsäck och livet var inte alltid så lätt. Rustningen jag hade på mig var nog nödvändig. Utan den hade jag inte klarat mig. Men jag klarade tonåren och tiden som ung vuxen. Det var mycket vänner och mycket skratt men också en hel del jobbigt som svepte över mig och drog ner mig mot det mörka och destruktiva. Berg-och-dal-banan var intensivare på den tiden. Topparna var högre och dalarna djupare. Mitt inre driv var enormt och mina känslor var okontrollerbara och många gånger överväldigande och otäcka. Jag kände mig annorlunda, fel, trög och ful.

 

Tänk så fel jag hade! Jag var ju faktiskt helt fantastisk, smart, söt och ja, annorlunda. Men vilken tur. Tänk om jag hade varit precis som alla andra. På många sätt var jag ju det också. Men alla är vi annorlunda, vi är alla en unik individ.

 

Med åren har kanterna mjuknat, rustningen har rostat sönder och ramlat av och många gånger har jag ingen aning om vad som är rätt och fel. Det enda jag de flesta dagar är säker på är att kärlek och vänlighet är nyckeln till ett gott liv för oss här på jorden. De flesta dagar är jag säker på att vi genom att se varandra, röra vid varandra och lyssna på varandra kan utföra mirakel. De flesta dagar tror jag att jag kan göra skillnad. Men ibland så tvivlar jag. Min berg-och-dal-bana är kvar även om det inte svänger lika mycket nu för tiden. Det är till och med så att jag är lite förtjust i topparna och dalarna. Då känner jag att jag är en levande varelse. Att mina känslor finns nära mina tankar och att jag inte har blivit kall och hård fast världen brinner. När mörkret sveper in över mig så tvivlar jag. Jag tvivlar på min egen förmåga, jag tvivlar på Gud, jag tvivlar på att världen kommer att bli bra för alla barn och jag tvivlar på att jag är tillräckligt kärleksfull. Min tro på kärleken och det goda bleknar och hopplösheten smyger sig på. Men hopplösheten vinner inte i mig. Mitt hopp är starkare än mitt tvivel. Och varje gång jag tvivlar finns det någon annan som tror.

 

Varje dag möter jag mitt unga jag. Säkra ungdomar, fulla av liv och energi. De skrattar och ler. De är kärleksfulla och omtänksamma. De är lite lika varandra på många sätt men alla är unika och annorlunda på sitt sätt. En del har bara en liten tunn rustning och har vandrat ganska lätt genom livet. Men masken vi bär och rustningen vi har på är inte alltid så lätt att se. Vi är bra på att dölja och många av oss döljer mycket. Jag möter ungdomar som bär på en ryggsäck som är så tung så att det egentligen inte borde vara möjligt att ta sig framåt. Men de går ändå. Våra barn och ungdomar är starka, modiga, kraftfulla, kloka och kapabla. Men de är också sköra och osäkra. De vill göra rätt och de vill lyckas i livet och vi ska hjälpa dem.

 

Du är fantastisk. Du är en unik person med speciella gåvor. Jag tror inte på tips och råd. Vi är alla unika och alla går sin egen väg. Men vi kan finnas där för varandra. Vi kan se varandra, röra vid varandra och lyssna på varandra. Alla gör misstag. Alla gör dåliga saker. Varje dag är en ny möjlighet. Vi gör så gott vi kan.

 

Det är ganska svårt att vara människa.