urpojjesperspektiv

Ibland är livet verklig en som ett 1000-bitarspussel. Med stor iver tömmer man ut bitarna på bordet. Nu minsann ska hjärnan få en utmaning. Man vänder på bitarna och börjar bygga. Kanske får man ihop lite himmel och eventuellt ramen. Sen är allt bara ett enda virrvarr av bitar som inte verkar passa ihop. Man tänker att man kan bygga lite varje dag, men dagarna går och annat kommer emellan.  Pusslet ligger där vecka ut och vecka in. Man tittar på det och skakar på huvudet. Omöjligt. Är det ens rätt bitar? Då och då hitttar man ett par bitar som passar med varandra för att sedan vara lika förvirrad som tidigare. Pusslet börjar samla damm och man tänker att det var ett dåligt projekt. För svårt för mig och dessutom ganska tråkigt. Fast ändå, ett sista försök kan ju inte skada. Och då plötsligt ser man saker man inte sett förut. Hörnet på ett hus och fören på en fiskebåt. Sen årorna och fiskenätet. Med stor iver börjar man bygga och plötsligt ser man bilden börja ta form. Det är möjligt! Jag kan!

 

Livets pussel är svårare eftersom man inte har nån bild att titta på när man bygger. Pusselbitarna verkar många gånger komma från en massa olika pussel och man förstår inte vad man ska ha bitarna till. Människor man möter, saker som händer, platser man besöker. Vilken betydelse kommer de att få? Vi gör hundratals val varje dag. Ibland är det svårt att avgöra vilka som är viktiga och vilka som inte har så stor betydelse. Små till synes enkla val kan få stor betydelse och de som man uppfattar som svåra, stora val visar sig inte betyda så mycket som man trodde. Ibland kommer nya människor in i våra liv. Människor som vi aldrig har mött förut trots att vi levt i närheten av varandra under lång tid. Ibland kan relationer ta tid på sig att växa fram. Vissa relationer är samma år ut och år in och vissa relationer förändras med tiden.

 

Vi samlar på våra pusselbitar till livspusslet. Vrider och vänder på dem. Ibland får vi bitarna att passa ihop, ibland är allt bara förvirring och kaos. Jag gläds åt de stunder och dagar jag ser en ny del av mitt pussel ta form. När jag plötsligt förstår hur människor, händelser och känslor hänger ihop. När jag får en aha-upplevelse i livet. Det kan vara en bild som var nästan klar men någon liten bit fattades. Det kan också vara en bild som varit helt suddig och förvirrande. Idag fick jag flera bitar på en gång till en sån del av mitt livspussel och bilden börjar ta form. Jag ser inte vad det föreställer men det är vackra färger och det är energi i bilden. Så mycket kan jag se. Det räcker för att jag ska ha motivation och glädjen att fortsätta bygga. Dagens och veckans pusselbitar tackar jag ett gäng härliga människor för. Tack för att jag fick möta just dig!

 

Vi bygger våra egna pussel men vi är också en del av andras livsppussel. Därför tänker jag att vi ska försöka ge så fina bitar åt varandra som vi bara kan när vi möts. Inte alltid så lätt, men en spännande utmaning.

 

VVS

Anna :)