Är jag drejaren eller leran?

Häromdan överraskade jag mig själv med att njuta av att gå över en hängbro. Jag var plötsligt inte rädd för något som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag vet inte när det hände men det har varit en process där jag delvis har skapat mig själv och delvis låtit livet ha sin gång. Vi har möjlighet att skapa oss själva i varje ögonblick. Jag kan medvetet forma mig själv att bli den jag vill vara. Men jag tror också att vi ska tillåta oss att formas av andra. Man kan inte ändra en annan människa men jag kan låta andra människor förändra mig.
 
Häromdan vågade jag gå över en hängbro. Utan att veta hur det gick till har jag flyttat en gräns. Jag har blivit någon jag inte ens visste att jag ville bli, men som jag älskar att vara nu när jag är den personen. Jag är någon som vågar gå över en hängbro. Förut var jag rädd och jag lät mig också styras av min rädsla. Nu är jag inte rädd och jag vet inte ens hur jag blev orädd. Men jag misstänker att någon annan har påverkat mig så att jag omedvetet har valt att ändra mig.
 
Vi kan välja att skapa oss själva till någon vi vill vara. Men om vi inte vet vem det är eller hur man gör. Då är det inte så himla lätt. Jag visste inte att jag ville bli en som älskar hängbroar. Här bör kanske tilläggas att jag i dagsläget inte är en person som vill gå över en hängbro som hänger över en ravin i Costa Ricas djungel...men man vet aldrig vad framtiden bär i sitt sköte.
 
Medvetna val är bra. Att låta sig formas av andra kan såklart sluta i förskräckelse. Och det gör det för många, alltför ofta. Dåliga förebilder och grupptryck. Bra förebilder är alltså att föredra. Eller??? Är det alltid så? Jag har senast åren nämligen upptäckt att många av de som varit med och format mig till den person jag är idag, och som jag tycker är en bättre version än jag var tidigare, inte skulle klassas som goda förebilder av alla.
 
Jag formar mig själv medvetet, i mötet med andra och i mötet med livet. Men jag låter mig också formas. Jag ifrågasätter mina värderingar och mina normer på ett sätt som jag inte har gjort förut. Och anledningen till det är att jag har märkt att jag ofta har fel och att jag har märkt att det finns många vägar att gå som är mycket bättre än de vägar som jag ser. Bättre för att de är mer spännande, inte alltid lättare.
 
Jag är fortfarande feg och har fortfarande visst kontrollbehov. Ibland har jag också svårt att erkänna att jag har fel...kanske beroende på att jag ibland faktiskt har rätt. Men jag vågar knacka på fler dörrar, vågar välja obanad terräng, vågar gå över hängbroar, och ibland vågar jag även möta en annan människas blick.
 
Vad får jag tillbaka? Jag tänker på bönen Fader Vår: Vårt dagliga bröd giv oss idag...
 
En av våra före detta kyrkoherdar i Överkalix, Karin Bergqvist, pratade gärna om brödet, som symbol. Hon hade många kloka tankar.
 
Att dela med andra är stort. Upplevelser, mat eller Pepsi i en termosmugg. Det får jag av att formas av andra. Och det är stort.
 
Efter ett fjälläventyr med hängbroar, höga berg, matsäckar och skummande jokkar måste jag så klart dela med mig av Karin Boye.
 
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
 
Och en sjö är inte alltid samma sjö. Ibland är den alldeles turkos och vacker och ibland är den alldeles, alldeles, precis som vilken jävla sjö som helst. ;)
 
 
Allmänt | |
Upp