Än slank hon hit, och än slank hon dit...
"Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade hon som körde. Än slank hon hit, och än slank hon dit, och än slank hon ner i diket."
En barnsång, men också en beskrivning av mig. Prästens lilla kråka, det är jag det. Alltid redo för en åktur. Ibland med chaufför och ibland utan. Pang ner i diket! Man van som jag är kravlar jag mig upp, skrapar av leran från knäna och hoppar upp i vagnen igen. Gasen i botten.
Jag önskar ibland att jag skulle vara lite mer jämn. Inte så mycket upp och ner, hit och dit. Inte så mycket känslor som väller upp inom mig och som pyser över (eller exploderar) när jag minst anar. Som tur är har jag lärt mig reglera allt som kommer ganska bra om jag jämför med hur jag agerade med när jag var 16 år, för trettio år sedan. Då var jag som en vulkan, en aktiv sådan. Mycket jobbigt...
Man blir väldigt trött av att hela tiden leva i ständig rörelse mellan polerna. Nära gråten, skrattet, ångesten, eurforin, mörkret, ljuset, nära orden, nära tystnaden, precis på kanten till att inte orka och nära toppen då jag orkar allt och lite till.
Jag önskar ibland att jag skulle bli som köksklockan i vårt kök, vars pendel har stannat. Ständigt kvart i sex. Tryggt och skönt. Ständig vila.
Men vem vore jag då? Inte Anna PT i alla fall. Och trots allt så trivs jag i min ständiga pendelrörelse. Ja, till och med alldeles upp och ner då och då.
Att få vara mitt i mig själv är faktiskt rätt så härligt, även om det är jobbigt ibland.
