En tyst katedral

 
 
 
Under mörka snötyngda granar plumsar jag fram genom den djupa snön. Det är kallt. Jag ser spår av rådjur och hare. Jag kommer upp på en stig som är upptrampad av människor. Viker av på en rådjursstig och sedan in i den obanade terrängen igen. Jag vill hitta min egen väg. En väg som är lite tyngre, lite snårigare, men som kanske leder mig rätt. Hjärtslagen fortplantar sig genom kroppen och pulsens dunkande rytm i öronen blir min vägvisare. Min egen taktpinne, min inre kompass. I sin vintriga ödmjukhet försöker solen leta sig in mellan grenarna. Mörker och ljus dansar med skuggorna. En glänta omringad av små tallar får mig att stanna upp. En tyst katedral med ett golv av orörd snö och med oändligheten som tak bjuder in till andakt. Solen fattar plötsligt mod och tränger genom de täta grenarna. Lägger sig som en gul matta över den mjuka snön. I 20 graders kyla vänder jag mitt ansikte mot den låga januarisolen och låter det bada i ljus. Det värmer min själ.
 
Jag känner frid. 
 
/ Anna
Allmänt | |
Upp