Vi är alla flyktingar.
Jag har än en gång slagits till marken av en annan människas skrivna ord. Denna gång Navid Modiris ord.
"Det är lätt att tro att centralstationen nu är tom på flyktingar, men de är kvar. Varje dag kommer de i stora klungor. Vi kliver ur taxibilar och bussar för att sätta oss på tåg och i andra bussar. Vi bär våra portföljer och träningsväskor som ett skydd mot eventuella fiender. Vi skyddar våra öron med hörlurar för att slippa höra krigets oväsen runtomkring...Ingen vet egentligen vart de ska..."
"Det är därför så många är så rädda när de träffar dig. Eller blir arga när de hör om dig. För att de blir påminda om att imorgon kan det vara deras tur att lämna sitt hem."
"Men jag vill sluta. Jag vill sluta fly nu. Både med mina fötter och mitt hjärta. Det räcker nu...Jag vill verkligen vara hemma nu. Jag vet att de sitter där med sina öppna famnar och kärleksfulla blickar och bara tar emot mig. Men jag vet inte hur man gör."
Modiri skriver att vi alla är flyktingar. Han sätter ord på mina diffusa men intensiva känslor och tankar.
Vi flyr från olika saker. I hopp om att hitta hem. Vi jagar livet i tron att vi kan hinna ifatt. Men vad vi egentligen gör är att vi springer förbi. Vi flyr från oss själva, våra innersta drömmar, önskningar, våra minnen och vårt djupaste jag. Orden flykt och hem är starka ord. Doften av flykt, den fräna doften av rädsla. Men kanske också den blommiga doften av hopp och den syrliga doften av längtan. Längtan mot det okända men ändå välkända, längtan efter trygghet. Doften av hem. Doften av en varm, mjuk famn. Av det välkända, det som gör att vi kan landa mjukt och skönt. Doften av mat, barndomens mat. Alla hem är inte trygga, alla har inte haft ett hem. Men alla vill komma hem. Hem till en trygg famn, till ett varmt hjärta, till kärlek. Det hemmet är inte en plats. Eller i alla fall inte bara en plats.
Att komma hem är när hela ens väsen säger: Det är okej. Allt är bra. Du är perfekt. Med alla dina brister. Du är perfekt.
Vi är ständigt på väg. Ofta går det för fort. Vi missar stunderna, ögonblicken när vi hittar hem. Ögonblicken när allt är bra. När det är tryggt och stilla. Jag har blivit bättre på att våga vila i stunden när allt är bra. Ibland kommer den i soffan på kvällen. Men lika ofta mitt i livets brus och stress, på jobbet, i korridoren, i klassrummet. Ögonblicket när jag är hemma i mig själv och jag vet att allt är bra, just nu. Jag behöver inte jaga, fly.
Det gäller att vara uppmärksam på när man hittar hem till sig själv. Det kan komma på de mest oväntade platser, i de mest oväntade situationer och med den mest oväntade människan. För ingen människa är en ö, eller hur. I mötet, det är då det händer.
I mötet med en annan människa kan plötsligt en stor pusselbit falla på plats. För Modiri är det en kvinna på en tågstation. I en namnlös kvinna möter Modiri sig själv. Han inser att han kan sluta fly. Han stannar upp och möter det han har flytt ifrån hela sitt liv. "Men det är okej. Det räcker nu."
Jag tror att vi alla kommer att möta den personen. När vi minst anar det. Den personen som gör att vi förstår att allt är okej. Det är inte säkert att den personen tar fram dina finaste egenskaper. Kanske det är någon som provocerar hela ditt jag, den du skapat för att stå ut med dig själv.
Jag har mött den personen. Där jag minsta anade det. Det gäller att vara uppmärksam. Och modig.