Sommarnatt.
Det är inte ofta jag sitter vaken kl. ett på natten. Nu gör jag det och mina tankar svävar ut i den ljusa försommarnatten. Helst av allt skulle jag vilja ta en promenad men då skulle nog maken bli orolig om han vaknade. Det är en natt att släppa ut tankar och känslor på vandrig ut över de grönskande ängarna, ut över vajande trädkronor och upp i den vackert blå/rosa himlen som speglas i den spegelblanka älven som stilla flyter förbi utanför mitt fönster. Det är en natt då känslor av glädje och förväntan blandas med sorg, saknad, oro och rädsla. Känslor som tillsammans med tankar om livet och döden, möten och val blir till en enda stor härva som inte verkar gå att reda ut. Natten är ingen tid för att lösa problem och för att göra livsval. Jag kastar upp alla förvirrade tankar och känslor i den svala sommarhimlen och låter vinden föra bort de som inte tillhör mig. Som ett stilla sommarregn låter jag de äkta känslorna landa i mitt hjärta och i min själ och jag låter tankarna som ska leda mig på rätt vägar stilla lägga sig till ro för att vakna upp när den nya dagen gryr och då min kraft att besluta är tillbaka. Nu ska jag bara låta den vackra sommarnatten få mina spända axlar att sjunka ner och mina övertrötta ögon att komma till ro. Jag ska fånga ögonblicket en stund till medan min nattliga oro och ängslan färdas bort i fjärran. Sommarnattens stillhet landar i mitt hjärta. Jag sveper den trygga tröttheten runt mig och känner hur nattens vila närmar sig.
Det är en natt då tankar och känslor vandrar ut över nejden, men även en natt då Guds frid sänker sig över var och en av oss. Bred dina vida vingar, o Jesus över mig....och låt i frid oss åter till nattens vila gå.