Hur har jag blivit den jag är? Det undrar jag ofta över. Gener spelar förstås stor roll, det går inte att komma ifrån. När jag var yngre hoppades (och trodde) jag att jag var en bortbyting. Att jag var ett mycket speciellt barn som inte hade något gemensamt med min hemska familj. Den fantasin fungerade inte så länge, eftersom vi hade speglar i vårt hus...Så jag fick acceptera mina gener och efterhand även mina syskon, vilket tog några år. Nu vid drygt 40 års ålder har jag fullt ut accepterat mina gener och faktiskt även börjat förstå lite av mig själv och vad som har format mig mer än. Jag tror inte det finns någon helt säker forskning på hur mycket som är gener och vad som är miljö men med en helt amatörmässig gissning säger jag hälften av varje. För tänk så många i vår omgivning som påverkar oss genom livet. Och inte bara i livet. Våra föräldrar och far- och morföräldrar påverkades i sin miljö. Och deras föräldrar och far- och morföräldrar. Vårt sociala arv. Sen har vi alla haft andra vuxna i vår omgivning som påverkat vårt sätt att tänka och tycka. Vi har gått i skolan och haft en massa lärare som påverkat oss, någon mer, någon mindre. Vi har mött människor vid enstaka tillfällen som format vårt sätt att tänka. Vi har läst böcker och sett filmer som påverkat oss. Och tänk alla skolkamrater, kompisar och vänner som vi mött och umgåtts med genom åren. De har påverkat oss och vi dem. Jag har även några av mina kompisars föräldrar som gjort stort intryck på mig, flest mammor faktiskt. Kanske berodde på att många av papporna var rätt frånvarande (=jobbade).
En av de som påverkat mig mest, förutom min familj, är en kompis jag hade. Hon lärde mig att tänka utanför boxen, utanför ramarna. Helt enkelt eftersom hon inte hade några. Av henne lärde jag mig nästan alla dumheter jag kan. Några av dem fick åka i sophinken efter ett tag, ibland direkt. Andra har hjälpt mig på många sätt i livet. Jag skulle säga att hennes sätt att möta livet har gjort mig modigare och mer fantasifull än jag varit om jag inte mött henne. Fast det vet jag ju förstås inte. Hon lever inte idag. Livet svepte med henne lite för ovarsamt och jag tror inte hon hade förankrat sig tillräckligt för att klara livets storm.
Jag är tacksam för mina gener (det är lika bra). Livet bjuder på nya saker hela tiden och förutom generna och människorna i vår omgivning så händer hela tiden saker som påverkar oss. Ibland kan man kanske tycka att allt är som en mindre god, eller rent av vidrig soppa och hur vi än försöker krydda så blir den inte godare. Ibland är livet som en smarrig efterrätt som man inte kan få för mycket av (tror man innan man råkar äta en portion för mkt.) Ibland är livet som min hälsodryck som jag nyss drack. En grön sörja med nässlor och nypon. Men med en pressad apelsin i blev den faktiskt rätt god - och dessutom nyttig.
// Pojje :)