This is my space.
På lördag fick jag svaret på något jag undrat över rätt länge. Hur min man stått ut med mig i alla dessa år. Jag brukar fråga då och då om jag går honom på nerverna. Han bara ler och säger; näe. Jag har tänkt att han säger så bara för att vara snäll, men nu har jag förstått hur det ligger till. Så här gick det till när jag kom till insikt om denna sak:
Vi var i köket (som vanligt). Jag pratade och funderade (som vanligt). Patrik fixade och lagade någonting (som vanligt). Jag tror vi (jag) pratade om semester och jag frågade vad han tyckte. Det var tyst en stund och jag frågade igen. Då svarade han: "Jag tänker." Jag: "Men varför säger du ingenting?" Patrik: "I min värld är man tyst när man tänker." !!!!!
Jag fattade!!! "I min värld är man tyst när man tänker." Det är nämligen så att i min värld pratar man hela tiden när man tänker. För då kan andra höra vad man tänker och då kan man få feedback. Men i Patriks värld är man tyst när man tänker.
Helt otroligt. Fattar ni. Jag och min man lever i två parallella universum!!! Vi lever inte i samma värld. Inte konstigt att vi kommer så bra överens.
Vi lever i parallella universum. Tänker på Dirty Dancing. "This is your space, this is my space."
Tänk att vi faktiskt får lov att ha vår egen värld där vi gör saker på vårt eget sätt. Den världen är viktig. Den ska vi vara rädda om. Men precis som i dans så ger den lilla distansen en spänning som gör att det blir energi. När vi tillåter oss själva och varandra att vara den vi vill vara så skapas energi. Min danspartner har förväntningar på dansen men är även förlåtande när jag trampar honom på tårna.
VVS
:)