En kall vind.
Jag avundas de människor som med några ord kan fånga en livssituation eller en känslostorm. Långa böcker har sin tjusning. Miljöbeskrivningar som sida upp och sida ner får mig att förflyttas till en annan plats är livgivande. Karaktärer kan få mig att skratta eller gråta genom sina repliker eller genom hur de beskrivs. Igenkänning är ett säkert kort. Jag älskar att färdas i tid och rum i en roman skriven med ett språk som passar för just den boken. Men en riktigt bra dikt är för mig det vackraste som finns. Jag är ingen duktig poesiläsare och kan ha svårt att förstå många dikter. Jag kan kämpa i huvudet med att försöka förstå något som jag kanske på nåt sätt anar att man inte ska förstå med huvudet utan med känslan den ger. Och ibland fattar jag väl helt enkelt inte. Så kan det också vara. Om en bok är en hel soppa så är en bra dikt en fond, en buljong reducerad till nästan ingenting, men ändå med alla smaker kvar. Jag önskar att jag kunde skriva dikter. Att jag kunde sätta ord på känslor, kortfattat och mitt i prick. Det kanske fungerar samma med att måla en tavla. Att måla det som vill ut, som ligger och gror. Om jag kunde måla de fröna eller små plantorna som gror inom mig skulle det nog tyvärr ibland bli rätt fula växter...Och ibland är det inte ens små plantor utan hela buskar som växer inom mig. Fulla med taggar och vassa grenar. Så klart har jag också små frön av vackra sommarblommor inom mig. Ibland så mycket att det blir en hel äng av färgprakt. Men de blommorna har jag lätt att dela med mig av. Att vara full av kärlek och glädje är betydligt lättare än att ha en massa ledsamhet och negativa tankar. Tyvärr tar ogräset lite för lätt över i trädgården. Det behövs bara ett par dagar av dålig bevattning och dåligt med näring för att de fula ska nästla sig in. Ett jäkla jobb att hålla rabatterna fina.
Tänk om det går att överlista sig själv. Om jag tar en palett och fyller den med ljusa färger och lämnar de mörka tråkiga färgerna i en låda, kanske jag då kan måla en vacker sommaräng och kanske de fula taggiga, vassa, slemmiga växterna kryper tillbaka ner i jorden och ger lite näring åt maskarna istället och låter mig vara ifred.
Om jag hade haft förmågan hade det nu kommit en vacker dikt som slutkläm på inlägget. Tyvärr har jag ju inte det och jag orkar inte leta reda på nån Edit Södergran eller Elmer Diktonius så nu slutar morgonens inlägg. Dyster och negativt. Jag ser karga ledsna grenar i träden utanför mitt fönster. De vajar hit och dit i vinden i rädsla att knäckas av i den hårda skonlösa vårvintervinden. Styrka och skörhet går hand i hand. Termometern i fönstret lovar en varm och skön dag men realtemperaturen är kall. En kall vind sveper över vår jord.
Anna