Ny tågvagn.
Ett samtal. Ett erbjudande. Ett ja. En ny utmaning. Då kör vi! Samma spår men en annan tågvagn.
Plötsligt är min novembermånad full, proppfull. Ska bli spännande att se hur det går. Det är ett tag sen jag hade så fullspäckat schema. Mina energidepåer har varit på topp i över en vecka. Jag går inte på högvarv utan på normalvarv efter att ha gått på tomgång ett tag. Jag har väntat på nåt, på detta. För några veckor sen skrev jag i min dagbok att jag väntar på en ny uppgift. Jag fick ett annat erbjudande men det kändes inte helt rätt så jag väntade lite till, på rätt uppgift. Antar att den kommit nu. Hoppas det i alla fall. Om inte får jag väl kliva av på nästa hållplats. Jag provar och ser hur det går.
För några dagar sen läste jag en artikel om att hitta sin egen livsrytm och leva efter den. Det är så lätt att plötsligt hamna i nån annans rytm och tempo och det brukar inte bli så bra. Jag tyckte det var en intressant tanke att alla har en medfödd rytm i kroppen som man bör följa för att må bra. I min familj har vi olika tempon och rytmer och det kan vara svårt att respektera ibland. Mitt tempo är snabbt och rytmen jämn ganska länge för att plötsligt höjas och sen sänkas igen. Sen mitt i allt så går jag ner på nolltempo och måste ta igen mig. Min mans tempo är medelhögt och rytmen är jämn, likaså humöret. Mitt humör är lite mer svängigt....och svajigt...
Med min ganska snabba livsrytm följer också en passionerad personlighet som går all in, alltid. Risken med att vara så är att det är lätt att börja brinna i båda ändorna...och brinna upp. Man kan också råka få upp så högt tempo att man springer rakt in i en vägg. Det gör väldigt ont. Men det fina med att springa fort in i väggen är att det känns så mycket så man måste pausa. Människor som har ett jämnt och långsamt tempo kanske råkar värre ut. Att långsamt pressa sig genom väggen eller till och med försöka skjuta väggen framför sig kanske inte gör lika ont. Men det kanske kan ge en känsla av att ständigt misslyckas. Detta vet jag inte säkert eftersom jag inte har sånt tålamod. Men jag tycker mig se det hos människor i min omgivning. Människor med tålamod, arbetsmoral, mål, engagemang kombinerat med en jämn livsrytm och en lugn personlighet. Du som är sån. Var rädd om dig. Ta en paus. Det verkar vara rätt utmattande att leva på det sättet.
Jag tror alla som lever efter sin livsrytm mår bra i grunden. Men risken att köra på för hårt finns där ändå. Mitt i känslan av att man känner sig levande och duktig smyger sig faran på. Det gäller att lyssna på varningsklockorna när de plingar tyst så man inte väntar tills det låter ding-dång i hela huvudet.
Det här blogginlägget är en hälsning till mig själv.
Anna, du är som bäst när du jobbar som mest. Din naturliga livsrytm är snabb och passionerad. Energierna blir höga och du absorberar allt samtidigt som du ger. Men tutta inte på ljuset i båda ändorna. En veke räcker gott och väl. Mina råd till mig själv är: Kom ihåg att ta en paus - ofta. Ladda batterierna på ditt sätt.Kom ihåg vad som är viktigt (se prioriteringslistan). Var öppen! Begränsa dig inte, men avgränsa dig. Ha tillit. Andas. Ha kul!
Vilket är ditt livstempo, din livsrytm? Lever du efter dinrytm eller efter nån annans rytm? Vilka råd vill du ge dig själv? Just nu, där du är.
VVS
Anna :)