urpojjesperspektiv

Jag tänker mig  att vi alla har både ljus och mörker inom oss. Det ljusa gör att det blir lättare att vakna på morgonen, lättare att somna på kvällen, lättare att andas och lättare att öppna upp. Det mörka stänger igen och när vi föder det mörka inom oss blir det lätt en spiral ner dit där det är ännu mörkare och där det i värsta fall inte ens finns en strimma ljus.

 

Vissa dagar går livet lätt och det lyser av ljus där vi går fram. Det räcker både till oss själva och till andra. Vi klarar motgångar och vi tar oss an utmaningar utan att tveka. Glittrande ögon som speglar själens mående sprider energi och glädje. Ljusa dagar känns som möjlighetens dagar.

 

Sen kommer dagarna, eller perioderna, då allt går tyngre. Att kliva upp på morgonen känns som att bestiga Mount Everest. Sömnen, när den äntligen kommer är räddningen. Sömnen är en stunds vila i ett mörker som ändå är ljusare och tryggare än dagens mörker. Att kliva upp och möta det svarta som växer inombords känns omöjligt. Trots att vi innerst inne vet att det ändå är bättre att stiga upp. Att ta det omöjliga steget upp från sömnens avdomnade säkerhet ut till mötet med dagsljus och andra människor. Det bästa är att ta sig i kragen och kliva upp. Men som en vän sa till mig för många år sedan:

 

- Men Anna, när man inte har någon krage att ta sig i.

 

För så är det. Ibland är det för svårt. Hur gör man då? När det mörka tar över, tar kontrollen. När man inte ser någon som helst öppning mot ljuset, i den stunden man är i just nu.

 

Det finns så klart många anledningar till att det mörka växer inom oss. Dåliga minnen, motgångar, bemötandet från andra människor, rädslor av olika slag, sorg, kemiska obalanser i kroppen eller en helt oförklarlig känsla av att livet inte har någon mening. Det är svårt att möta någon som lever i mörker. Kanske det är en anledning till att vi gärna isolerar oss när vi mår lite sämre. Vi ska ju alltid må bra. Annars är vi energitjuvar och såna har vi lärt oss att vi ska undvika. Positivt tänkande!!!

 

Skitsnack säger jag. Visst ska vi tänka på vad vi sprider, när vi kan. Men viktigare är att visa att vi bryr oss om varandra även när mörkret knackar på dörren. Tänk om vi lyckas vara den lilla gnistan av ljus som bevisar att ljuset finns även i den mörkaste källarhåla. En liten gnista kan så klart vara farlig, om det är gastuber i källaren. Bäst att vara beredd om man tänder en tändsticka i mörkret. Man kanske åker på en smäll. I mörkret där det bor mycket rädsla eller smärta kan ilska ibland vara en positiv reaktion, för det är ju en reaktion. I mörkret blir man på sin vakt, för där hotar många faror. Om det då lyser upp en sekund så är det inte så lätt att veta om det är en snäll kissekatt eller en tiger man ser.

 

Vi har alla ljus och mörker inom oss. Ibland är det 80 % ljus och 20 % mörker, ibland andra procentsatser. Utan ljus inget mörker, men utan mörker finns heller inget ljus. När vi kan så gäller det att fundera på vad vi föder. Mörker eller ljus. De dagarna vi har förmågan att göra aktiva val bör vi göra det. För om vi har minnen av ljus så vet vi i alla fall vad vi letar efter när de mörka dagarna kommer. Själens dunkla natt kommer till oss alla. För en del varar natten längre, för länge.

 

Dom Helder Camara har skrivit många dikter om ljuset.

 

 

 

 

Föd ljuset när du kan. Ge det syre och låt det växa. När du låter ditt ljus lysa ger du omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

Ibland är det inte vårt mörker som skrämmer oss utan vårt ljus. Vi är mer kraftfulla än vi tror. För att vara ljuset behöver man vara modig.

 

När du kan vara en gnista för någon annan, ta chansen. Lys!