Var tapper och var god.
För varje år som går blir jag mer och mer osäker och samtidigt mer och mer tvärsäker. För varje år som går så blir jag mer och mer medveten om min litenhet och på samma gång mer och mer medveten om min storhet. För varje år som går blir min väg snårigare och snårigare samtidigt som min inre kompass visar vägen tydligare och tydligare.
Min värld har blivit så mycket enklare senaste åren samtidigt som den har blivit så mycket svårare. Alltså inte enkelt lika med lätt utan enkelt men också svårt och ibland tungt. Enkelt för att jag tvärsäkert går min väg som jag så tydligt ser. Enkelt för att jag ser vad som är mitt uppdrag i livet och för att jag vet vad jag kan och ännu tydligare vad jag inte kan och inte förstår. Svårt därför att jag har blivit modigare och därmed mer risktagande. Jag vågar mig ut på tunn is och där får man inte tveka för mycket samtidigt som man måste gå varsamt fram. Jag vågar lita på min erfarenhet, min kunskap och min intuition. Men att vara modig och att våga lita på sin förmåga är inte samma sak som att man inte är rädd och att man inte förstår att det finns många sanningar och många sätt att hantera situationer. I varje situation finns många valmöjligheter och det gäller att vara medveten om att det i varje situationen finns olika perspektiv att se situationen från och att det inte är självklart vems perspektiv som har tolkningsföreträde. Varje val man aktivt eller omedvetet gör för med sig ansvar för konsekvensen av ens handlande.
Min litenhet i världen har inte bara med min fysiska storlek att göra. Jag inser att varje människa - även de som är 190 cm - bara är en liten, liten, liten prick...eller inte ens en liten prick utan en mikroskopisk prick på denna jord. Helt obetydlig skulle man kunna tänka. Men se det är vi inte. Det är ingen. Vi är små. Men vi är ruskigt betydelsefulla. Jag är helt övertygad om att varje mikroskopiskt liten människa kan utföra stordåd, mirakel, underverk. För i det lilla sker det stora. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och detta något är det som är världens hopp. Varje liten handling som sker utifrån en god intention är för mig ett bidrag till det goda i världen. Ibland kan våra goda intentioner landa fel och bli till något mindre bra. Så är det och där hamnar vi alla då och då. Men jag tror ändå att våra kärleksfulla intentioner vinner i slutändan. I den vissheten hittar jag styrka när jag famlar i mörker, snavar runt i snårig terräng, gråter för att mitt liv består av kaos och förvirring. När jag känner att jag inte gjort tillräckligt eller att jag har handlat fel. Då frågar jag mig: Vilken intention hade jag? Var den god? Vill jag en annan människa gott? Försöker jag efter bästa förmåga ge min nästa något gott? Eller har jag en dold agenda? Söker jag egen vinning? Så länge jag kan svara ärligt till mig själv så är det gott nog. Även de gånger jag erkänner för mig själv att jag faktiskt hade nåt lite halv (eller hel) elakt i baktanke. Jag är långt ifrån en genomgod människa, men jag gör mitt bästa. Ibland lyckas jag bättre, ibland lite sämre. Men jag försöker vara sann mot mig själv och jag försöker verkligen följa rådet som Askungen får av sin mor i den nya Disneyversionen av sagan.
Var tapper och var god.
När jag sen känner att det blir för svårt att klara godheten på egen hand ber jag; Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden. Gud, ge mig sinnesro. Och sen lägger jag till; Och hjälp mig att vara tapper och god....och gör mig gärna lika vacker som Askungen när du ändå är igång. :)
VVS
Anna