Skönhet kommer inifrån.
Skönhet kommer inifrån. Beviset för det är min spegelbild som jag har mött senaste tiden. Jag torrborstar mig, smörjer fötterna med en speciell fotsalva, händerna med en speciell handsalva, kroppen med hudlotion, rollar ansiktet med jadesten (ja, det är sant), sprayar rosenvatten, använder dagkräm, nattkräm, ögonolja, tvättar håret i fantastiska (dyra) schampon, gör hårinpackningar och masserar in hårserum. Trots detta möts jag varje morgon av en spegelbild helt utan filter. Jag inser ju att det är en selfie, eftersom jag är den enda som är inne i rummet. Men på nåt sätt vägrar jag identifiera mig med den personen som envisas med att visa upp sitt fula tryne i min badrumsspegel. Jag känner igen henne eftersom att hon just nu bor inne i mig. Men att hon är så fräck så att hon till och med tagit över min spegelbild, det kan jag inte acceptera. Personen jag ser i spegeln är tråkig. Hon har ingen humor trots att munnen skrattar. Munnen skrattar men ögonen ler inte. Hon har tappat gnistan och känner inte nån större glädje i det som hon tidigare brunnit för. Det finns till och med en gnutta bitterhet i hennes tankar. Usch och fy, vilken fasansfull person.
Hon har visat sig i min badrumsspegel förr. Dykt upp där de dagar hon absolut inte varit välkommen. Jag brukar släcka lyset och lämna henne i sitt mörker och då brukar hon försvinna av sig självt. Oftast kommer hon när jag kämpar som hårdast med att hålla värmen i midvintermörkret. Hon visar sig sällan när sommarnätterna är långa och när mitt ansikte speglar sig i solen. Hon föds i mörker och kyla, närs av mörker och kyla och sprider mörker och kyla. Hon pådyvlar mig sina negativa åsikter och förpestar mina tankar. Hon kletar sin svarta sörja över mina känslor och gör allt hon kan för att stänga kärlekens dörr. Hon får mig att tvivla, att tveka, att backa. Hennes namn är Rädsla och hon är en del av mig. Oftast är hon pytteliten och blir väl omhändertagen av hennes systrar som heter Kärlek, Mod, Tro och Hopp. Då mår Rädsla ganska bra och håller sina dåliga tankar för sig själv. Men de dagar när Kärlek, Mod, Tro och Hopp är lite trötta och inte orkar visa omtanke till Rädsla så blir hon besvärlig och tar chansen att sprida sitt mörker. För när ljuset blir mindre blir mörkret större och eftersom Rädsla är rädd för mörker så försöker hon släcka ljuset så hon slipper se mörkret. Sen har hon väldigt dåligt konsekvenstänk eftersom det då blir ännu mörkare, och mörkret kan man ju egentligen inte se, eftersom det är så mörkt. Man kan bara känna det.
Idag när jag såg Rädsla i min badrumsspegel så insåg jag att hon inte alls är så fasansfull. Men hon är trött. Trött på att vara rädd. Och eftersom Kärlek, Mod, Tro och Hopp har vilat ett tag nu så är det dags att väcka dem. Nu måste de ta hand om syster Rädsla. Låta henne vila. Låta oron och tvivlet sova, långt inne i ett mysigt rum i mitt inre. Det finns plats för dem också, men inte så stor plats. Kärlekens låga ska brinna och hoppets stjärna ska lysa i mina ögon. Jag bär alla tankar och känslor inom mig. Jag har dessa tankar och känslor. Men jag är inte mina tankar och känsor. Jag skapar mig själv varje sekund av livet och jag kan välja vilka känslovågor jag ska surfa på och vilja tankar som ska styra mina handlingar.
Jag är min spegelbild, men min spegelbild är inte hela jag.
Skönhet kommer inifrån. Beviset är min spegelbild jag har mött senaste tiden. Men jag har ändrat mig. Istället för att döma den och släcka lyset ska jag låta ljuset möta spegelbilden så mörkret kan sjunka undan, låta hoppet visa vägen för kärleken och modet. Rädslan är inte ond, bara rädd.
Sen är det ju faktiskt så att vintermörker och kyla kräver både torrborstning och ögonolja. Kanske också en hårklippning och en massage kan hjälpa skönheten inifrån på traven.
Skönhet kommer inifrån, men fåfängan utifrån. Och helt ärligt så är även fåfängan en del av mig.
Puss och kram
// Anna :)