12 dagar

12 dagar i halvdvala med korta toppar med hjälp av vita små piller. 12 dagar utan träning och utan att ens sakna det. Då är jag sjuk! Det blev bättre några dagar för att sen vända nedåt igen med inflammerade bihålor och ett dunkande huvud. Färre små vita piller och fler sprayduschar i näsan. Nu börjar det kännas bättre men en efter en i familjen däckar. Ja, jag tycker synd om mig.
 
Jag har som tradition att inte tänka alls under julhelgen och några dagar efter. Ibland ända till efter nyår. Det är årets höjdpunkt. Att slippa tänka. Utloggad från sociala medier och från hjärnkontoret. I år har tankarna börjat smyga in redan idag. Jag vet varför men jag hade planerat att skjuta på tankarna till efter nyår. Det är dags för förändring. Jobbigt men kanske också spännande. Jag önskar ibland att jag hade förmågan att stanna, men det är inte min uppgift. Jag väntar på instruktioner. Men nu ska jag logga ut igen. Från nätet och från Hjärnkontoret. Åter nästa måndag.
 
Gott slut och ett Gott Nytt År
 
Anna
Allmänt | | Kommentera |

Lite julefrid om jag får be.

"Lite julefrid om jag får be."
 
Det finns ingen som Rudolf, Sunes pappa. För dig som inte har sett Sunes jul så rekommenderar jag stark att ta dig tiden att se den före jul. Adventsmys, julefrid...Alla har vi nog en bild av hur den perfekta julen ska vara. Själv är jag en julpedant. Jag vill att julen ska vara på ett visst sätt, helst som den brukar vara och som den varit i hela mitt liv. Men nu lever vi ju i direktsändning så det är svårt att klippa bort det som inte blir precis som man önskar. 
 
Att se Sunes jul ger mig lite distans till ordet julefrid. "I år tar jag knäcken." "På oss alla..." kontrar Rudolfs fru. Knäcken inte bara kokar över utan den fastnar i hela köket. Rudolf har knäck över hela sig, drar lös tapeter och barnens teckningar från väggen. Detta går inte attt beskriva utan måste ses. Rudolf är den bästa pappan med ett stort och varmt hjärta. Intentionen är alltid god men oftast slutar det på ett helt annat sätt än han tänkt. 
 
Jag har alltid varit en listmänniska. Listor ger struktur men också förväntningar. Till min förvåning och kanske lite till min förskräckelse har mina listor blivit färre och färre. Inte så att jag slutat planera och strukturera min tillvaro men jag tror jag har släppt en hel del på kontrollen. Det finns så många saker jag inte kan påverka men som kan påverka mig. Kanske medvetenheten om min litenhet och insikten om storheten i litenheten har gett mig modet att släppa lite på behovet av att kontrollera min tillvaro.
 
Jag är en organisatör. Jag gillar att veta hur saker och ting är tänkta att vara. Syfte är ett nyckelord för mig. Varför gör vi så här? Gäller både i yrkeslivet och privat. Om svaret är "bara för att..." är det helt ok. Då vet jag. Men jag vill gärna veta syftet. Därför tar jag mig en funderare över varför jag firar jul, varför vi firar jul i min familj. 
 
Svaret är enkelt eftersom Rudolf är min hjälte. "Lite julefrid om jag får be." 
 
Så klart vill jag tillfriskna från min eländiga förkylning så jag hinner baka limpa, stryka dukar, skura toaletterna och köpa julblommor. Självklart vill jag att hela familjen ska vara friska, glada och harmoniska. Naturligvis vill jag ha en stjärnklar himmel och -8 grader vilket enligt mig är det perfekta julvädret. Sen är det ju ett plus om tomtegröten blir krämigt god och skinkan perfekt. 
 
Men det kan ju också bli på ett helt annat sätt. Det här blir första julen i hela mitt liv utan min mormor. Under julen är saknaden efter de som lämnat oss extra stor. Så här före jul påminns jag om den julen när vi fick veta att en av de raraste ungarna på jorden hade leukemi. Eftersom de flesta av oss ser julen som en glädjens tid när vi ska få möjlighet att samlas med nära och kära blir den också för många en tung tid, i saknad av nära och kära. Julen är en tid för gemenskap. Gemenskap ligger nära samman med utanförskap. Jag tänker att det finns många människor som inte har en gemenskap att höra samman med, ensamma människor. Och även människor som finns i en fysisk gemenskap men som känner sig ensamma ändå. Den ensamheten kanske känns ännu större på ett sätt. Det finns barn som fasar inför julen och julens helvete i form av alkohol och den skit som kommer med den. Här har jag en jättestark åsikt. Det är aldrig rätt att berusa sig framför sina barn. 
 
Julen kommer oavsett om vi är förberedda eller inte. Juletiden kommer även i Berlin i år. Juletiden kommer till de som lever i sorg och saknad och till de som lever i kärlek och trygghet. Vi kommer alla att möta juletiden och julens budskap på vårt eget sätt. Inget är rätt eller fel. Många har inte så stora val. 
 
Jag kommer att se på Rudolf och försöka påminna mig om att när man gör sitt bästa med en god intention är det gott nog. Sen kanske Patrik tycker att jag tar "...knäcken på oss alla." 
 
Jag kommer också att läsa Lukas 2:1-20 för att påminna mig om den perfekta julen. 
 
Det finns en sång som jag lyssnat mycket på under hösten, "Jag viskar en bön".
 
Och jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har
För dom som gick in i natten
Utan att hitta tillbaks
Jag viskar en bön i natt
För alla dom som väntar
För dom som har tappat hopp
För alla där ute som längtar

Men jag viskar den inte. Den blir som ett mantra inom mig. Om och om igen tills den fyller hela mig. Jag blir en bön. Vår värld är så hård och kall. Vi måste hjälpas att att värma den, att göra den mjuk och välkomnande, för varandra. Jag ropar högt, men är den nån som hör. Tvivel och tro hör nära samman. Även tro och hopp. Jag hoppas. 
 
Och störst av allt är kärleken.
 
Lite julefrid om jag får be.
 
 
Anna <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

För här kommer alla känslorna på en och samma gång.

För här kommer alla känslorna på en och samma gång. Här kommer alla känslorna på en och samma gåååång.
 
Jag vet inte vad det beror på men senaste tiden har låttexter ramlat in i huvudet på mig titt som tätt. Eller låttexter var väl att ta i, men i alla fall refränger, eller rader ur låtar. Ofta vet jag först inte vilken låt det är, eller vilken artist utan måste googla mig fram. Oftast är det låtar från min ungdom, alltså från åttiotalet. Kan ju helt enkelt bero på att nästan all bra musik skrevs i min ungdom, eller före min ungdom. Igår var det Magnus Uggla som ropade i mitt huvud och idag dök plötsligt Per Gessles röst upp från ingenstans.
 
Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Ja, så är det just nu. Mycket känslor. Nära till skratt och nära till gråt. Nära frustrationen och faktiskt rätt så nära aggression.  Uppgivenhet finns där också. Och otillräcklighet. Rädslan av att inte räcka till varken i tid, omtanke, kunskap eller omdöme. Jag brukar inte vakna på natten utan att direkt kunna somna om. I natt vaknade jag, och fortsatte att vara vaken. Tankar som jag vanligtvis lämnar utanför sovrummet dök oanmälda upp i mitt huvud. De hade väl smugit sig in när jag inte såg...Vis av erfarenhet vet jag att problemlösning inte hör sänghalmen till. Därför sa jag vänligt men bestämt till tankarna att packa sig iväg ögona böj. Tyvärr lyssnade de inte utan stannade kvar. Minst en timme våldgästade de mitt huvud och lyckades övertyga mig om att jag inte bara är trött utan även värdelös, kärlekslös och ineffektiv. Med hjälp av mina inövade insomningstekniker lyckades jag till sist somna om och vaknade ett par timmar senare med påsar under ögonen och tröttare än jag var när jag gick och lade mig.
 
Så här i dagsljuset har jag värderat nattens överläggningar och kommit fram till att det stämmer att jag har vissa brister inom diverse områden. Ineffektiv, kanske rent av lat, trött, bristande kunskap och omdöme i vissa frågor och säkert andra saker också. Men så här i dagsljus ser jag också att jag har en del styrkor. Och om jag subtraherar och adderar mina brister och styrkor så tror jag faktiskt att jag hamnar på plus.
 
Jag tror mig veta att jag inte är ensam om att känna otillräcklighet och tvivel. Jag har Inga råd att ge. Tyvärr. 
 
Hoppas du får en fin kväll i adventstidens anda i form av kärlek, hopp, tro och medmänsklighet.
 
Kram <3
Anna
 
 
Upp