Mål, val och själens fågel.

Vi lever i en målinriktad värld. Målen är olika och även vägarna dit. Äsch, säger en del. Jag är inte så målinriktad. Jag tar dan som den kommer och följer hjärtat. Bullshit, säger jag. Vi är mer målinriktade än vi tror, vare sig vi vill eller inte. Säkraste sättet att få lön i slutet av månaden är att fullgöra de uppdrag man tagit på sig. Och har man inga uppdrag så letar de flesta av oss saker att utföra (mål att nå) för att få en slant i lönekuvertet. Vi går en hel massa år i skola och når målen (!!!) som är satta åt oss av andra och målen som vi sätter själva. Det är de stora målen i livet. Sen sätter vi upp andra mål. Vi har alla våra Mount Everest att bestiga. Ibland har vi inte planen klar för oss, ibland har vi det. Ibland upptäcker vi att vi plötsligt står där uppe och viftar med segerflaggan. Vi ska äta fem mål mat om dagen...Jag åkte till affären idag med tanken att jag skulle handla mat för några dagar framöver. Målet var lite diffust så jag har nu mat för två dagar i kylen. En lista hade varit att föredra. En plan för att nå målet. Jag skulle kunna säga; Nu måste jag handla om ett par dagar igen. Tråkigt och irriterande. Men faktum är att jag innan jag åkte till affären valde att vara oplanerad med risk att inte nå målet att handla för flera dagar. Mål och val. Att välja och att planera. Ibland har jag så många val att göra att det känns som om jag ska bli galen. Vilka tomater ska vi ha? Var ska vi åka på semester? Ska jag klippa håret? Ska jag boka massage? Vad ska vi äta till middag? Små val hundratals gånger om dagen och stora val lite mer sällan. Och vad är målet för det här inlägget då? Ingen aning. Så här på sommaren kan det vara skönt att släppa rutiner och ta dagen som den kommer. Det kan också vara stressande och jobbigt. Vi är alla olika och vi har olika behov. En del gillar att planera, organisera och följa fasta rutiner. Andra gillar att planera, organisera och sen göra precis tvärtom. Vissa planerar nästan ingenting och mår hur fint som helst. Sen kanske familjemedlemmar har andra behov. Vad mår mina barn bäst av? Min man? Kanske det är så att jag tror att jag gillar att ha kontroll och fasta rutiner därför att jag aldrig testat något annat. Det viktiga kanske är att man om man känner att något inte känns bra gör en liten kartläggning över situationen. Vad felas? Hur vill jag att det ska vara? Vad är första steget? Hur vill jag känna mig under min semester? För att komma dit man vill så måste man se sig omkring och se var man befinner sig. Är man på rätt väg eller har man hamnat på ett sidospår. Är det ett trevligt sidospår som jag gärna kan promenera på ett tag eller är jag på väg åt helt fel håll? Om man nu råkar vara ledig lite under sommaren kanske man kan ta sig lite tid att bara sätta sig ner och glo in i väggen ett tag (=titta på sin make/maka eller något annat som råkar vara i vägen.) Det kanske är trevligare än man har trott att låta målet vara där man just nu befinner sig. Våga stanna upp i båda tanke och handling för att bli ett med sig själv, låta kroppen och själen smälta ihop till den enhet den är menad att vara. Om vi lyssnar riktigt ordentligt kanske vi kan höra inte bara fåglarna i skogen utan även den lilla fågeln som bor inom oss, själens fågel. Den viskar hemligheter och sanningar till oss om vi vågar öppna våra hjärtan för att lyssna. Det är inte alla som hör den. En del hör den ofta, en del mer sällan och en del hör den, men förstår inte vad den säger. I dagens brus och stress hörs inte själens fågel så bra, fast den ibland ropar ganska högt. Så, stanna upp, stilla dig och lyssna ordentligt. Då kanske du också hör den. VVS Anna :)
Allmänt | | En kommentar |

GÄSTINLÄGG

Inspirerad av Linas inlägg tog jag reda på lite mer om mig själv. Oxen är lugn och välbalanserad, tolerant och pålitlig. Så länge de inte blir tillräckligt retade förstås, då kan de bli riktigt arga och de är dessutom ganska långsinta. Få saker gör den här oxen lika arg som dessa, ursäkta uttrycket, nej jag ber förresten inte om ursäkt, idiotiska rasister. Jag kan ärligt talat inte förstå hur man tänker. För mig är det obegripligt hur någon kan anse att en människas värde sitter i hudfärg och utseende. Hur en människas rätt att leva ett värdigt liv sitter i religion eller var man är född. O-b-e-g-r-i-p-l-i-g-t. Vi lever alla på samma planet och så vitt jag vet finns det inga naturliga landsgränser utmärkta på den. Alla borde ha rätt att leva på den plats de är säkra, oavsett var på jorden det är. Även om jag skulle ta hänsyn till landets gränser kan jag inte förstå hur man kan säga att vi tar emot för många flyktingar. Frankrike har 65 miljoner invånare, Spanien 47 miljoner och Kina 1,3 miljarder. Sverige har 9 miljoner. Hur kan vi vara för många? Återigen, jag kan inte fatta. Jag är inte ens sarkastisk när jag säger att jag inte förstår. För i mina ögon är det helt enkelt obegripligt hur någon kan anse att vi borde ta emot färre. Vem av de som kommit hit skulle inte ha fått komma? Vem av de som lämnat sitt hem, sina vänner, sin familj för att på något sätt hitta trygghet borde skickas tillbaka? Det som gör mig argast, av allt som gör mig arg när det kommer till rasism är när man säger att vi tar emot för många invandrare i Sverige. Som om de framförallt är invandrare när det i själva verket är Ali Husseini utan glasögon, det är Ali Husseini med glasögon, det är Hamed och Asgar, det är Moise, det är Nina, det är alla andra. Som kommit hit för att de av olika anledningar inte kunde stanna i det land de kommer ifrån. Ärligt talat, de skulle knappast ha lämnat sina familjer och sitt hem frivilligt för att flytta hit, till Överkalix. Det är det ju ingen annan som gör. Det finns så mycket mer jag skulle vilja säga. Jag skulle vilja säga att jag inte tycker att det spelar någon roll att om de som kommer inte är ”barn” för jag skulle aldrig kunna tänka mig den skräck och sorg jag skulle känna om jag blev tvungen att lämna mitt hem, trots att jag inte är något barn. Jag skulle vilja säga att jag på ett extremt egoistiskt sätt, även om jag för deras skull givetvis önskar att de sluppit, är tacksam för alla de som kommit hit, för att jag har fått lära känna människor som jag ser som mina vänner och för att de har öppnat mina ögon för världen. VVS /Emma Om någon kan tala om för mig, och Pojje, hur man gör så att styckena syns och all text inte är en enda stor massa skulle vi bli glada.
Allmänt | | 4 kommentarer |
Upp