Jag var ett barn med särskilda behov.

Min mamma har berättat för mig att jag brukade klaga på min fröken när jag gick på lågstadiet. Jag tyckte att hon gick omkring i klassrummet och pratade högt och störde. Sanningen var nog den att hon smög omkring och hjälpte barnen på ett väldigt lågmält sätt. Sanningen är också den att jag är en väldigt ljudkänslig person som inte kan koncentrera mig om det låter runt mig. Det är en känslighet som jag hade som barn och som följt med mig upp i vuxen ålder. Jag skickar en tacksam tanke till mina fina fröknar som jag hade under låg- och mellanstadiet som skapade en miljö i klassrummet där jag fick arbetsro och möjlighet att koncentrera mig. Än idag har jag svårt att klara ljud och faktum är att min ljudkänslighet blir värre och värre för varje år. Vissa dagar är ljudet av tangenterna ett störande moment. Att ha fem barn innebär att tiden för tystnad och lugn och ro är väldigt begränsad. Jag behöver tid av tystnad för att klara vardagen. Och då menar jag fullständig tystnad. Ingen som slörpar te eller kaffe eller bläddrar i en tidning så det prasslar högt. Ja, så känslig är jag. Men får jag min tid i stillhet och ro klarar jag sen av att vistas i den moderna världens starka ljud och ständiga brus. 
 
Jag är 40 år och har lärt mig hantera min ljudkänslighet. Men jag är inte ensam om detta. Det finns många som har samma känsliga hörsel och/eller känlighet för andra intryck i miljön. Många har svårt att koncentrera sig om det är mycket rörelse i rummet eller om det doftar starkt. Jag har inga problem med inlärning. Jag behöver inga fasta rutiner för att klara vardagen. Men jag behöver lugn och ro för att koncentrera mig. Vad vill jag säga med det här halvtråkiga inlägget då? Egentligen bara att jag tror att många barn (framförallt) och vuxna lider i tysthet av ljuden som ständigt finns runt omkring oss. Att en skolmiljö där barnen varje lektion får arbeta tillsammans och småprata är förödande för vissa barn i en klass. Barn som kan klara av ett svagt surrande någon lektion då och då men som behöver en tyst och lugn miljö för att kunna koncentrera sig. Jag pratar inte om barn med ADHD eller andra särskilda behov. Jag pratar om barnen som ofta lider i tysthet och som inte ens vet att deras behov är lika viktiga som barn med andra behov.
 
Jag var ett barn med särskilda behov. Jag var i stort behov av lugn och ro. Jag kan tänka mig att ett sånt uttryck inte ens fanns när jag var 7 år. Ändå fick jag det av mina fröknar och av min klass. Vi hade klassens roliga timme och vi gjorde grupparbeten där vi jobbade och pratade med varandra. Men vi fick lugn och ro när vi arbetade enskilt. Och det mådde jag bra av. Jag hade särskilda behov. Det hade alla mina klasskompisar. Många hade det särskilda behovet att de behövde lugn och ro. Många hade behovet att röra på sig och ropa högt. Det behovet fick de (vi) också utlopp för. Vi hade gymnastik och raster.
 
Jag tror vi behöver mer stillhet, tystnad, lugn och ro i vårt samhälle. Jag tror att många barn och vuxna har det särskilda behovet.
 
VVS
Anna :)
Allmänt | | Kommentera |

Jag är mer än min prestation!

Jämför dig inte med andra! Det har jag hört många gånger i mitt liv. Jag är en tävlingsmänniska och tävlar så fort jag får chansen och i alla möjliga grenar. Jag gillar att jämföra mig, både med mina egna resultat och med andra. Jag älskar att vinna och jag avskyr att förlora. Visst, det kan gå till överdrift ibland. Jag tänker inte ens berätta om situationer där jag tävlar, utan att mina motståndare ens vet om att de deltar i en tävling. Oftast vinner jag då...och det kan ju bero på att de andra inte anstränger sig så mycket eftersom de ju som sagt var inte vet att det är en tävling. Men det är ju upp till dem tycker jag. Och om de förlorar så vet de ju inte ens om det eftersom de inte vet om att de deltog i en viktig tävling. Jag erkänner att det finns nackdelar av att ha en sån, vad ska jag kalla det, livsstil. Det finns risk att min prestation blir lika med mitt människovärde och att jag när jag misslyckas (vilket jag faktiskt gjort vid ett par tillfällen i livet) inte blir så mycket värd. Jag talar nu om självkänsla kontra självförtroende.  Att söka bekräftelse och värde genom att prestera, att lyckas, att vara duktig. Det är faktiskt inte så bra. Jag inser det. Därför har jag tagit kontrollen över mitt liv och begränsar mitt tävlande och min önskan att ständigt prestera.  Numera springer jag t.ex. en gång i veckan utan att ta tid! Alltså jag tar tid, men jag tar inte tid hur fort jag springer utan bara hur länge jag springer. Och jag bryr mig inte om hur långt jag springer. Jag bara maler på i sakta mak och låter tankarna flyga iväg. Väldigt skönt, för kropp och själ. Jag upptäcker till och med när jag ökar tempot och saktar då ner igen till detta behagliga icketävlingstempo.
 
Min dotter sa idag; Jag gillar att få bra på prov. Jag frågade; Har du någonsin haft dåligt på ett prov? Dottern; Ja, på växtprovet!!! Vi brast båda i skratt, eftersom det växtprovet var när hon gick i sjuan för fyra år sedan...Saken är den att hon gillar att lära sig saker. Ska man förhindra det? Det är inte så självklart att man inte ska prestera. Hur skulle världen se ut om vi inte hade människor som gillar att prestera. Vilka läkare skulle vi gå till, vem skulle uppfinna alla kluriga manicker och makapärer som hjälper oss i vardagen? Det "farliga" är väl när vi blir vår prestation, när vi inte har ett värde utan att vinna tävlingar, få höga betyg eller bli utsedd till årets chef för fjärde året i rad. Tyvärr är det svårt att märka sånt. Ibland kan det ta år innan man upptäcker att vår självkänsla är i botten. Ibland tappar vi den på vägen, utan att märka det. Det läcker ut lite här och där och plötsligt är den slut. Och om vi presterat och legat på topp när självkänslan läckt ut märker vi inte att den är borta förrän vi "misslyckas" i en prestation på något sätt.
 
Vi är inte bara vad vi äter, vi är våra handlingar, våra tankar och våra känslor också. Jag gillar att tävla och det tänker jag fortsätta med, men jag är inte min prestation, jag är så mycket mer än det. Ibland kommer jag ihåg det, ibland inte. Att vara människa är ett hårt jobb ibland. Det gäller att inte vara så hård domare mot sig själv.
 
Ylva Eggehorn skriver:
 
När minnena jagar mig,
tar jag min tillflykt till dig.
 
Du skriver inga journaler.
Hos dig finns inga arbetsintyg.
 
Det foto du har av mig
sitter inte i ett kontrollregister
 
Nej, jag vet i djupet av mitt hjärta
att du bär det någonstans i en varm ficka.
 
och visar det med glädje för var och en
som vill öppna ögonen och se:
 
det här är min älskade son
min utvalda dotter,
 
som jag bär dag och natt
genom försoningens bergspass.
 
Så när jag inte tror på mig själv när jag säger att jag är värdefull så skickar jag en stilla bön till Gud; Bär mig tills jag orkar vandra själv.
 
VVS
Anna:)
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp