Vi är alla flyktingar.

Jag har än en gång slagits till marken av en annan människas skrivna ord. Denna gång Navid Modiris ord.
 
"Det är lätt att tro att centralstationen nu är tom på flyktingar, men de är kvar. Varje dag kommer de i stora klungor. Vi kliver ur taxibilar och bussar för att sätta oss på tåg och i andra bussar. Vi bär våra portföljer och träningsväskor som ett skydd mot eventuella fiender. Vi skyddar våra öron med hörlurar för att slippa höra krigets oväsen runtomkring...Ingen vet egentligen vart de ska..."
 
"Det är därför så många är så rädda när de träffar dig. Eller blir arga när de hör om dig. För att de blir påminda om att imorgon kan det vara deras tur att lämna sitt hem."
 
"Men jag vill sluta. Jag vill sluta fly nu. Både med mina fötter och mitt hjärta. Det räcker nu...Jag vill verkligen vara hemma nu. Jag vet att de sitter där med sina öppna famnar och kärleksfulla blickar och bara tar emot mig. Men jag vet inte hur man gör."
 
Modiri skriver att vi alla är flyktingar. Han sätter ord på mina diffusa men intensiva känslor och tankar.
 
Vi flyr från olika saker. I hopp om att hitta hem. Vi jagar livet i tron att vi kan hinna ifatt. Men vad vi egentligen gör är att vi springer förbi. Vi flyr från oss själva, våra innersta drömmar, önskningar, våra minnen och vårt djupaste jag. Orden flykt och hem är starka ord. Doften av flykt, den fräna doften av rädsla. Men kanske också den blommiga doften av hopp och den syrliga doften av längtan. Längtan mot det okända men ändå välkända, längtan efter trygghet. Doften av hem. Doften av en varm, mjuk famn. Av det välkända, det som gör att vi kan landa mjukt och skönt. Doften av mat, barndomens mat. Alla hem är inte trygga, alla har inte haft ett hem. Men alla vill komma hem. Hem till en trygg famn, till ett varmt hjärta, till kärlek. Det hemmet är inte en plats. Eller i alla fall inte bara en plats.
 
Att komma hem är när hela ens väsen säger: Det är okej. Allt är bra. Du är perfekt. Med alla dina brister. Du är perfekt.
 
Vi är ständigt på väg. Ofta går det för fort. Vi missar stunderna, ögonblicken när vi hittar hem. Ögonblicken när allt är bra. När det är tryggt och stilla. Jag har blivit bättre på att våga vila i stunden när allt är bra. Ibland kommer den i soffan på kvällen. Men lika ofta mitt i livets brus och stress, på jobbet, i korridoren, i klassrummet. Ögonblicket när jag är hemma i mig själv och jag vet att allt är bra, just nu. Jag behöver inte jaga, fly.
 
Det gäller att vara uppmärksam på när man hittar hem till sig själv. Det kan komma på de mest oväntade platser, i de mest oväntade situationer och med den mest oväntade människan. För ingen människa är en ö, eller hur. I mötet, det är då det händer.
 
I mötet med en annan människa kan plötsligt en stor pusselbit falla på plats. För Modiri är det en kvinna på en tågstation. I en namnlös kvinna möter Modiri sig själv. Han inser att han kan sluta fly. Han stannar upp och möter det han har flytt ifrån hela sitt liv. "Men det är okej. Det räcker nu."
 
Jag tror att vi alla kommer att möta den personen. När vi minst anar det. Den personen som gör att vi förstår att allt är okej. Det är inte säkert att den personen tar fram dina finaste egenskaper. Kanske det är någon som provocerar hela ditt jag, den du skapat för att stå ut med dig själv.
 
Jag har mött den personen. Där jag minsta anade det. Det gäller att vara uppmärksam. Och modig.
Allmänt | | Kommentera |

Hjärta och hjärna

Igår fick jag syn på en liten oansenlig bok i bokhyllan. Kunde inte komma ihåg att jag sett den förut så jag blev nyfiken och drog ut den. En tunn, blå pocket med titeln Du är mer än du anar av Tommy Hellsten. Jag har läst Hellsten förut men den här minns jag inte. Jag har idag fått veta att det är Emmas bok. Hon har fått den av en kompis.
 
Nu har jag snart läst ut den och den talar direkt till mitt hjärta.
 
"Det går inte att vara människa utan att ha någon att vara människa åt."
 
"Och när människan är i kontakt med sin själ, är ödmjukheten närvarande." "Intuitionen är själens sätt att tilltala oss bortom förnuftet."
 
"Galenskap är mod att kliva ut ur konventionalismen, göra sådant som överraskar andra, som får dem att kippa efter andan och fördöma oss av rädsla." "...de som befinner sig på den svindlande resan mot sin födelse känner instinktivt igen varandra."
 
Hellsten skriver om konsten att bli vän med sin själ. Han skriver om visheten och hur själens vishet står över förnuftet. Med stor ödmjukhet men med ännu större mod visar han hur svagheten är vägen till den största kraften i världsalltet - kärleken. Den äkta, sanna kärleken är fri. Den vill inte fånga oss. Den vill göra oss fria, den äkta sanna kärleken gör oss till den person vi är.
 
I Gabriellas sång finns en mening som säger mycket om det: Jag har aldrig glömt vem jag var. Jag har bara låtit det sova.
 
Ord är fantastiska. Ord sammansatta till en vacker text kan skapa magi. En liten oansenlig bok i bokhyllan visste att jag behövde den idag. Är det en slump?
 
I onsdags hörde jag en låt - som gjorde att en tung sten släpptes från mitt hjärta. Ord, rakt in i själen. Det var ord jag förstod med hjärnan. Ibland är de starkaste orden de man inte förstår med hjärnan utan bara med hjärtat. Opera på italienska får mig att gråta floder. Själens språk, kärlekens språk, intuitionens språk är inte alltid begripligt för förnuftet. Jon henriks jojkande, äkta känsla. Musik kan vara vägen till vår själ, till vår kärlek. Ibland förstår vi orden med hjärnan, ibland med hjärtat.
 
Hellsten talar till mig med sina ord. Med mitt förstånd läser jag hans text. Men det är i min själ jag förstår den.
 
"Det går inte att vara människa utan att ha någon att vara människa åt."
 
När jag läser det förstår jag det som inte alls är självklart för vetenskapen. Jag förstår med mitt hjärta att själens vishet och kärleken vinner över förnuftet.
 
<3
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Var blomman!

Jag läser om en mor som skriker ut sin smärta när hon återigen tvingas att se sin son lämna henne, lämna allt. Skillnaden denna gång är att han nu lämnar trygghet. Förra gången han lämnade sökte han trygghet.Jag ser bilder av flyende rohingyer och läser deras fruktansvärda vittnesmål. Jag läser om orkaner och svält, om krig och människors ondska. Mörkret sveper över jorden som en enorm dementor. Tar med sig själar, kärlek, hopp och skratt. Lämnar efter sig stängda hjärtan, tomma ögon och smärta. Hur kan jag fortsätta mitt liv som om ingenting hänt? Hur är det möjligt för människor att lämna allt och börja om, igen och igen och igen. Hur är det möjligt att fortsätta? Vad är det för fantastisk superkraft som människor i svårighet tar fram? Från vilken källa kommer styrkan? 
 
Jag läser Magda Gaads rapporteringar från Syrien och Irak. Jag ser hennes bilder. Små barn med vuxna ögon, mammor mycket yngre än jag som ser ut som gamla människor. Syrien, hellre ett ödeland än ett fiendeland läste jag någonstans. Jag ser en bild på ett hus, sönderbombat, omöjligt att bo i. Där står en man, han bor där med sin familj. En blomma i en kruka berättar att det finns liv i en sönderbombad stad. En blomma är ett bevis för att där finns bultande hjärtan. En blomma på en balkong är ett tecken på att där kanske fortfarande finns ett leende, någon som smeker kinden på ett barn. 
 
En blomma på en balkong i en sönderbombad stad är ett tecken på hopp. 
 
Jag läser Magda Gaads berättelse om hur hon ensam i en sönderbombad stad blir någon, en människa, en vän, genom att bli en del av en gemenskap. Genom att dela bröd får hon även möjlighet att dela sorg, smärta, hopp, drömmar. Skratt och gråt, gemenskap, en utsträckt hand, inte bara en gest. 
 
Att bli inbjuden till gemenskap i en sönderbombad stad är ett tecken på att kärleken lever. 
 
"Jag tyar icke mer Karl-Oskar." Men hon gör ju det. Var kommer kraften ifrån? 
 
Det är så mycket mörker så det verkar nästan omöjligt att göra något. Min femhundring till Världens barn, inte ens en piss i Mississippi. Det känns hopplöst och ibland känns det som om jag bara vill dra en stor filt över mig och sova. Sova och hoppas att jag vaknar till en ny värld. 
 
Det kommer inte att hända. Det är mörkt och ibland är det övermäktigt. Men det finns också så mycket ljus. Ett enda par glittrande barnögon. En hand som fattar en annan utsträckt hand. Ett leende. Två ögon som möts. 
 
Ett mörkt rum förlorar i kampen mot en enda tändsticka. 
 
En blomma på en balkong i en sönderbombad stad är ljuset. 
 

Låt inte mörkret hindra dig att söka ljuset!
Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.
Vill du att ljus ska leva, tänd då hos andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker.
Tänd rättens ljus i korruptionens mörker.
Tänd trons ljus i förnekelsens mörker.
Tänd hoppets ljus i förtvivlans mörker.
Tänd kärlekens ljus i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Jag säger: Var ljus! Var blomman!

Allmänt | | Kommentera |
Upp