Regler...

Jag är oerhört intresserad av regler. Jag har under hösten varit på flera föräldramöten där man pratat om vikten av att ha gemensamma regler. Min åsikt är att man förenklar en oerhört komplicerad fråga. I en åk har man gjort trivselregler - positivt formulerade. Bra, för då skriver vi hur vi vill vara. Men borde det heta regler? Kanske hellre "våra tankar om trivsel" eller något annat. För vad händer när man bryter mot en regel? Ska det vara någon form av konsekvens eller bygger regelsystemet på att om nästan alla följer reglerna så blir det relativt bra trivsel. Ska man i så fall turas om att bryta mot reglerna? Svårt det där.
 
Ska man ha rätt att bryta mot reglerna om man har en sån dag att man råkas göra det just idag. Hur ofta får man i så fall ha såna dagar? Om vi ska jobba i grupper om tre och tre och läraren har gjort grupper, och säger att ingen får byta grupp. Vad händer om en elev byter ändå? Ska alla få byta eller är det bara en som får byta eller får den som bytt en tillsägelse om att det är fel...men får stanna kvar i gruppen?
 
Regeln arbetsro verkar ju vara bra, men vad händer när arbetsron störs? Är det en regel med en konsekvens eller ska läraren alltid ta hänsyn till varje individs mående just då? Eller är det en riktlinje, en norm, ett bud, kutym...Eller är det regler av den typen som barnen lär sig i idrott. T.ex. kan barnen foul = fem fouler = utvisning, foul i straffområde = straffkast, tackling i fotboll kan bli en frispark eller en straff, riktigt fult beteende blir gult kort. I hockey vet barnen att man blir utvisad vid tripping eller hooking (nåt sånt).
 
Som förälder önskar jag tydlighet.
Barn som sköter sig i skolan varje lektion, varje dag, i flera år. När och hur får de barnen den uppmärksamhet de har rätt till? Ja, det finns såna barn.
 
Att vara förälder är svårt. Alla kämpar med sina svårigheter och med sina liv.
 
Jag tycker det är viktiga frågor som tål att diskuteras. Och som bör diskuteras.
Allmänt | | 4 kommentarer |

Då kommer alla känslorna på en och samma gång...

Jag är en människa som har nära till mina känslor.  Ibland kommer till och med alla känslorna på en och samma gång...Jag använder även alla mina sinnen väldigt intensivt. Jag känner dofter, jag hör och lyssnar, jag är känslig för hur saker känns mot min hud och mina ögon suger in det som kommer för min syn. Så var det på min löprunda i morse. Jag sprang efter älven och ängarna och det var så vackert så jag fick tårar i ögonen. Jag kände doften av gräs och höst. Jag kände den kalla luften mot min kropp som blev varmare och varmare för varje kilometer. Kallt och varmt, samtidigt, en konstig känsla. Jag hörde fåglarna kvittra, löven prassla och fötternas ljud mot underlaget. Jag springer aldrig med musik. Jag vill uppleva, leva. Ibland nar jag springer så går benen nästan av sig självt. Det är en härlig känsla och så var det idag. Så kom då alla dessa känslor. Om vart annat. Känslor och tankar om livet, just nu, idag.
 
Jag kände en fullkomlig lycka över att få finnas i denna vackra bygd. Lycka över min stora fantastiska familj. Lycka över att min kropp vill och orkar springa och göra det jag vill göra. Lycka över att jag har mod att leva livet som jag vill. Jag kände glädje över att mina äldsta döttrar idag har gett sig iväg på en resa. Ett äventyr som vi hoppas ska bli så fantastiskt och roligt som de förväntar sig. Och samtidigt med denna fullkomliga lycka kände jag en sorg i hjärtat. Sorg över de nära och kära som inte finns hos oss. Rädsla för hur fort lycka och glädje kan bytas mot sorg och smärta. Glädje och sorg. Hand i hand, så nära och så långt ifrån varandra. Mina tankar gick till de som lever i sin sorg, med sin sorg, varje dag, hela tiden.
 
I min glädje över mina döttrars resa finns även en oro. Oro och rädsla för att något ska hända, över att de ska bli ledsna och besvikna. En mors oro som kommer från den starkaste av alla känslor - kärleken. När jag sprang efter älvskanten var mina tankar bitvis oroliga. Men mitt hjärta sprängfullt av kärlek. Oro och kärlek går också hand i hand.
 
Jag kände skrattet i mig. Bubblande och kittlande. Jag kände tårarna i ögonvrån. Tårar av lycka, sorg, glädje och kärlek.
 
Nu sitter jag här och skriver. Fortfarande i träningskläder. Kroppen har landat och tankarna har jag sorterat. Men känslorna lever sitt eget liv. Känslorna, de äkta känslorna, tror jag inte vi kan styra. Det vill jag inte heller. Jag välkomnar de känslor som för stunden väller upp i mig. Av den enkla anledningen att det är lika bra. De gör ändå som de vill. Själens fågel sjunger sina egna sånger inom oss. Om vi förtränger sångerna och känslorna så kanske fågeln slutar sjunga och vad är vi då, vem är vi då?
 
VVS :)
 
Allmänt | | Kommentera |

Olika typer av skor.

Att välja vilken typ av sko man vill vara.
 
Det är skönt att gå omkring och vara som en gammal intrampad toffla som alla gillar och som är mjuk och följsam. Alla är inte alltid såna. En del är  som en obekväm, ny sko som man får skavsår av. Då gäller det att testa skon och se om den håller. En sko av dålig kvalitet blir aldrig följsam och kommer att spricka och gå sönder rätt snabbt. Den håller helt enkelt inte. En rosa billig partysko för 199 kronor t.ex. Snygg vid första anblicken och rolig en kväll, eller en halv i alla fall.
 
En sko av god kvalitet kan man däremot ha en lång tid och blir mjuk och följsam med tiden men förlorar däremot inte stadga och stabilitet. Själv gillar jag kvalitetsskor, även om de är dyra och man ibland måste gå in dem och få lite skavsår i början. Då spelar det ingen roll om det är en ridstövel, en promenadsko eller en partysko. Är det kvalitet så kommer man att kunna promenera långt och länge, dansa hela natten lång eller rida 10 hästar om dagen. Men om man blir för följsam och mjuk kanske det är det dags att sula om och svida om till en lite stramare skotyp.
 
För tillfället är jag en högklackad, ny skinnsko. Riktigt obekväm, men när man går några mil i en sån sko vill man aldrig byta. Vad är du för skotyp? ;)
 
VVS :)
Upp