I´m back ;)

I´m back!!!
 
Försökte ta mig in på bloggen igår, men av någon outgrundlig anledning kom jag inte in...på min egen blogg. Idag gick det bättre och jag är i alla fall här. Uppdaterade först min träningsdagbok där jag gnällde över min förkylning som förpestat min tillvaro i en månad, drygt. Jag är numera en otränad latmask som inte har kvar en enda muskel på kroppen förutom det som behövs för att stå, gå, ligga, sitta, tugga och prata. Inte ens skrattmusklerna finns kvar tror jag. Jag hoppas det är slut på förkylningen snart eftersom jag är grymt träningssugen. Och då menar jag GRYMT SUGEN PÅ ATT TRÄNA!!! Jag vill spinna, springa, boxa, pumpa, rida, åka skidor, göra armhävningar till jag faller ihop, chins till jag ramlar ner på golvet, upphopp till benen viker sig och vadpress till vaderna krampar. JAG LÄNGTAR!!! Jag längtar till och med till jag får simma och det är det tråkigaste jag vet. I morgon är det min födelsedag och min plan är att jag ska köra ett lättare träningspass för att sedan gå på massage. Det är mina egna födelsedagspresenter till mig själv.
 
Jag har under min rehab funderat på bloggämnen och kommit på en massa saker att skriva. Ikväll är jag dock lite för trött för att sätta igång hjärnverksamheten på allvar så det blir en mjukstart med lite meningslöst skriveri.
 
Jag ska idag berätta lite om min rehabtid som varat drygt en månad. Under första tre veckorna var jag inte ens in på FB. Jag kollade e-posten en gång per dag, inte mer. Och vet ni vad...man behöver inte FB. Man behöver inte vara anträffbar dygnet runt. Det går bra att lämna telefonen hemma när man tar en promenad till Bränna. Det har varit en härlig tid, trots förkylning och regn. Kanske det är så att förkylningen har varit en gåva till mig för att låta kropp, tanke och själ komma ikapp varandra. Eller rättare sagt bromsa upp till ett nolläge, för att starta om igen. Att låta tankarna bromsa in, att känna dofter, lyssna på tystnaden och de små vardagsljuden, att dricka en kopp kaffe och verkligen känna smaken, att låta kroppen röra sig långsamt, så långsamt att man tvingas andas långsammare för att det inte ska kännas konstigt. Vet ni vad som händer då? Jo, då ramlar axlarna ner. Då kommer man ihåg att se andra människor i ögonen. Då kommer lusten att göra sånt man trodde att man inte tyckte om att göra längre, sånt man glömt att man tyckt om att göra. Plötsligt ramlar insikter in som från himlen (eller kanske rent av från himlen). Jag skiver man. Det händer mig när jag tillåter mig att sakta ner. Och jag skriver man eftersom jag tror att det händer alla som saktar ner och tillåter sig att vara lite mindre effektiva och duktiga. Vad som händer är olika för oss alla, men något händer när vi stillar oss. Läskigt kan en del tycka. Härligt tycker jag.
 
Så nu vet ni det. Jag är en effektiv person. Har humör och energi i massor. Men jag stannar upp emellanåt. Tillåter mig själv att inte prestera. Jag blir "icke anträffbar" och låtsas som om hela världen stannar upp med mig. Vi väljer inte alltid vår situation, men vi väljer hur vi ska hantera den. Vi väljer och väljer bort.
 
I´m back. Stark (trots min för tillfället veka kroppp), effektiv, full av energi och öppen för möten igen. Hoppas vi ses. :)
 
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp